Efter gårdagens inlägg och låten som var upphov till det inlägget så kom detta till mig, kanske inte så konstigt kanske för dessa funderingar har jag vandrat med ett tag. Så låten var ju Nomys cover på Mimi krys "Ni är så jävla dumma i huvudet" och här är frågan vem är dum i huvudet? Är någon dum i huvudet? Eller agerar folk bara som om de vore dumma i huvudet och vem är det som agerar så i så fall? Jag har hunnit fundera lite under pandemiåret och märkt att jag har vänner som lever med det vi kallar psykisk ohälsa. Klart jag visste det innan men det är fler än jag funderat över som berättar om hur de mår. Det är fler som är öppna med det och så har det ju varit i den offentliga världen med. Människor som slåss om OS medaljer mår dåligt, människor som är som kopierade av antikens gudar har ångest. Vad är det jag inte sett innan. Vad är det uppenbara jag missat? Jag har haft panikattacker kanske fyra gånger under hela mitt liv, inga stora grejer har gått att resonera sig fram tills det klingat av, varit på sjukhus en gång då jag trodde jag hade hjärtfel. Så ni som har panikångest, ångest, utmattning mm mm tänker nu att det där var så lite att det inte räknas, och ja både jag och vetenskapen håller med er. Det är lite, alldeles för lite eftersom jag är en produkt av evolutionen. Såg en läkare på TV som pratade om detta och han hävdar att det är vi som i stort sätt aldrig har panikattacker och annan ångest som borde ha en diagnos för det strider mot hur evolutionen formar människan efter strida eller fly personligheter. Vi som aldrig känner av detta hade klarat oss typ 10 minuter när homosapiens var en ny typ av människa. Ångest är ett system som larmar vid fara. Men ibland så fastnar larmknappen och då blir det tufft, man kan absolut ha för mycket panikattacker och ångest för att det ska vara bra.
Jag är ingen läkare så jag kommer inte grotta ner mig i några diagnoser mer än det ytliga jag gjort precis, däremot vill jag grotta ner mig lite hur vi runtomkring tänker och agerar. Hur kan vi som medmänniskor hjälpa eller stjälpa, hur mycket är ett liv med psykiskohälsa värt i pengar? Kan och får man ens fråga/tänka så? Varför frågar jag om jag är tveksam över om frågan överhuvudtaget är ok att ställa? Jo det kommer jag nu att redogöra för. Jag har valt att ha frågan och mina funderingar så vida som jag kan för att inte någon ska känna sig utpekad. I allt jag skriver så lägger jag in minst tre personers erfarenheter och berättelser för att ingen ska kunna sig att jaha tycker hen sådär, det var ju inte så kul. Så allt jag skriver från nu som inte är mina tankar kan du inte dra några säkra slutsatser på men känner någon sig obekväm eller träffad av vissa detaljer så kan det ju ändå vara en öppning för att fundera på sitt bemötande av människor med psykiskohälsa. Som ni nog märkt så skriver jag just nu i en vi och dom kontext och kommer nog göra så i detta inlägg då jag inte hittat en bättre väg att visa på vart det kan finnas problem i frågan och för att samhället använder den vinkeln allt som oftast så det blir lättare att hänga med.
Jo jag står upp för alla människors lika värde, jag vill att FN:s deklaration för mänskliga rättigheter ska vara norm och gärna lag. Ändå sätter jag ett vi och dom perspektiv på detta. Jag kan inte ens föreställa mig hur jävligt psykisk ohälsa kan vara , jag kan förstå att det är ett helvete men min definition av helvete är ju baserat på min ryggsäck och inte er som upplever att det här ett helvete. Jag förstår ju att det är ett värre helvete än mitt diabeteshelvete men hur många steg från mitt helvete kan jag ju bara gissa. Men det ni berättar och det ni belyser får mig att förstå att här måste jag lyssna, känna in och brottas lite med fördomar som jag förmodligen har. Jag väljer för att jag kan för att ni utbildar mig att försöka förstå att ni fortfarande är mina vänner, släktingar och att ni inte ändrades när jag fick veta utan det faktiskt är jag som förändras och som den jag är så kan jag välja att vårda förtroendet och försöka förstå lite till eller så kan jag välja att tycka att ryck upp dig för fan, skärpning nu.
Tydligen och uppenbart kommer ju inte ångesten och hälsar på för att sedan försvinna mer än i sällsynta fall. Som jag skrev så har jag inte strids och flykt intuitionen som de flesta andra så det har inte slagit mig någon gång, bara snuddat mig. Detta betyder dock inte att jag är immun, alla! ja alla människor kan komma till den punkt att det sätter sig så jag kan inte ta och hoppla iväg på livets väg och tro att den ska vara kantad av hagar fulla av enhörningar och vackra blommor. Som jag skrev innan så är en balanserad ångest något bra och en överlevnadsstrategi det är när larmknappen aldrig avaktiveras det kan bli ett problem. För vem blir det ett problem? Tydligen för de flesta, både de som har fullt ångestpådrag och de runt omkring verkar det som av det jag har hört, sett och förstått. Jag kommer bara dela med mig av människors diskussioner, funderingar som faktiskt har, har haft ångest utöver det hälsosamma så om jag har enligt dig fel så kan det vara för att du har en vinkel jag inte stött på som därför inte är fel bara utom min referensram. Det var långt men nödvändigt intro på något sätt.
Om man på en arbetsplats börjar märka att Kim (Namnet är helt fiktivt och kan vara vem som helst av de jag pratat med och som sagt minst tre av dom åt gången) diskuteras som ett problem för att hen varit borta i omgångar och att det gör det lite besvärligt för vissa kollegor och eller ledningen att planera framåt så kanske man ska lyfta frågan om vad som blir problem och hur man löser det det i stället för att diskutera hen som problemet. Man kanske ska fundera över hur man underlättar för en person som känner sig som problemet vilket människor med ångest tydligen gör ganska ofta när deras frånvaro från arbetsplatsen blir längre än man trott. Det verkar finnas många människor som tycker just att det är bara att rycka upp sig och ta tag i situationen är en bra lösning. Tänk om det vore lösningen, va enkelt det skulle vara och just så enkelt är det kanske för dig och mig. Jag har inga problem att rycka upp mig när det kan behövas men det är ju för att jag har ett stort förråd av positiv energi att ta av även när livet är lite surt, alla har inte det. Jag vet att människor med mycket ångest av något slag kan göra åt en hel förmiddags energi att bara slänga i all tvätt i tvättkorgen, efter det behövs en längre vila eller sovstund. Det kan vara så att man är på väg någonstans, kanske viktiga saker som att ta bussen för att träffa en läkare eller kanske för ett rehab möte på jobbet men energin räckte bara till att ta sig till bussen inte till att hoppa på den. Nästa dag när almanackan är tom kanske man orkar en tretimmars shoppingtur till köpcentret och kommer hem med lite energi kvar. Detta kan ju sticka i ögonen på kollegor och chefer men man måste ju få njuta av den energin dagen bjuder, jag tror ingen skulle vilja byta ens en vecka med någon som är sjukskriven eller borde vara sjukskriven för ångest eller panikångest. Som kollega så kanske man inte ska diskutera Kims eventuellt kommande omplacering eller uppsägning oavsett om Kim är närvarande eller ej det är en fråga för Kim, ledning och fackligföreträdare om Kim är fackansluten. Alla tror jag känner någon som har eller har haft ångest i den grad att den är ohälsosam. Hur vill jag att någon pratar om och med mig om jag skulle hamna i läget att jag bara ler åt allt och säger åhh va kul men jag bara känner NEEEEJ inte en sådan här jävla skit dag till?
Ler och säger ja men menar nej och gråter inombords? Är det möjligt att människor gör då? Ja det är jag helt säker på för det är tydligen det vanligaste. Det är mycket lättare att le för då är omgivningen bekväm med dig. Testa när frågan på jobbet kommer. Tjena, allt bra eller? Nej det är skit! Där kan det mötet på riktigt stelna till och ledas upp först långt senare. Så det där med hej hur är läget är till stor del en artighetsfras man bara förväntar sig ett svar på och då får man det svaret för det var det lättaste att göra. Tomma artighetsfraser vet vi ju alla att det är tills någon blir sjukskriven då tar man det där. Hej allt okej som ett kvitto på att det faktiskt var okej, varför ljög Kim om det? Kanske för att den som ställde frågan hur är det? ljög med att hen brydde sig på djupet. Vi är bra på att signalera positiva grejer oavsett om de är sanna eller ej, när någon signalerar negativa grejer så blir det jobbigt för alla. Delad glädje är dubbel glädje och det är ju fint men att dela någons tuffa situation är långt från självklart, det är jobbigt och jag som var så på topp tänker inte låta någon förstöra det. Många har i allafall vettet att låtsas som att man vill dela det och det är kanske bra i det första skedet men tänker du inte ta steg två så gör klart det direkt annars riskerar någon att lita på dig när det inte är förhoppningen eller viljan och tro mig det är inte som att det är ett hav av människor som kommer in med tidvattnet för att vara med och dela det tuffa. Men jag har ju en familj och det är barnens fritidsintresse, det är sommarstugan och den där resan så jag hinner inte med någon annans "problem". Det är lugnt, du behöver inte, men ge inte intrycket av det då utan var tydlig med det är så. Det betyder ju inte att du mobbar hen bara att du inte gett några falska förhoppningar om stöttning när det är som tuffast. Klart man stöttar kollegor som har det tufft när man är på jobbet. Eller är det det? Många svarar nog förhoppningsvis ja här.
Kan det verkligen finnas människor i ledande positioner som funderar på hur man blir av med "problemet" på ett så humant sätt som möjligt, en omplacering eller ett avgångsvederlag kanske? Det är oftast inte så svårt att nå egen framgång med något av dessa grejer. Har man att göra med en person vars energi räcker mellan kl. 06 och 09 så är det inte svårt någonstans att verkställa sådana beslut och få dem påskrivna av "problemet" . Och ja Kim diskuteras i termer som problemet för det är avhumaniserande och då är det inte människan man gör sig av med utan problemet, att problemet sitter fast i människan Kim som således följer med problemet ut är ju bara en tråkig bieffekt. Men ändå en bieffekt som gör att det blir lättare att planera något arbete. Arbetsplatser som agerar så kommer få det svårt att nå stora framgångar då kollegiet som är kvar kommer bli mer slutna om hur man känner och man kan få en känsla av i personalmatsalar att här är det fan toppen jämnt, vilken bra arbetsplats vi har och va högt i tak, alla verkar nöjda. Och som jag skrev att ju tuffare man har det ju mindre vill man visa det så en arbetsplats kan ju upplevas som ett rejvparty där alla tagit amfetamin och himlen är rosa och solen skiner när den egentligen är en plats med massa människor som inte vågar glänta på hur man egentligen mår alls. Som en dansbandskväll när bara trummaskinen kom och det bara serverades ljummet kranvatten. Ja amfetamin är en drog och jag förespråkar inte droger alls jag använde det här för att påvisa hur man kan verka pigg, uppåt, framåt utan att man egentligen är det.
Men va fan jag kan inte ta hand om alla problem på jobbet och behandla dom med silkeshandskar! Det behöver man inte, problem kan och ska lyftas för att kunna lösas men man kan behandla alla människor med respekt när man lyfter problem. Klarar man inte det ska man jobba någonstans där man inte har några kollegor. Att vara oense och så långt från kompromiss man kan komma behöver inte heller vara fel, man kan vara osams och ändå hålla någon form av professionalitet så att respekten för varandra som människor består. En del gånger blir det strid och då kan det vara bra att komma ihåg att man kanske gick in i striden med olika sanningar eller vinklar. Det kan också vara bra att komma ihåg att är det läraren Kim eller personen Kim eller kanske en kombo som tar striden här för att hen hade lite mer krafter än vanligt. Är striden för att föra narbetet framåt eller för att skaffa sig en bekvämare sits? Det kanske inte behöver vara motsatser till varandra men kan absolut vara det.
Ett annat tydligen vanligt förekommande fenomen är att folk utnyttjar Kims situation för sitt eget syfte men försöker hålla en medkännande mask på för att Kim inte ska känna sig utnyttjad och lurad. Detta har jag sett för några år sedan med egna ögon. Om man baktalar en kollega för chefen gång på gång och håller en medkännande mask åt Kims håll kan man ljuga så många gånger för t.ex sin chef att man skapar en sanning och när den lögnen blivit vedertagen som sanning kan man kasta masken för det tar inte så lång tid att bryta ner en människa som man kan tro. Så kan det tydligen vara bland riktiga vänner också. Man kan komma att betraktas som en belastning då det aldrig går att planera med människan för även om t.ex. festen är planerad sedan länge och man har gjort mat och ansträngt sig för att det ska bli en härlig fest för säg 12 personer. Kim är jätte på, stylar sig för festen hen och partnern är redo att åka ochj där tog Kims energi slut. Tvärstopp. Partnern ringer och säger att de inte kommer. Om detta händer flera gånger när man bestämt något kan vänner börja planera att Kim inte dyker upp, när Kim upptäcker detta så kommer Kim inte ens åka när hen kan för då blirv det ju två för många och då är man ett problem igen när mat inte var planerat för så många osv. Så när spiralen sakta drar ner en hur fasen skruvar man åt andra hållet då?
Det här är svåra frågor som kanske ser lätta ut. Som sagt jag har oftast inga problem med att ta mig i kragen och rycka upp mig men jag har just för tillfället all energi som behövs för det plus en massa energi i reserv. Har man inte den lyxen jag har kan minsta beslut vara en stor fråga och Kim kanske måste fundera på vilket är dagens viktigaste fråga vilket bara det tar energi och finns det lite energi kvar så kanske Kim orkar ta tag idet och om dagens viktigaste fråga inte är träffen med dig får du stå ut för dagens viktigaste fråga kanske var hur man skulle få till en måltid.
Till sist i detta inlägg om Kim så finns det människor där ångesten drivit dem så hårt att de behöver stöttning 24/7. Är det de som är inlåsta på psyk då eller för är det det så får de väl hjälp dygnet runt!? Tro mig jag känner personer som bor så att de har hjälp dygnets alla timmar, människor som har familj och som jag aldrig trodde skulle hamna där. Av någon anledning har dessa Kim ändå hamnat där och det handlar inte om att kim skulle vara sinnessjuk vilket är ett vidrigt begrepp som jag bara använder i affekt när det gäller stora tragiska saker som är framkallade av dumhet. Nä inte ens jag är perfekt, nu fick ni det skriftligt av mig. När ångesten driver på och alla handlingsplaner bara släpper igenom ångesten så kan Kim vara i behov av stöd 24/7 och tro mig, som jag skrev innan. Alla kan hamna här. Man kan vara väldigt psykiskt stark och ändå hamna i det läget, ingen är immun. Så vilken tur att psykiatrin finns och kan hjälpa alla Kim tillbaks till en nivå som känns bekväm även om Kim kanske inte tror den nivån finns när hen är långt ifrån den.
Men va gott att vi runt om är så stöttande och fina. Många är nog det men det finns ett men här med. Jag är så bra på att stötta och vi har så högt i tak på vår arbetsplats nså det blir inga problem för Kim att komma tillbaks. Jag är så bra på att stötta? Hur kan jag veta? Som jag skrev och mina källor bekräftar det att man blir sjukt bra på natt spela frisk och pigg när man inte mår bra och hur vet vi att det inte är den spelande Kim vi tror vi löser dagen åt? Högt itak en så jäkla usel grej. Vad är högt itak och vem bestämmer hur högt taket är. Vi kan prata och skämta om allt, inga problem! Jo det är ett problem, vem sätter normen för hur högt taket får vara? Får man kritisera skämt och diskussionsämnen om taket är högt och vem bestämmer då vad som får kritiseras. Lättkränkta människor hur är det med dom? Eller PK poliser? är de under det höga taket? Hur högt är taket när det är som lägst och vem bestämmer att det är så?
Ja du. Johan , detta kan nog vara dumt att ha med i ett CV för vem fan skulle vilja anställa dig efter det här. En jävla PK polis som inte själv kan leva som han försöker lära. Tur man har ett jobb redan. Jag jobbar ju med människor och framförallt ungdomar och jag hoppas jag kan ha med mig vad ni tolv Kim har lärt mig i min vardag och i mitt jobb. Ett stort tack för att ni vågar vara öppna med er situation och för förtroendet jag får när ni berättar. Tack för att ni visar att detta inte är speciellt ovanligt och visar att det går att prata om det. Vi vet ju aldrig på vilken sida av vi och dom en själv är i morgon. En sak som oroar lite när ni öppnar upp för era historier är att även i de tryggaste vatten verkar det finnas hajar som först verkar vara delfiner. Var rädda om er.
