Förra året fick försäkringskassan in 1160 anmälningar om sjukskrivning på grund av mobbning. De flesta av de som är sjukskrivna p.g.a mobbning är kvinnor som jobbar inom vård, skola och omsorg. I Sverige mobbar vi friska människor så de blir sjuka. Helt vansinnigt om ni frågar mig. Hur tänker man när man ofta psykiskt trycker ner en människa så hen mår så dåligt att hen sjukskrivs? Det är fruktansvärt illa oavsett vem som än mobbas och varför hen mobbas såklart. Alla har ju samma människovärde om ni frågar mig så ingen skillnad vad gäller nästan vad som helst. Nästan skriver jag faktiskt ja. Jag har, rätt eller fel lite högre krav på vissa yrkeskårer. Precis som att jag räknar med att poliser är underrepresenterade när det gäller brott, socialarbetare är underrepresenterade när det gäller missbruk så hoppas jag någonstans och räknar med att människor som jobbar med ungdomar är underrepresenterade vad det gäller att mobbas. Uppenbarligen är inte fallet så.
Jag skrev att friska människor mobbas och då menar jag människor som inte är sjukskrivna p.g.a någon sjukdom. Man kan ju vara sjuk fast man är friskskriven. Man kan ha diverse allergier, tarmsjukdomar, ledbesvär, diabetes, andra kroniska eller långvariga sjukdomar men ändå vara frisk nog att arbeta. När t.ex någon chef förlöjligar och förminskar ett sådant tillstånd hos en medarbetare så hävdar jag att man gjort sitt som chef. Om en chef eller för den delen en kollega går på och misstror en människa som har någon kronisk sjukdom, bevisar det inte då bara att det är chefen/kollegan som borde se sig i spegeln för i mina öron säger de precis att de skulle utnyttjat tillfället för att inte behöva jobba för att få ersättning av något slag. Om man inte ens kan kolla med personen eller någon läkare om medarbetarens sjukdom och hur stor variation det kan finnas mellan två medarbetare med samma diagnostisering, kan man inte ens ta reda på det så är det illa för då känns det som att man skiter i fakta och mobbas av någon helt annan anledning och använder sjukdomen/diagnosen/tillståndet/funktionsvariationen för att legitimera sitt svinaktiga beteende.
En annan anledning till mobbing verkar vara (enligt arbetsmiljöverket) om en kollega vill något, har lite nya idéer, vill att det ska hända något. Risken för att mobbas p.g.a dessa kriterier ökar ju kortare tid du varit anställd och om du är kvinna. Är du kvinna och relativt nyanställd så är risken mycket hög. Hur sjukt är inte detta då? Om man jobbat ett tag inom en verksamhet och inte tycker om snabba förändringar så måste man väl kunna ta upp saken på personalmöten och diskutera sig fram till någon lösning. Det handlar väl alltid om att ge och ta om man är en arbetsgrupp på fler än en person? Om man inte kommer överens i en arbetsgrupp så finns det ju hjälp man kan ta in. Man kan om chefen är en bra chef (neutral i frågan och med arbetsuppgiftens bästa för ögonen) ta in hen att sitta som "ordföranden" på alla p-möten även de som det i normala fall inte brukar vara med någon chef i. Man kan använda handledning av någon på "konsultuppdrag", någon som inte känner arbetsgruppen innan. För har du jobbat ett tag i en verksamhet, säg 20 år så är det väl inte läge att bli en mobbare bara för att man inte kommer överens? Det verkar som att mobbing ökar ju "sämre" ledning verksamheten har.
Vilken typ och hur mycket psykisk ohälsa utsätter man de man mobbar för? Är man beredd att bryta ner en person till att känna sig mindre värd en det mögliga kaffefiltret i fikarummets papperskorg? Vad är det som får en människa att faktiskt inte hejda sig utan lägga i högre växlar ju lägre motståndet blir? Vad driver oss? Mår vi bra av att mobbas? Kan det vara så att en del människor mår dåligt och skäms så över det så om någon mår sämre så är min psykiska ohälsa inget någon behöver fundera på för att Pelle/Lisas psykiska ohälsa blir den stora snackisen, bara en tanke när man läser olika artiklar i ämnet. Mobbing mot vuxna innehåller sällan våld eller hot om våld (bortsett för alla skit offentliga personer får stå ut med i den socialamedievärlden).
Vuxna människor som mobbas reagerar precis som ungdomar och barn som mobbas. Självskadebeteenden är inte ovanligt, ytterligheten av det är väl när man försöker ta sitt liv. Det är lätt att ställa upp på allt vad #suicidezero står för och jobbar för, ändå kan man vara med och mobba en annan människa så hen inte vill leva längre. Jag vet att det finns människor som tycker att om man försöker eller lyckas ta sitt liv så har man gjort ett val och att det inte går att stoppa en människa som bestämt sig. Jag håller inte med här. Jag kan ha fel, jag har ingen bra forskning som källa till det jag tänker gå in på nu. Bara egna erfarenheter via samtal med människor som försökt ta sitt liv, bara ungdomar så ev kan det inte överföras på vuxna men jag tror det så därför gör jag det.
Alltså, detta är bara mina funderingar. Vad är det för val man pratar om när man säger att någon valt att avsluta sitt liv eller försökt att göra det? Om det beror på att man är utsatt för mobbning så funderar jag kring om det är så att personen som vill avsluta sitt liv kanske bara är desperat för att komma ur situationen som hen befinner sig i men tycker sig ha testat allt för att komma ur, självmord är sällan den första åtgärden man gör för att ta sig ur den ohållbara situationen. Ofta har dessa personer försökt med andra alternativ. Det verkar som att ju sämre den psykiska hälsan blir ju färre alternativ och hjälpforum hittar man. Ju ensammare man känner sig, ju svårare är det att tydligen att motivera sin existens. Man hör ofta även ungdomar säga att självmord är den feges utväg, att det är själviskt, att det är en feg handling och att de som tar sitt liv inte tänker på sin familj eller sina vänner. När man pratat med ungdomar som försökt ta sitt liv så kan jag bara säga att den typen av tänk vad gäller självmord är totalt fel.Är det något dessa människor inte är så är det fega. De har kämpat och levt i omänsklig motvind och tillslut så har orken försvunnit och man vill bara ha lugn och ro någonstans där ingen kommer åt en, ingen! Orken tar slut olika fort hos olika människor, det beror på hur energitankad man är innan tankställena tar slut. Att dessa människor inte tänker på sin familj eller sina vänner tycks också vara helt fel. Finns det några dessa människor tänkt på så är det just sina nära och kära. Det kan ju kanske kännas bakvänt att man försöker ta sitt liv om man har tänkt på de nära men här pratar de om att om de själva bara försvann så skulle givetvis de nära sörja och ha det jobbigt en tid i början men skulle få ett bättre liv sedan när de slapp hålla på att stötta och hjälpa den utsatta. En mer osjälvisk handling har jag svårt att hitta. Jo absolut tycker jag det är helt galet att människor försöker avsluta sina liv men jag tycker fortfarande inte det är själviskt.
Alltså en gång till. Hur långt är jag beredd att driva en människa i otrygghet och psykisk ohälsa. Vart går mitt ansvar om jag mobbar. Kan jag friskriva mig de konsekvenser jag orsakar med ev sjukskrivningar, självskadebeteende, missbruk, självmord? Om jag nu jobbar med ungdomar och av någon anledning mobbar en kollega har jag då ens berättigande att jobba vidare? Kan jag på ett äkta sätt jobba mot mobbning om jag själv är en mobbare?
Jag är ingen Jesus, jag har betett mig illa men jag försöker att lära mig av mina misstag och försöker få mina brister att ha så liten negativ inverkan på de som finns runt omkring i min vardag som möjligt. Jag älskar inte alla men behöver inte vara elak när jag möter dem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar