Val! Val?

 Varje dag ställs vi inför olika val. Vi tar en massa beslut. Baserade på vad? Erfarenheter? Drömmar? Rädsla? Förväntningar? Kunskap? Nyfikenhet?... Det finns mängder av olika själ till att vi gör våra val.

 

Om någon säger till mig att jag är dum i huvudet kan jag ju välja att inte bli kränkt. Jag kan välja att ignorera den personen-. Jag kan välja att bara skaka av mig det och gå vidare som om inget hade sagts. Eller? Vad avgör hur jag tar en sådan grej? En sak vet jag. DU avgör inte. Vet du varför jag tar åt mig, känner mig kränkt och vill ha upprättelse? Kan det vara så att jag hört den kommentaren från samma person i flera år? Kanske är det första gången du hör om det och tycker att jag är lättkränkt. Det är lätt att säga till andra att inte låta andra ta energi från en. Kanske är reaktionen man får ett sätt att försöka stoppa energitjuven?

 

Om en person blir utsatt för det hen tycker är kränkningar kan jag då säga till hen, "bry dig inte, gå vidare"? Jag kan säga det och välja att inte bry mig om hens känslor. Tala om för hen att hen känner fel, att hen inte har rätten till sina känslor. Kan jag ställa mig över en annan människa på det viset. Om jag gör det valet har jag då inte talat om att hen inte är värd lika mycket som mig? Självklart kan man diskutera reaktioner om ni frågar mig men att en annan människa inte har rätt till sin känsla det är att gå över gränsen. Men att visa att man bryr sig och vill sin vän, kollega, familjemedlem, bekant, kund, granne... väl kan ju inte vara fel! Jag anser att man inte bryr sig på riktigt om man inte tar hens känslor på allvar. Okej man kanske bryr sig på riktigt men tycker att situationen är jobbig, säg det då så har du förklarat att du inte är rätt person just då att diskutera det med. Du kanske är rätt människa om en timme men inte just då.

 

Om man tycker att en person i sin närhet är lättkränkt och överkänslig så kanske man ska fråga personen hur den mår, men bara om man har tid att lyssna en liten stund. Om någon som jag har förtroende för frågar hur jag mår så säger jag, "bra", om jag märker att tiden inte finns för att förklara om det är så att jag inte mår bra. Jag vet inte hur alla ni gör men jag tror att det är ett ganska vanligt sätt.

Ett annat val man hör och ser om ofta är ungdomar/barn som inte satsar på skolan, inte håller sig inom lagens gränser, inte vill bo i fosterfamiljer, inte vill prata om problem etc. Om en ung människa inte orkar göra rätt för sig i skolan utan väljer att skolka hur reagerar vi vuxna då?

Vi säger att du måste gå i skola för att kunna få ett jobb, du vill väl inte leva på soc? Vi vuxna säger till en ung människa att det är fel att leva på bidrag och det kan man ju tycka. Vet vi vem vi säger det till? Den unga människan kanske kommer från en dysfunktionell familj, en familj som kanske lever på bidrag, en familj med stora problem. Hen vet att allt inte är perfekt i familjen men nu säger vi till hen att familjen gör fel som lever på bidrag. Hur ska man få människor att söka hjälp hos socialtjänsten om vi säger att det är fel? Har vi någon förklaring att ge till en ungdom om hur man överlever utan pengar om man inte ska gå till soc? Vill hen komma till våra lektioner och sitta där med oss som har talat om att hens familj inte gör rätt? Hur många gånger och i hur många sammanhang kan hen hört det. Vi säger i personalgrupper att hen inte har någon socialkompetens. Kanske är det så att det är hen som har det och undviker platser och situationer där hen känner att man kränker hens familj. Jag inbillar mig att det är vi som använder sådana argument som saknar den sociala kompetensen. Vi har inte lyckats känna av situationen och använder våran heriarkiska makt för att försöka ge skuldkänslor för att nå ett resultat som egentligen är positivt men som aldrig kommer kännas så om man fortsätter tala om för hen att hens familj gör fel. Ingen vill väl känna sig misslyckad och då kanske det är ett medvetet val att inte försätta sig i den situationen.

För att fortsätta med ungdomar som har lite mer problem än sina kompisar. Säg att vi har en ungdom som har det så illa hemma att hen har fått veta att hen ska placeras i annat boende. Säg att hen kommer från en missbrukarfamilj där stryk är en del av vardagen. Hur i helvete kan hen sitta på möten och säga att hen inte tänker flytta? Gör ett smart val snälla, kan vi tänka eller säga. Har hen ett val? Jo det  kan man tycka men har hen ett realistiskt val? Klart att varje ungdom vid sunda vätskor väljer ett kärleksfullt fosterhem utan inslag av våld och missbruk. För att ett val ska kunna göras behövs viss erfarenhet. Om hen har levt hela sitt liv i missär så har hen troligtvis byggt upp en strategi för hur hen ska agera för att få så lite stryk som möjligt, för hur hen ska klara vardagen utan att vara rädd. Hen har aldrig varit med om att bo i ett hem där dessa strategier inte behövs. Hur beter man sig i sådana hem? Vad blir de vuxna arga på där? Vad händer om de blir arga? Kommer jag att behöva flytta igen om jag inte kan bete mig rätt? Vad kommer hända min familj? Hur länge ska jag bo där? Kommer jag få träffa min familj... Många frågor. Jobbigt att behöva ställa om till någlot jag bara hört talas om men inte känner till på riktigt. Men va fasen hen får det ju bättre! Fattar du inte det Johan? Jo jag fattar det men det viktiga är ju att få hen att fatta det. Jag tar ett litet exempel här. Om någon erbjöd dig dödshjälp trots att du är frisk skulle du välja det då? Dåligt exempel Johan! Nä det är ett mycket bra exempel. Nästan alla tror på någon form av liv efter döden. De flesta på ett bra eller mycket bra liv. Varför ska vi leva här om det är så mycket bättre där? Jo för vi är inte säkra, dom flesta av oss kan inte göra det valet för vi vet inte säkert vad vi väljer emellan och de flesta av oss väljer då det vi känner till och där vi byggt upp en strategi för att ha det så bra som möjligt.och där vi vet vart tryggheten finns.

Val låter så självklart alltid men det ska till en hel del om man ska göra ett riktigt val. Det är så lätt att säga, "väljer du den vägen så går det åt helvete". Om det är det enda alternativet man ändå vågar/kan välja kommer det då gå åt helvete? Är det inte värre än hen har det nu så kan det ju inte vara så farligt och lite jävligare kan det bli det känner hen att hen klarar.

Finns hur många val som helst man gör där man egentligen inte har något riktigt val.

Jag kan välja att lyssna på människor, ta deras känslor på allvar och göra valet att jag ska göra allt för att inte kränka den personen. Jag kan göra det valet för jag har en ryggsäck som är packad med tillräcklig kunskap och med erfarenheter som gör att det känns rätt för mig.