Kan vi inte bara försöka.

 Spännande vecka var det och är det. Jag har gått Visions utbildning i arbetsrätt, riksdagspolitiker uppmanar att Sveriges befolkning ska förakta en folkkär komiker och fotbolls VM i Qatar har börjat. 

Vi kan väl börja med SD:s Björn Söder som på Twitter uppmanar svenska folket att förakta komikern Magnus Betnér. Han kan absolut tycka så men ska en Riksdagspolitiker gå ut med den uppmaningen på sociala medier? Har man svårt att ta det en komiker säger när man är politiker så kanske man kan ta det direkt med komikern om man är ute efter att förhindra att fel information sägs på scen. Varför man vill inskränka i yttrandefriheten förstår jag och vad jag förstått så har Magnus Betnér inte brutit mot lagen i sina shower eller Youtube filmer. En politiker i riksdagsposition som har sitt kontor på regeringskansliet kanske ska försöka att låta yttrandefriheten ha sin gång, Yttrandefriheten är en lag mellan stat och person och Björn är ju riksdagspolitiker och kanske tycker att han är staten så att han skulle ha rätt att försöka gå in och tysta ner en komikers kritik. Detta är bara en av rubrikerna Björn skapat de senaste veckorna. 

VM i Qatar då? Ett VM i ett land som inte efterlever FNs deklaration för mänskliga rättigheter, ett land där man i väst är rädd för att det blir en våldäktsvåg i p.g.a. de lagar de har där som gör att den våldtagna riskerar hårdare straff än den som våldtar, ett land som byggt sina arenor med gästarbetare som bara fått ut en bråkdel av sina löner och som jobbat under förhållanden som inget arbetsmiljöverk i den demokratiska världen skulle tillåta alls. Över 6500 av gästarbetarna som byggt fotbollsarenorna i Qatar har dött p.g.a arbetsförhållandena, arbete helt utan säkerhetstänk verkar det som. FIFA som är världens samlade fotbollsorgan hotar lag och spelare med vite om de tar upp frågan om mänskliga rättigheter, framför allt HBTQI+ frågan.

Och så var det det här med Arbetsrätt på central och lokal nivå. Vad kan Björn Söders olika utspel och Fotbolls VM i Qatar ha att göra med hur du har det på jobbet?  

Mycket av den gemensamma nämnaren är ju att mycket av det som sker långt bort, högt upp och alldeles nära påverkas väldigt mycket av någon form av värdegrund. 

I Sverige har vi bland annat arbetsmiljölagen. Det är en lag och den ska följas annars kan man bli dömd. Det enda som kan bryta den lagen är grundlagen. I den finns det bland annat stycken om hur man inte får behandla en anställd. Man får inte diskriminera och då gäller de sju diskrimineringsgrunderna vilka är: Kön, könsidentitet och uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning och ålder. Känner man sig orättvist behandlad men inte får in det i någon av dessa sju grunder så är man inte diskriminerad, dock kan det handla om kränkande särbehandling som också är förbjudet. Det kan röra sig om olika sorters mobbing, sexuella trakasserier, trakasserier mm. 

Varför måste vi ha fackförbund som utbildar sina medlemmar i dessa ämnen? Kan det verkligen vara ett så stort problem? Det kan väl inte hända så ofta? Behöver vi verkligen engagera oss i de frågorna? 

Just nu pågår Orange week på flera håll i landet, en vecka där regionerna har föreläsningar och aktiviteter vad gäller psykisk hälsa och mycket riktat för att uppmärksamma och förebygga mäns våld mot kvinnor och våld i nära relation. Orange weeks slogan är en vecka fritt från våld.  Behöver vi ha en sådan vecka? 

Varför kan vi inte bara anstränga oss för att inte skada varandra medvetet varken psykiskt eller fysiskt? Kan vi inte bara försöka lite grand att hjälpas åt att uppfylla FNs deklaration för mänskliga rättigheter.

Vad är det som gör att man kan tycka att de människorna är mindre värda, de kan vi trampa på? Vad gör att politiker tycker det är rätt att trampa på människor, Vad är det som gör att man kan lura människor att göra farliga jobb i främmande land och sedan undlåta sig att avlöna dem? Vad är det som gör att chefer och eller medarbetare tar sig rättigheten att mobba, frysa ut, sexuellt trakassera, trakassera eller hota medarbetare?

Vad skulle jag själv stå ut med? Vart går min gräns? Skulle jag vilja att någon av mina nära eller kära skulle utsättas för oegentligheter? 

Vad gör att människor känner sig tvingade eller känner att de har rätt att använda fysiskt, psykiskt eller sexuellt våld mot de man är nära?

Om man innehar en maktposition som politiker, chef, överlägsenhet i fysisk/psykisk styrka , eller någon annan makt enligt någon hierarkisk ordning så kan  i alla fall jag tycka att man har ett ansvar att inte använda den makten i något våldsutövande alls! Har jag fel? Vad skulle kunna okeja det? Självförsvar säger någon, okej säger jag men annars? Kan man mobba ut en kollega som självförsvar? Kan man våldta någon som självförsvar? Kan man slå sönder någon i självförsvar för att hen inte håller med?

Använder man någon form av våld är man ansvarig för det våldet man använder. Använder man våld i självförsvar är man skyldig att se till att våldet är proportionerligt. Men våldet i självförsvar är så extremt litet i sammanhanget hur många som utsätts för någon form av våld så det behöver vi inte lyfta vidare här.  

Så skulle vi inte bara kunna försöka att hjälpas åt att följa FNs deklaration för mänskliga rättigheter samt de lagar och förordningar vi har som gäller hur vi beter oss mot varandra. Kritisera, bli arg, diskutera, bli förbannad osv, det är inte känslorna jag vill att vi ska få bort det är de farliga uttrycken för känslorna jag tror vi måste jobba med. 

Jag hoppas att vi vaknar snart och att media får mindre och mindre att skriva om när det gäller tragedier av olika slag. 

Döden, en reskamrat vi vänder ryggen åt. Livet, en reskamrat som vi håller hårt i handen.

 Höst, växtligheten dör och förbereder för nytt liv efter en tids vila över vintern. Höst november och allhelgonahelgen, en tid att minnas de som dött och krattat manegen för oss som är här nu. Döden, får man prata om den? Idag fick jag veta att en av mina gamla samverkanskollegor sett döden i vitögat och nu jobbar för att kunna bli någons kollega och samverkanspartner igen. Livet det sköra men ändå så starka. Döden är en reskamrat på livets resa men vi låtsas som att han har hoppat av på fel station, livet, också det en reskamrat på livets resa. En kamrat vi håller hårt i handen. Människor drabbas av sjukdomar och skador som man inte trodde det gick att hämta sig ifrån, människor besegrar sina missbruk och håller kvar livet i förgiftade kroppar, människor ser sina barn dö och klarar ändå att hänga sig kvar vid livet. Döden är ju alltid närvarande på något sätt, vi känner alla någon som kämpar eller har kämpat för livet i t.ex. cancer. Vi ser och hör nyheter om hur det krigas i världen och man väljer att okeja att det får sättas ut massförstörelsevapen i vårt trygga Sverige. Pappa dog pga. cancer endast 56 år gammal, farmor dog pga. hjärtinfarkt endast 68 år gammal, en kusin till mig dog knappt 30 år gammal pga. cancer, två vänner till mig har förlorat sina barn strax innan födsel, jag har förlorat tre kollegor som gått bort pga. cancer ja alla känner vi människor som inte fått leva så länge de borde fått. Livet är inte rättvist om du frågar mig och ingen har någonsin påstått det heller. Det är så det är, bara att acceptera eller? Kommer aldrig acceptera det men vet inte vad man kan göra åt det mer än hoppas att forskning kan lösa det på sikt. Däremot krig och hungersnöd är två helt jäkla onödiga dödsorsaker, det vet varenda människa hur man kan lösa men viljan verkar inte finnas hos dom som skulle kunna lösa sådant snabbt. 

Saknas viljan för att få slut på hungersnöd och krig? Ja helt klart, inte hos alla men hos de som kan göra stora förändringar snabbt. Som jag skrev alla känner vi någon eller några som borde fått leva längre och alla undrar säkert någon gång varför den där onde fan får leva. Vart vill vi komma med t.ex. dödsstraff? För vem är dödsstraffet? Jag är av den åsikt att kan vi inte ge tillbaks liv så ska vi heller inte ta liv. Helt enkelt för att i min värld är livet det finaste och dyraste som finns. Ja jag har haft en riktig jäkla tur som kan tycka att livet är det finaste som finns. Jag vet och det gör ont i mig att veta att så många människor inte fått uppleva livet som något fint hela tiden. Såklart har jag varit ledsen och tyckt att livet suger men inte värre än att det gått över på någon dag. 

