Tittade på Schulman show. Det handlade om att förbereda sig på döden för att bli av med ångesten för döden. Har precis innan detta läst en artikel om att Självmorden i Europa ökar lite. Funderar lite runt dessa fenomen. Jag kanske är morbid men jag kommer fundera lite över ångest inför döden och ångest inför livet i detta inlägg.
Tänker börja med att titta på olika tankar om livet efter detta. Börjar med Grekiska mytologins tro på ett dödsrike som Hades var gud över och där även hans dotter Macaria fanns som dödens gudinna. Ett kallt, mörkt ställe under jorden där den trehuvdade hunden Kerberos släppte in själar men aldrig släppte ut dom igen. Det fanns dock ett ställe dit bara ett fåtal utvalda kom till och det var Elysions fält på de lycksaligas ö. Romarna hade sin dödens gud som hette Pluto och hade samma system och uppgift som Hades. I Nordiska mytologin berodde det på hur man dog vart man hamnade. Dog man i strid kom man till Valhall/Folkvang, dog man av ålderdom kom man till Hel, Drunknade man kom man till Ran. De själar som ville vara kvar i gravhögarna kallades Draugar och vandrade vidare på jorden. Detta några av de så kallade mytologiernas dödsriken.
Nu till några av Religionernas syn på döden. I Judendomen är självmord tabu, tar man livet av sig skall man ses som en mördare och själen stannar i jorden och får inte komma in i paradiset. I Kristendomen är självmord den största synden. Om man begår självmord så kan man speciellt inom katolicismen bli nekad att begravas i vigd jord. Inom Hinduismen godkänner man inte självmord, tar man sitt liv får man ett ännu svårare liv i nästa liv. Buddhismen tillåter bara självmord om man är tillräckligt upplyst för att nå nirvana. Inom Islam är självmord också en stor synd. De tre stora religionerna har ju alla en syn på en himmel och ett helvete. Himmelen är paradiset där inga sorger finns och där allt är så bra så vi kan inte ens drömma om det. Helvetet är platsen där man i evighet plågas.
Jag har förståelse att en evighet känns ogreppbart, att ångesten om vad som komma skall om det kommer något alls. Jag har inga svar på dessa frågor såklart då jag lever. Jag har förståelse för att man inte vill vara med i livet längre, att ångesten för livet kan bli större än för döden, för jag har sett det Jag kände tre personer som tagit sina liv, den ena personen kännde jag väl.
Nu till mina egentliga funderingar. Varför tar så många unga människor livet av sig, ungdomar som är fullt fysiskt friska. Det kan inte vara för att man är rädd för att hamna på ett Helvetes likt ställe. Det sägs ju att det är för att de inte orkar här längre. Varför orkar man inte? Pratas det tillräckligt mycket om självmord? Skulle man kunna få ångestfyllda ungdomar att öppna sig om de inte kände att det handlade om tabubelagda ämnen? Jag har många frågor men inga svar, bara funderingar. En del säger att självmord beror på psykiska sjukdomar och störningar. Är det så enkelt? Jag kan känna att det finns något friskt i självmordet. Nej jag förespråkar absolut inte självmord. Det friska jag kan se är att om jag mår så dåligt att jag inte vill leva och ingen kan hjälpa mig eller att jag inte vågar be om hjälp för jag är rädd för att bli stämplad som psykfall eller bli bortstött av dom jag tycker om så kanske den enkla vägen är att ta sitt liv för då slipper man fundera på dessa saker. Det sägs att självmord är den absolut mest egoistiska handling du kan göra. Man försöker altså skuldbelägga självmordet för att man tror man kan förhindra det. Det mest egoistiska man kan göra är väl att skrämma människor till att leva för att man själv ska slippa obehag och kontakt med känslor som kanske inte är lätthanterliga. Skulle man kunna göra ett mer suicidepreventivt arbete med ungdomar om man öppnade upp mer för jobbiga och fruktansvärt jobbiga diskussioner?
Tanken kan väl vara hedervärd att man vill skrämma ungdomar till att leva, men är det inte därför som så många lyckas med sina självmord? Blir det inte så att man inte pratar om det jobbiga utan håller det inom sig tills man inte pallar mer? Hur tänker folk som vill skuldbelägga självmordstankar och självmord? Skulle ytterligare en gnutta skuld verkligen kunna få dessa människor att bli så skuldbelagda att de vill leva? Märklig matte som inte jag får ihop. Tillbaka till det sjuka, man medicinerar människor och har dem under ständig övervakning för att de inte skall kunna ta sina liv. Okej, bra att man vill förhindra. Men ibland undrar jag om man letar efter orsaken till självmordstankarna tillräckligt djupt. Att medicinera någon kan väl vara en bra början för att få tid att hitta orsaken/orsakerna men jobbar man tillräckligt med orsakerna när medicinen verkar hjälpa. Dyr och lång vård med att leta orsaker kan jag tänka men vad är ett människoliv värt?
Vi som jobbar med ungdomar skulle behöva utbildning i att samtala om det svåra, vi skulle behöva handledning i dessa frågor. Dyrt och är det värt det för 15-20 ungdomar av 100 000? Det beror nog på vem som räknar. För många ekonomer är dessa ungdomar bara en siffra i statistiken. För andra har de ett namn, ett ansikte, en kropp, en favoritfärg, älsklingsfilm, kanske pojk/flickvän, favorit sång, betydelsefulla människor runt omkring sig osv. Vem bestämmer hur mycket det är värt att lägga på ångestfulla ungdomar?
Man pratar gärna om det elaka att kasta sig framför något fordon, att ta livet av sig på ett sätt så att en nära person hittar en, att man tar livet av sig på ett sätt som kan skada andra, att man gör det på ett sätt så att man aldrig blir hittad, finns säkert fler sätt. Ja en chaufför av vilket slag som helst får ju en upplevelse som ingen skulle vilja utsätta någon för om det händer. Ja en nära person som hittar den döde får ju också en upplevelse som alla borde slippa. Att ta sitt liv så att ingen kommer hitta en ställer ju också till det för nära personer som undrar vad som hänt och som kanske alltid kommer ha en gnutta hopp om att hitta den döda vid liv. Jag tror nog att människor som tar sitt liv funderat på detta, grubblat över det och har bygt på sin ångest när de väl har bestämt sig.
Åter igen tror jag att vi som är levnadsglada vuxna måste ta signaler och samtal på allvar när vi tror att personen ifråga inte mår bra. Vi får ta vårat ansvar som medmänniskor och börja prata även om vi vet att det kommer att bli ett samtal som kommer att svänga våra känslor rejält, att vi kommer ligga sömnlösa många nätter att vi kanske får ta itu med känslor vi försökt förtränga. Om vi inte gör det direkt med personen, vem ska göra det då? Klart man lotsar dom vidare till proffs men i första kontakten kanske det är vi som måste vara proffs. Kanske behöver vara med en bit på vägen för kommer dessa frågor i vårat knä så handlar det om ett förtroende som absolut inte får svikas. Oavsett vad vi tycker. Det handlar om liv. Som sagt hur gör man, vad gör man för att bli bättre på att hindra ångest från att gå för långt? Hur ska man få alla att vilja se en soluppgång till? Inget problem jag har nu, så lugn kollegor och vänner. Jag blir bara bekymrad över att det finns ett antal människor som tycker dom fått nog, som tycker livet är mer ångestfyllt än tanken på döden.
Som sagt jag har bara funderat lite och man behöver inte hålla med mig. Jag brukar försöka tänka på en "Dikt" av Tage Danielsson när jag skriver och den går så här.
Om jag tänkte som fan,
kanske tänkte hela dan
på mitt liv, och så fann
nån slags mening som var sann,
ja, då får jag inte glömma en förbannat viktig grej:
att då gäller denna sanning bara mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar