Var finns alla Anders Carlberg typer, och finns det sådana eller var han unik? Ja han var väl unik men visst finns det folk som jobbar med ungdomar som gör ett fantastiskt jobb. Utan att veta om en person jag känner har läst boken eller ej så har hen ett fantastiskt motto när hen jobbar. Hen har bestämt sig för att älska ihjäl de ungdomar hen jobbar med. Inte för att hen önskar livet ur dom utan för att hen önskar livet till dom. Sådana människor som ger alla ungdomar chans på chans, som finns där oavsett, som tycker att det är den självklaraste saken i världen, sådana personer beundrar jag mycket.
Jag vet eftersom jag själv jobbar med ungdomar att personer som ger och ger och ger och som dessutom aldrig tröttnar på att ge finns runt omkring över allt. Och jag vet att de lyckas för att de arbetar så prestigelöst och så hjärtligt.
Det finns ett exempel på en händelse i Anders bok som jag funderar på ofta . 1991 i November lägger sig en invandrarkille från Non fighting Generation över ett skinhead och skyddar honom från misshandel med sin kropp. Frågan ställs naturligtvis, vad händer i skinheadsets skalle när en invandrare skyddar honom på det viset? Frågan jag skulle vilja ställa är. Vad hade hänt om invandrarkillen aldrig kommit till Fryshuset och aldrig fått växa som människa och bli medlem i Non fighting Generation? Jag är ganska säker på att den killen fått en massa hjälp av Anders och hans kollegor, han har säkerligen fått lära sig att lyckas, att vara stolt, att utveckla sina emotionella sidor, att känna att han är bra och duger mm. Anders idé var i allafall 1995 att "Ingen är på förhand dömd att gå under, men för att klara sig behöver människan kärlek. Där kärleken kallnar - breder laglösheten ut sig". Jag gillar den tanken och det är väl därför jag till 100% köper att det är klart vi ska älska ihjäl alla våra ungdomar.
Det som jag kan känna är viktigt för att lyckas att göra stor skillnad på kort tid är att alla som jobbar i ett område oavsett titel bör jobba ungefär med samma inställning till värdegrundsfrågor. Om det spretar en del tar det tid och om någon försöker slå sönder det arbetet så får man ta ganska många steg tillbaka varje gång det händer och då tar det lång tid. Tid är en av de saker jag anser att man har ont om. Har man en ungdom som man är orolig för att det inte ska gå så bra för en tid framåt så tycker jag det är viktigt att man skyndar och att alla är överrens om vad som skall göras. Eller överrens, man får kanske kompromissa men alla ska godkänna planen. Kan man inte ställa upp på det majoriteten anser är det bästa för ungdomen så kanske man ska fundera på att lämna sin plats till någon annan så att skadan blir så liten som möjligt.
Tyvärr så läser man och hör om t.ex "vuxen mobbing" ganska ofta när det gäller människor som jobbar med människor. Min fråga är. Hur ska man kunna hjälpa en ungdom att hitta rätt om man som vuxna baktalar varandra, kränker varandra, kränker en medarbetare inför ungdomarna man jobbar med, kränker en aktör inför andra aktörer eller inför ungdomarnas föräldrar? Det behövs inte så många personer som är på fel tåg för att jobbet med ungdomar ska bli tungt och kännas verkningslöst. Om man känner att man inte köper den rådande idéen och bara motarbetar utan att konkret ta upp kritiken med de andra som jobbar hävdar jag att det är på gränsen till tjänstefel, eller ja, förbi gränsen i många fall. Kan man inte säga stop, jag vet att ni är majoritet men jag kan med min övertygelse inte köpa detta, bevisa att eran väg är den som ska råda så får man väl ställa på det som är eller som sagt ställa sin plats till förfogande. Organisationer har ofta stadgar som är framtagna på årsmöte och där står vad som gäller. Vi som jobbar i politikerstyrda verksamheter har definitivt regler som vi ska följa oavsett vad vi tycker om dom. Så det borde inte vara jättesvårt. Det viktiga är nog att vi som vuxna kan prata om vad vi förväntar oss av varandra och hur man löser konflikter som blir. Konflikter kan vara fruktansvärt bra för kreativiteten om alla i konflikten kan bete sig "vuxet" och konstruktivt kan kritisera varandra. Arbetskamrater eller samverkans partners är ju inte alltid man kan välja och därför kanske man knappt känner människan bakom yrkesrollen och det är yrkesrollen som gör jobbet och som därför bör vara det som diskuteras. Det kan vara svårt att diskutera en människas personlighet om man inte vet något om personen.