Hur är det med viljan att vara en del av lösningen om en än så aldrig liten del men dock en del för de som inte tycker livet är fint tillräckligt ofta. Kan man anse en människa som förbrukad när hen inte längre är produktiv för syftet hen får betalt för. Kan man då säga tack för det du gjort men inte fan behöver vi en belastning som dig här? Kan man med gott samvete skicka ut någon i kylan för att pluset på kontosidan inte längre är stort nog. Kom ihåg att det är sällan du får någon cred för att du jobbar dig sjuk och trasig, det där med återvinning har inte blivit en sådan fluga när det gäller människor som när det gäller saker och ting. 

Ibland verkar det som att vi ger fullständigt fan i vad som brutit ner en människa, vi vill bara att hen ska få ett piller så hen kan börja jobba så snabbt som möjligt. Vi har skalat bort utrymmet för återhämtning och rehabilitering när det gäller skador, sjukdomar som inte syns när människan ler och säger allt är bara bra. Även om skador och sjukdomar syns kan det ibland vara svårt att få tiden att räcka till just återhämtning och rehabilitering. 

Så nu i November, #noshavenovember och kanske framför allt den #19november #internationellamansdagen så kanske vi ska lyfta psykiskhälsa och prata om vad som kan störa den psykiska hälsan. Vi måste förstå att alla har en gräns och vi har ingen aning om hur nära våra medmänniskor är den gränsen. på ett suicid går det 20 allvarliga försök, ett x antal försök och ca 1000 människor som tänkt tanken. Vi måste våga prata om döden för att förstå oss på livet. Vi måste stötta varandra i att våga tala om när vi mår dåligt. Vi måste förstå att vi inte är ensamma när de mörka tankarna kommer för de kommer till alla då och då. Media rapporterar hela tiden om skjutningar, mord, våldtäkter, gängrelaterad kriminalitet osv och det måste de såklart göra men det blir ingen balans i det. Vi måste också få höra bra nyheter, gärna dubbelt så många som de dåliga. Balansen måste vara i obalans med fördel godhet. 

Som sagt använd 19 november speciellt men hela no shave november till att lyfta psykisk hälsa i diskussioner på jobb och med vänner. Vi har ju en internationell mansdag, låt oss förvalta den på bästa sätt. 

Det är absolut inte farligt att prata om döden, om suicid, om mörka tankar. Lyfter vi upp det i ljuset och delar med oss av det så finns det nog många saker som kan hjälpa från en tyst mun och två aktiva öron till att faktiskt handgripligen få en medmänniska till en vårdande instans och ja allt där emellan. 

Det finns t.ex.. mansjourer, kvinnojourer, jourhavande vänner, jourhavande präster man kan vända sig till om man vill ta det anonymt och inte med någon man känner. Det finns professioner inom vården som iofs kan vara svåra att komma intill akut men de är bra när man får hjälpen. Kyrkorna har präster, diakoner, själavårdare som är utbildade på att samtala med människor om allt mellan himmel och jord. Det kan vara bra att komma ihåg det när allt känns mörkt och man av någon anledning, vilken som helst inte vill ta det med familj och vänner.

En sak är säker att kan man skjuta upp döden så kan ske det kan vara värt att göra det. Om man ändå ser det som sista utvägen att ta sitt liv så kanske några dagar extra inte är otänkbart bara för att se om det kanske ändå inte finns någon som kan tända ett ljus i ditt mörker. Många som har gjort suicidförsök och misslyckats är glada att de misslyckat för plötsligt så var mörkret skingrat. Så nu gubbs har vi en uppgift tack vare att vi fått en internationell mansdag. Vi gör det vi kan för att höja frågor om hälsa för alla på denna planet och jag tycker att den psykiska hälsan kan få lite extra uppmärksamhet för den är så viktig för hela kroppens hälsa.  

Och som sagt idag är det allhelgonaafton så då är mina döda vänner och familjemedlemmar lite mer närvarande än andra dagar i mina tankar.

Idag tänder jag ljus för Pappa Göran, Mormor Ella, Morfar Emil, Farmor Gunborg, Kusin Stefan, Pappas syskon Åke, Lennart, Sven, Lillemor, Rune, Mammas man Assar, Svågern Oskar, Vänners barn Ida P, Lilli, Kollegorna Stickan, Ida F, Lena, Två av mina bästa vänner Joacim, Jonas, Jobbungdomar Martin, Marcus...  Det finns fler...

Var ljuset i mörkret när du orkar, du ska se att det finns de som är ljusen i ditt mörker. En enda vänlig handling kan starta en rörelse som flyttar berg.