Jag anser inte att "stökiga" elever är problemet. De har antagligen problem med den skolformen som är. Skolan kallas elevernas arbetsplats. Hur många av er yrkesverksamma vuxna skulle palla 13 år med sönderstressade auktoriteter? Nej jag vet att inte alla är sönderstressade! Jag anser att om man inte har tid att lösa konflikter ordentligt så har man för hög arbetsbelastning. Om man inte hinner prata med och bygga relationer med eleverna så är arbetsbelastningen för hög. Om man inte hinner få med sig dom som har svårt med inlärning så är något fel i systemet. I allafall i Jönköping så lade man ner alla hjälpgrupper på skolorna, man tog bort resursskolorna och har tre områdes enheter där eleverna får gå i max 6 månader. Förut var det inte ovanligt att man gick i resursskola i 2 år för att sikta från åttan mot gymnasiet. detta säger jag inte så mycket om just nu. Men ett av argumenten till att ta bort hjälpgrupperna och ändra på resursskolorna var att eleverna inte skulle känna sig exkluderade. Jag tror mig veta att många elever som förut gick i hjälpgrupper kände sig mindre exkluderade där än att vara den i klassen som inte får något gjort för att man inte hänger med. De nya betygen bygger ju på att man betar av nivåerna under hela högstadiet och för att nå ett betyg så måste man klarat alla del mål (lite förenklat). Hur ska en elev som inte kan få rätt hjälp i början ens kunna nå E nivån som är godkännd och som dom säger motsvarar en 3a i det gammla sifferbetyget. Hänger man inte med när de grundläggande kunskaperna lärs ut så är det ju nästan omöjligt att gå vidare uppåt på betygsstegen. Säkert inga fel på nya betygssystemet men alla elever har inte samma förutsättningar och därför inte samma chans att nå ett E.
Jag har allt för ofta hört ungdomar säga att de varit sjuka från skolan för att de inte velat gå dit. Finns elever som helt enkelt vägrar att gå till skolan. Varför gör de så? Det är inte sällan elever som det pratas om att de har det jobbigt i skolan. Man vill gärna sätta en diagnos på dom. Jag hävdar att diagnosen är för lite resurser i skolan. Altså för få lärare, för få andra vuxna, för lite förståelse för problemen hos dom som bestämmer över rektors nivå.
Om jag gick på t.ex högstadiet i dag, jag hade svårt för att lära, jag började skolka, jag blev stökig för att bli utkasstad från de lektioner jag tog mig till. Då skulle förhoppningsvis skolan reagera, men hur? Antagligen skulle lärare och kanske kurator prata med mig om vikten att gå i skola. Rektor skulle antagligen kalla till möte med mina föräldrar och prata om skolplikt och nödvändigheten att skaffa mig en utbildning. Jag skulle antagligen sitta och nicka på alla möten och förklara att de nog har rätt. Skulle det negativa beteendet sedan öka vilket är troligt skulle det pratas om utredningar för ADHD, Asbergers eller någon annan diagnos. Jag skulle antagligen fortsätta hålla med för jag orkar inte bråka med de vuxna när jag sitter i fiendeland på en expidition i de vuxnas korridor. Jag säger inte att det händer på alla skolor men jag är säker på att det händer på många skolor. Bara att läsa dagstidningar eller kolla hur lång kö det är till Barn och ungdoms Psykiatriska vården (BUP).
Jag har sällan eller för att vara ärlig aldrig hört ungdomar säga att de fått frågan om de är ärliga när de håller med och lovar att skärpa sig. Varför skulle den frågan ställas? Jo för att visa att man bryr sig om vad eleven tycker och tänker. För att förhindra att det går en massa tid till onödiga insatser som kanske någon faktiskt skulle ha nytta av på riktigt. Nu skall jag ge en idè på vad jag tror kan vara fel många gånger.
