Att titta på farmen med en ingång av två fantastiska föreläsare var ett ganska spännande sätt att se på tv på. Med lite funderingar på dagens diskussioner blev det ännu mer intressant. Tänk vad ny kunskap kan ställa till det.
Nu till inlägget. Jag jobbar ju med ungdomar som fritidsledare. Vi försöker förklara för ungdomar att våld inte är okej någonsin, varken fysiskt eller psykiskt. Spännande att se ett program som Farmen, snacka om psykiskt våld. Rädsla för det som inte är normaliserat, och kränkande av den man inte gillar. Jaja men det är ju TV! Ja Farmen är ett TV program, en tävling där man ska bli herre på täppan. Men jag ser ju detta beteende utanför tv rutan också. Jag tänker mig säkert inte alltid för heller och gör som alla andra fel ibland. Men helt plötsligt får man andra ingångar i reflekterande och iaktagande.
Jag blir lite ledsen när människor inte får tycka och tänka som dom vill. När man måste trycka till och "dum"förklara människor som inte beter sig som man tänkt sig att den personen ska bete sig för att han är man, hon är kvinna, hen är ditt eller datt. Det är sorgligt att en person som har frågor, svar, ambitioner, glöd, hjärta för det hen tror på inte ska tas på allvar, att det är okej att titta snett på hen bara för att hen går utanför gängse normer lite ibland. Det är sorgligt att det är vuxna som ska bete sig så. Det är sorgligt att det är vuxna som jobbar med människor som beter sig så.
Det spelar ingen roll hur många utbildningar jag går om andra vuxna inte kan bete sig. Min nya kunskap kommer jag inte nå ut med om ungdomar uppfattar att jag säger en sak men andra som jobbar med samma ungdomar gör tvärt om. Vi hade en spännande diskussion om skämt idag. Om jag säger att det där var inte roligt, ni kan inte förnedra henne så och får till svar att det var ju bara på skoj, klart hon inte behöver diska våra kaffemuggar och jag nöjer mig med att det var ett skämt och skrattar med lite så har jag ökat på kränkningen om hon tyckte det var kränkande från början. Om en ungdom säger, sluta det är inte roligt och jag då säger att lugna dig dom skojjar ju bara så har jag varit med och kränkt.
Om någon jag samarbetar med på något sätt säger lägg av det där var onödigt och jag säger, men, de skojjar ju bara så har jag underställt min samarbets partner och förklarat att det hen känner inte är lika mycket värt som det jag känner. Där finns ett problem. Om vi vuxna som arbetar inte kan ta diskussionen och vara överens om vad som ska gälla, vilken tolerans nivå vi ska ha, så blir det ruggigt svårt att förmedla budskapet som vi vill ha fram.
Just nu handlar det som sagt om våld i alla dess former. Om jag på min arbetsplats skulle skämta om t.ex bögar så utövar jag faktiskt psykiskt våld på de som finns i närheten, någon kan ha en homosexuell läggning, känna någon i sin närhet som har det. eller bara tycker att jag gör ett övertramp. Om jag drar sexistiska nedvärderande skämt om kvinnor så kan det också vara psykiskt våld, detsamma om invandrare, politiker, bönder, stockholmare osv. Nähä ska man inte kunna skoja längre? Jo men man måste tänka igenom skämtet så att ingen tar illa vid sig och man måste kunna be om ursäkt för sin plumphet om någon tar illa upp. Det kan kännas hårt att inte kunna häva ur sig skämt bara så där men det skulle kännas ännu hårdare om jag sårade en ungdom som har förtroende för mig. Skämt är däremot väldigt bra för att få igång en diskussion. Men att kalla det våld? Jo det är våld om någon känner sig kränkt. Men det finns så många lättkränkta töntar! Eftersom jag inte vet vad människor jag möter har i sin ryggsäck har jag svårt att se folk som lättkränkta. Ett tjockis skämt som en överviktig person hör ofta kanske rinner av hen 1000 gånger men den 1001:a har hen fått nog och reagerar, är hen lättkränkt då?
Jag tror på Per Isdal som är norsk Psykoterapeut och Psykolog när han pratar om våld. Han menar att våld är meningslöst i alla dess former och man hittar på meningar för att legitimera våldet, att våld väldigt ofta föder våld. Att motgift mot våld är att benämna våld som våld, att placera ansvaret för våldet på rätt ställe. Vi har diskuterat idrottsvåld en del och det är intressant. I hockey är det okej med fighter, man har hög adrenalin halt och det gruffas och är lite småfult så då kan en fight vara på sin plats. Man måste ju markera när andra går över gränsen. Varför slåss inte handbollsspelare hela tiden då? Experter talar om fighter men när Leif Boork talade om det som våld blev det panik i studion för det handlar om fighter, våld är aldrig okej. Altså är man rädd för att benämna våldet som våld för då är det inte lika accepterat längre.
Jag tror att man kan förhindra mycket dumhet om man låter folk vara lite egna, låter folk ha sina ideer om att förbättra något, låter folk fundera på sitt sätt, låter folk få synas, låter folk höras och att man kan ha en hög nivå på diskussioner och liknande. Jag tror att ett bra motmedel mot våld är respekt. Bara lite tankar så här en onsdagskväll utanför Helsingborg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar