Cuiusvis hominis est errare, nullius nisi insipientis in errore perseverare.

 

Senaste veckan har jag förundrats en hel del om hur folk ser på andra. Jag har tittat på gamla avsnitt av master chef och blir förvånad över hur man vill att andra ska mislyckas. En stor samling asduktiga kockar som inte kan tåla att någon annan duktig kock är lite bättre än en själv. Politiker i ett visst högerparti vägrar att se att människor som inte köper deras idéer kan vara intelligenta kärleksfulla människor. Jag har läst artiklar och bloggar om att Zlatan skulle vara en överskattad nolla. Skulle han vara där han är om han var en nolla, kan det vara så att vissa inte tål att en kille med invandrarbakgrund från Rosengård skiter fullständigt i Jantelagen? När dokusåporna rullar på handlar det ju mest om att knäcka de andra så att man själv ska framstå som en riktig stjärna. Jag känner även till personer på skolor som ska motverka mobbing som trots det uppdraget gärna sänker samarbetspartners.

 

(Jag tänker använda ordet Hen för att ibland kan det bli uppenbart vem jag skriver om ifall jag könsbestämmer personen.)

 

Varför gör vuxna människor så. Det är skillnad om man kan säga att jag tycker inte som du och jag tänker motarbeta det du gör för jag tror på något helt annat som är bättre. Varför ska vuxna hålla på och framställa duktiga människor som dåliga? Skulle det inte vara mer fair om man gjorde något bra istället och var nöjd med det. Alla kan inte vara bäst! Och för att t.e.x Zlatan gör så mycket bra så behöver ju inte t.e.x Torres prestationer vara sämre om han spelar över sin vanliga nivå. Om jag har en bra genomförbar idé så behöver den inte vara sämre en om t.ex en lärare har en liknande idé, min prestation kan ju i allafall vara större om det handlar om t.ex skolfrågor som egentligen inte är mitt bord. Varför kan vuxna människor inte bara säga, bra tänkt, bra gjort även om man inte gillar personen egentligen men tycker att prestationen var bra? Är det svårt att vara så storsint? Vad händer med en människa som alltid gör sitt yttersta och ändå bara får skit? Man kanske slutar lyssna på och bry sig om gamarna. Är man idrottare i världsklass så kanske man slutar prata med media och då kallar vi dom divor! Var i ligger det diviga att inte bry sig om folk som vill en illa? Varför tror vissa att man kan såra en människa hur mycket som helst utan att behöva ta konsekvenserna av det? Har man någonsom helst empatisk förmåga om man ska knäcka en person till varje pris även om den personen faktiskt inte begått några fel utan bara är duktig och försöker gå en annan väg än Jantehigway? Funderar människor någonsin på att man kanske inte bara sänker en person som inte ska tro att hen är något, man kanske sänker familj, släkt eller andra som tycker om dessa människor också. Tar man ansvar för sitt handlande i det läget? Nej jag tror inte det för jag tror att människor som beter sig illa p.g.a att andra är bra har empatiska störningar och skulle behöva hjälp av proffs.

 

Varför kom jag på att skriva om detta nu då? Jag läser en hel del bloggar och läser om ungdomar som mår dåligt på grund av att de är utsatta av andra ungdomar, jag har jobbat i skolan i 12 år och samarbetat med skolor i 6 år snart och det jag ser är. Snygga handlingsplaner i en dammig bokhylla. Fina artiklar i tidningar om hur duktiga man är. Bra föreläsningar och utbildningar som man aldrig får chansen att reflektera över och jobba vidare med. osv.

 

Och ? Jo vad min erfarenhet säger är att man tar in mobbare och mobbad i samma rum ibland med föregående enskilda samtal, man vill få dem att acceptera varandras närvaro på skolan, att ta i hand och lägga ner de otrevligheter som varit och gå vidare. Man verkar förvånansvärt ofta inte ha tid till att gräva upp orsaken och behandla den. Man brukar prata om respekt, och rätten att vara olik alla andra. Man löser mobbing problem med att ta dit någon föreläsare som gör att barnen mår dåligt och undrar varför de själva har varit utsatta eller utsatt. Man använder sedan kanske 20 min innan nästa lektion börjar till att ha diskussioner om känslor vilket kanske skulle behövas två timmar till. Varför försöker viss skolpersonal ens lösa problem om de inte prioriterar problemet som de fått i sina händer utan låter lektionen gå före? Klart skolan är jätteviktig men har du tre svensklektioner i veckan 30 veckor om året i nio år så blir det 810 lektioner bara med svenska. Det kanske går att överleva och få betyg om man är med på 95% av dem? Kanske bättre att vara på ett par lektioner färre och inte känna oro än att gå på alla och inte få något gjort för att man är rädd för att råka illa ut på rasten. Inget vetenskapligt, bara som vanligt jag som bearbetar mina funderingar. Jag menar inte att det behöver vara lärarens fel. Finns säkert rektorer som skulle bli skogstokiga om lektionen blir in ställd för att två personer måste reda ut en sak. Samma sak är det väl med vuxna ibland? Altså man går runt och är orolig och kan inte konsentrera sig på sitt jobb. Man kanske sa något olämpligt hemma innan man åkte till jobbet och oroar sig för om det blir bråk när man kommer hem. Eller man går in och har en lektion men man ska in på ett samtal med chefen efter och får svårt att lära ut något innan man har haft det mötet.

 

Har hört personer bli lyriska över att en föreläsare kan få tyst på en Aula i 60 minuter. Själv har jag varit elev assistent och varit med på kemi teorilektioner som har dragit över med en timma utan att eleverna märkt det för de har varit helt inne i en lärares resonemang och tankegångar, det tycker jag är en mycket större prestation (Fred Hagvall i Huskvarna måste vara en av landets absolut bästa NO lärare!). Kunde inte låta bli. Tänker inte namnge fler bra vuxna för en del kanske blir för generade. Vart vill jag komma? Föreläsare kan absolut vara bra att ta in för en start på ett arbete men vi har en massa kompetenta personal i våra områden som skulle kunna fortsätta arbetet efter föreläsningarna. Varför litar inte alla chefer på dessa duktiga människor som de ofta varit med och anställt?

 

När vuxna mobbas verkar det vara som att man får tåla maktspelet hur jävla fult det än är och när barn mobbas ska det slätas över så fort som möjligt. Undra varför ungdomar inte vill kallas vuxna när de kommer upp i 18-19 års åldern. Jag vill inte heller kallas vuxen om det betyder att jag bara bryr mig om mig själv och vill slippa höra en massa gnäll. Man pratar om att lära barnen ansvar. Vem ska lära dom det när vi inte kan det själva? Barnen är vår framtid sägs det ofta. De är ännu mer vår nutid eller ska vi vänta till framtiden med att ta hand om dem? Ibland tänker vi vuxna fel. Det finns en uppsjö av fantastiska underbara emotionella vuxna och jag känner en del av dom och tack vare dom så finns det hopp. Vuxna människor som behandlar alla människor som de själva vill bli behandlade som förstår att om någon kränker mig kan jag inte kränka tillbaks för jag vill ju inte bli kränkt. Ska vi lära unga människor ansvar så är det hög tid att vi som kallas vuxna tar vårat ansvar och beter oss vuxet. Hoppas det i morgon finns fler tekniskt sett vuxna än det gör idag. Länge leve framtiden som även är nutiden. Tro hopp och kärlek och det största av de tre är kärleken står det i en bok som många följer. Bra tänkt, sprid kärlek så kommer tron på mänskligheten och hoppet om framtiden blir stort. En klok vän till mig har bestämt sig för att "älska ihjäl" alla hen jobbar med för att visa på att livet handlar mer om kärlek än om hämnd och hopplöshet. Länge leve sådana människor. Så enkelt egentligen, ju mer kärlek man ger ju mer kärlek finns det i världen, tänk på det.