Säg att det jag skrev var jag. Jag är helt lost på matte. Jag begriper inte systemen för multiplikation och division, hajjar inget om bråk och procenträkning. Jag tänker väl inte gå in, sätta mig i klassrummet och misslyckas fem gånger i veckan. Varför skulle jag vilja det, bättre att inte gå dit eller gå dit och förstöra lektionen så jag inte får något gjort så att ingen ser att jag inte kan. Jag kanske även har svårt med det grammatiska i svenska, tycker engelskan är jobbig för det är andra regler i det språket och tycker spanska/tyska/franska är omöjligt för det liknar inte svenskan eller engelskan alls. Jag är inne och förstör på dom 8-10 lektionerna med. Jag har spoilerat kunskapsinhämtande på en 12-15 lektioner i veckan. Detta medför givetvis att jag får trubbel med lärarna. De lärarna jag träffar varje dag. De lärarna som väldigt fort tröttnade på mig och tänker sätta dit mig för allt som händer så de kanske blir av med mig och får lite andrum. Sköter jag mig då på t.ex hemkunskapen? Antagligen gör jag inte det, jag har fått mer skit under veckan än jag innerst inne klarar av. Jag tar givetvis ut det på lärare jag träffar en gång i veckan, det som är bra med hemkunskapsfröken är att hennes klassrum ligger lite offside så hon har eget kontor så hon träffar inte de andra lärarna så ofta och det är bra för mig tycker jag. Hon är inte den person de andra lärarna fäster mest vikt vid heller för hemkunskap är ju inget riktigt skolämne.
Okej säg att det pågår ett tag. Tillslut har rektor lyckats få loss pengar från sina chefer och det finns en plats på en områdesenhet (resursskola). Jag får komma dit, jag får personal som hinner med mig, jag får andas ut och jobba på i min takt och på min nivå. Jag vet att det blir max 6 månader. Veckorna går jag börjar vara med på so ämnena på min hemskola för det funkade bra innan. Det blir fler ämnen och tillslut har 6 månader gått och jag är tillbaks på hemskolan. Har jag tur så har skolan en plan för hur jag ska lyckas. Bara att börja gå på lektionerna så löser det sig. Jag går på matte. Jag har jobbat med matte i 6 månader i min takt på min nivå. De andra har jobbat i 6 månader på sin nivå. Jag har altså hamnat ännu mer efter. Går jag på nästa matte lektion? Nej givetvis inte, att jag bråkade från början var för att jag misslyckades. Nu är jag ännu mer misslyckad enligt mig själv. Jag vet också att har man varit på områdesenheten en gång så kommer jag inte att få gå där igen. Vad kan jag då göra av mina kanske ett och ett halvt år som är kvar innan gymnasiet? Inte tänker jag vara med på några lektioner där jag känner mig värdelös i allafall.
Detta är tyvärr inte jätteovanligt. Jag behöver ingen diagnos! Jag behöver någon som förstår och kan möta mig där jag är. Jag behöver någon som säger, kom hit. Vi fixar detta du och jag. Du kommer lära dig det du tycker är svårt. Vi börjar där du är inte där du borde vara. Jag behöver någon som ser att jag är en intelligent varelse med vissa svårigheter inte någon som behöver en diagnos altså som är "dum i huvudet" enligt mitt 13 åriga sätt att se på saken. Jag behöver en klapp på axeln när jag är duktig och en vänskaplig spark i röven när jag inte vill/orkar. Jag behöver varken Ritalina eller Conserta. Jag behöver inte motarbetas av de som ska vara vuxna. Jag behöver medarbetas. Och där finns väldigt ofta inte tiden även om viljan finns hos lärarna.
Om jag som 13-14 åring inte beter mig sjysst mot dig som vuxen så reagera men ta det inte personligt. Antagligen får du klä skott för vuxenvärlden som svikit mig gång på gång. Ni som jobbar i skolan skall absolut kräva högre lön men ni ska också kräva mer tid till eget förfogande för att skapa relationer till de ni arbetar med. Som en väldigt klok vän gärna påpekar så kommer allt gott av bra relationer. Och som hen också säger så är en bra metod att älska ihjäl ungdomarna. Det är jobbigt för mig som ungdom/barn att ge mig på den jag har en bra relation till så vuxna människor i barnens och ungdomarnas vardag ta ert vuxenansvar och gör det ordentligt så löser sig massor av problem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar