Är jag dum i huvudet när folk tycker det eller blir jag det just då?

Vet inte varför jag orkar bry mig egentligen, tycker väll att det är småroligt antagligen. Tycker det är kul när jag får fightas lite. Ja folk får absolut tycka att jag är dum i huvudet så länge man håller sig till sanningen när man motiverar varför. Folk får gärna hata mig om det är för att jag säger och gör saker jag tror på, hata på bara. Inga problem. Men du tycker ju illa om och skriver saker om personer! Japp det gör jag, är det ett offentligt uttalande eller ställningstagande så har jag inga problem med att skriva om det och gärna namnge personen/ personerna i frågan. Är det något inte så offentligt hänger jag inte ut personerna med namn men vissa väl insatta vet ändå vem jag menar men deras namn ska inte stå med. Och visst jag ger och jag är inte rädd för att ta heller men jag tar inte vilken skit som helst för då kanske jag ger igen och igen och igen. Därför är det okej att tycka att jag är dum, dryg, elak, korkad osv. för det finns människor jag tycker just så om. Jag kan bli så jäkla arg att jag i första tusendelssekunden känner att det spelar ingen roll om du blir utplånad men det brukar gå över rätt så fort. Nej det är inte snällt alls att tänka så men tro mig jag kommer aldrig att utplåna någon med flit. Jag vill leva bland människor som jag älskar och då helst leva utanför murarna så det kommer aldrig att ske. Och det roliga eller tragikomiska är ju att de människor jag tycker riktigt illa om till och med hatar(, tyvärr känner jag så och jag försöker jobba bort mitt hat) är personer jag antagligen inte känner så bra, (inte vill lära känna, aldrig kommer att bjuda hem, tror inte det kan ge mig något) bara känner till professionen eller något annat som bara är en liten del av den människan. Och de personer som vågar säga det högt någon gång att jag inte är värd ett vitten är personer som jag troligtvis aldrig någonsin kommer att släppa in innanför min fasad. Så hur kan jag tycka så illa om personer som jag inte känner?  Vet inte men känslan finns där. Hur kan andra tycka så illa om mig när dom knappt vet vem jag är? Dom har väll den känslan med. Kan jag inte jobba bort det då? Tror inte det men jag tror att hur mycket man än hatar/tycker illa om varandra så kommer ens vägar antagligen att korsas med hjälp av lagen om alltings jävlighet. Man kan komma att hamna i beroendeställning av varandra vilket inte är roligt alls och hur löser man det. Jag pratar med de vänner jag litar på och som ändå vet när det är något som är fel. Finns vänner jag inte kännt så länge som vet innan mig när jag börjar må dåligt så min ventil  är att prata och skriva. Sen när man har med personen i fråga att göra så får man väll på ett tråkigt vuxet sätt  respektera att vi behövs samtidigt till just det vi gör då, vi gör vad vi kan för att nå målen och vi beter oss (Stulet uttryck). Och ja jag kan bete mig om motparten gör det och om jag kan ställa det kravet på motparten. Finns tillfällen då det kanske inte går att ställa det kravet och då är det min skyldighet att jag kan bete mig. Det betyder inte att jag köper vad som helst, jag finner mig inte i rena grisigheter, jag kan absolut få för mig att börja bråka då. När jag skriver bråka så är det bara verbalt, så att det inte går runt folk och tror att labile Johan gärna använder nävarna så bara håll med honom. Säg till mig om ni tycker jag har fel eller om jag är dum eller om det är något annat, jag tar men inte i tysthet så ofta men jag är absolut inte farlig. Jag försöker vara snäll mot alla människor även om det är fruktansvärt svårt ibland. Och jag lyckas inte alltid, det vet jag. Tyvärr. Jag vet att jag aldrig kommer att älska alla människor jag träffar men dom jag älskar märker förhoppningsvis det. Dom jag inte ens kan älska lite hoppas jag att jag lär mig behandla som jag vill bli behandlad av dom. Ap svårt men jag övar och övar, ibland tror jag att jag är oblildbar just i denna fråga och då får jag öva ännu mer. Jag kommer antagligen inte lyckas till 100% men jag gör vad jag kan och jag är trots allt en människa med mycket olika känslor som jag sällan visar men dom finns där och dom kan ta över och styra mina tankar och handlingar. Är jag en psykopat eller? Hoppas det bara är mänskligt annars har jag nog problem. Försöker vara ärlig hela tiden och när jag då pratar skit om andra, jo jag gör det också. Så försöker jag verkligen att bara säga sådant som skulle gå att kontrolera för att jag hatar när människor säger saker om mig som är så osanna att man undrar varför personen öppnade käften överhuvudtaget. Jag har säkert gjort så någon gång men det är bra längesedan nu hoppas jag. För jag mår inte bra av att ljuga om dom jag hatar heller. Det är mycket lättare att bli konfronterad när man bara sagt det man kan stå för att man tycker. För konfronterad blir man många gånger om man får leva länge om man inte springer och gömmer sig eller aldrig vågar säga vad man själv tycker. Nu menar jag inte bara konfrontationer som ger utslag på geigermätaren utan även dom som inte ruffsar till mer än en sommarbris. Nä jag är inte en gammal trög get, jag kan okså ändra min uppfattning men då krävs det en hel del, inte alltid men oftast. Det har hänt att jag ändrat mig direkt. Jo det har det faktiskt, jag är ingen maskin jag är en människa. Men frågan har jag inget solklart svar på. Jag vet inte om jag är dum i huvudet när folk tycker det eller om jag blir det då. kan säkert vara både och beroende på situationen. Nu hoppas jag att jag gett lite ljus över hur jag funkar och då kanske mina inlägg här blir lite klarare och ni, er jag pratar med kanske förstår hur jag menar när jag är otydlig.