En av de olyckligaste sakerna jag vet är när vissa vuxna får ungdomarna att bete sig på ett visst sätt för att det finns en annan vuxen i rummet som inte accepterar t.ex skämt som kan vara kränkande mot andra. Eller när en vuxen beter sig enligt det som förväntas när andra vuxna är där men beter sig motsatt när man är själv. Tro mig jag har jobbat med barn och ungdomar sedan 1992 och ännu tidigare som timledare och sommarjobbare med barn och ungdomsverksamheter. Detta är inget ovanligt problem, det förekommer överallt.
Ibland tänker i allafall jag efter när jag blir ombedd att göra på ett sätt som inte kommer som mitt förstaval. Vad säger emot detta sätt som jag förväntas arbeta med nu? Antagligen inget eller mycket lite. Har jag alltid rätt? Nej givetvis inte. Kan jag göra det? Ja antagligen. Dåså då är det bara att jobba på då och ge arbetssättet 100% fokus för jag kan inte göra det halvhjärtat. Skulle det skita sig för att jag bara ger 50% så är det mer troligt att det är mitt fel att det skiter sig än att det skulle vara arbetssättet. Är det farligt att misslyckas? Nä knappast farligt. Klart att det i extrema fall kan vara farligt men det är antagligen ännu farligare att inte göra något och jag anser inte att man kan klandra en människa som försöker göra rätt. De man kan klandra är de som verkar sätta i system att se till att de som försöker misslyckas.
Det sägs ju alltid att det finns en enorm kapacitet och kraft hos ungdomar, det är antagligen helt sant. Men då finns väl den kraften även hs oss som varit unga och tillsammans med all positiv erfarenhet vi har plockat på oss genom åren så borde varje människa kunna göra mirakel. Varje människa borde ha kapacitet att göra det Ander gjorde om amn nu tycker att han gjorde rätt saker. Nu menar jag inte att varje gillestuga ska bli ett fryshus. Jag menar att varje människa kan ge av kärlek eftersom att det kan man aldrig ge så att det tar slut. Varje människa kan ge råd, kan ge tid även om det bara är lite, kan ge uppmuntran, kan "skälla" konstruktivt, kan visa respekt även om man kanske inte får det tillbaks på en gång, kan vara vuxen.
Jag skrev att man kanske misslyckas ibland. Jag har misslyckats ett otal gånger men jag har lärt mig saker och jag är inte rädd för att misslyckas så länge jag gör något. Jag känner mig rätt stark, kanske för att jag har varit fruktansvärt svag. Jag är inte rädd så länge jag tror jag har rätt, kanske för att jag varit livrädd trots att jag vet att jag har haft rätt. Jag har varit korkad, taktlös och rent jävla dum och därför vågar jag tro att jag har rätt, att jag har bra idéer för jag brukar fundera på varför när saker går åt helvete. Antagligen kommer jag att göra fel många gånger till, det hör liksom till när man får för sig att man ska göra rätt. Att be om ursäkt är svårt och det sitter inne långt. Men det är bara en myt tror jag. Att be om ursäkt och att mena det har jag lärt mig skyndar på att bygga upp förtroendekapitalet igen även m det tar tid, det hjälper till att stoppa skadan innan den är större än den behövt att vara.
Jag vill bara avsluta med att det finns många fina människor i landet och i kommunen som jag jobbar i som Anders Carlberg säkerligen är stolt över där han är i sin himmel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar