Tittar på The interrupters om Chicagos slum och våldet där. Varför polisanmäler man inte varenda myndighet i Chicago. Borde vara kriminellt att låta barn födas och växa upp till levande måltavlor i ett land som USA, (givetvis borde det vara kriminellt i alla länder, inte bara USA men det är där Chicago ligger och det är det programmet handlar om) .
Jag blir allvarligt bekymrad över hur det ser ut i vissa delar av världen där barn och ungdomar inte får möjligheten att växa upp i trygghet.
I Chicagos slum dör lika många varje år av våld som det dog amerikanska soldater i Irak när det var som värst. Lika många som i ett krig, helt galet.
Barn som är tolv tretton år går runt i skottsäkra västar, skottsäkra västar för hel--e. Det är sjukt, mycket allvarligt sjukt. Ungdomar skjuts för haschskulder på 30-40 spänn, snälla varför. Ett människoliv där kan ju inte vara värt mer än en kackerlackas. Det kommer att behövas ett stort jäkla mirakel för att vända detta.
Det verkar dock finnas ett litet ljus i mörkret där. Vuxna många föredetta gängmedlemmar som inte vill ha det så i sina kvarter. Dom är the interrupter, störstyrkan. De gör allt för att störa småbråk så att de inte ska sluta i skjutningar eller annat dödligt våld. De pratar med ungdomar i förebyggande syfte och de försöker få gängen att inte vedergälla oförätter. Helt fantastiska människor. Som skulle behöva så mycket hjälp. De är aldeles för få ,men de ger allt för sin sak. Helt underbart fantastiskt.
Varför blir jag så upprörd över detta?? Alla vet ju hur det är över där, inget nytt. Nä det vet jag men jag blir så ledsen när jag ser hur människor lider och växer upp i sådan missär. Barnen där föds in i detta liv, de kan inte föreställa sig hur det är att växa upp i det jag kallar trygghet. Nej det finns antagligen inte mycket jag kan göra för att vända det negativa levernet där, men jag behöver ändå inte acceptera det. Vad jag däremot har kommit på är väl att alla vi som jobbar med barn och ungdomar på något sätt antagligen har världens viktigaste jobb! Viktigare än kirurgen som räddar liv på allvarligt sjuka? Ja ibland för utan mänskligheten skulle kirurgen antagligen vara arbetslös. Därmed inte sagt att hans jobb är oviktigt, absolut inte. Rädda liv kan aldrig vara oviktigt.
Vad jag hoppas aldrig behöva uppleva är att mina framtida släktingar skall behöva uppleva det som händer i Chicago. Jag vet inte om jag gör rätt när jag jobbar med ungdomar, jag vet inte om det har någon betydelse alls att jag gör något. Men så länge jag tror att det jag gör är rätt och att det har betydelse så kommer jag fortsätta även om det innebär att jag ifrågasätter andras jobb i bland. Jag hoppas att man kan mötas i kritik och få ut något konstruktivt av det, därför accepterar jag folk som vill diskutera mitt sätt att jobba. Jag tror att alla kan hjälpa varandra.
Om det finns lärare som läser detta så ber jag er, bönfaller er. Försök att hitta ett sätt att få mer tid för att prata med ungdomarna ni jobbar med, fråga hur dom mår och låt dom upptäcka att ni faktiskt bryr er om alla ungdomar. Låt dom känna sig sedda. Bygg relationer, för då kommer ni inte få några större problem med att tala om för dom när dom gör fel. För det kommer dom göra för det gör även vi som närmar oss 40 lika väl som dom som passerat 97. Varför vänder jag mig till er lärare? Jo för ni är otroligt viktiga, ni träffar alla barn och ungdomar, ni vet ganska tidigt på dagen vad det blir för typ av dag.
Jag har jobbat på en grundskola som hette Sanda grundskola, den första omgången det var grundskola där. Jag har sett med egna ögon vad lärare har för förmåga att vända negativa beteenden. Jag har sett hur starka lärare blir när de stöttas av sina kollegor, jag har sett "under" ske på grund av att lärare har bygt relationer med eleverna, Jag vet att det funkar. Jag har sett det själv. Dessa lärare vet jag fortsätter att göra skillnad på de skolor de jobbar på nu. Hade jag varit rektor så skulle jag anställa hela det gänget direkt oavsett vad det kostar för de vet hur man gör.
Jag är ganska övertygad om att den rektorn vi hade på Sanda grundskola inte fick alla bra lärare, jag tror det finns massor av dom ute i verkligheten. Så jag hoppas verkligen att ni kan hitta sätt att få tid över för att bygga relationer, inte bara undervisa och uppleva samtal som stress för att ni är på väg hela tiden.
Jag önskar att någon skulle vilja skriva en bok om detta ämnet som kunde användas på lärarhögskolan så att det för all framtid ingår som en stor del av utbildningen för lärare.
Varför? Jo för jag vill inte att det vi kallar framtidens medborgare som faktiskt är nutidens medborgare skall bli kalla, hårda, cyniska medborgare. För då vet i f-n om jag verkligen vill bli gammal.
Som sagt bygg relationer, låt barn och ungdomar vara med och utforma sin framtid. Gå ihop och stötta varandra när det blir jobbigt. Ta hjälp av andra när det blir tungt, finns massor av special utbildade människor som jobbar med just de problem som kan komma upp. Och vi vuxna måste börja bete oss på ett sätt mot varandra som ungdomar kan känna är sjysst. Ungdomar är inte korkade men säger vi att det är fel att mobbas så tror dom oss inte om dom ser hur vi mobbar varandra. Vi måste bli äkta. Vi måste tala om att vi också gör fel ibland och att det inte är farligt att påpeka det. Vi får tycka vad vi vill om varandra och till och med "bråka" men utan handgripligheter. Man behöver inte vara sams men man får för den skull inte skada människor. Det är okej att bli förbannad på och uttala sig om människor som man anser skadar andra men det är inte okej att ta till fysiskt våld. Skulle kunna inveckla mig massor här men jag tror att min poäng kom fram.
Jag vet inte hur jag ska fortsätta eller sluta detta inlägg men jag vet att jag så länge jag lever inte kommer att sluta att bry mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar