"Suicide solution"

Drastisk rubrik ja visst. Låttitel av Ozzy Osbourne. Låten handlar om att självskadebeteende som mycket alkohol/droger, vilket enligt Ozzy är en form av långsamt självmord. Jag håller med Ozzy i det resonomanget. Jag fick funderingen varför självmord bland unga ökar i just Sverige. I de flesta andra länder minskar det ju.

Gick en utbildning där det handlat om ungdomar, sex och internet förra året. Det har varit tunga diskussioner om ungdomar som mår dåligt på grund av diverse händelser. I kursliteraturen ingår bl.a Alexandramannen. En bok om grooming. Det har varit diskussioner om hur homosexuella har det jobbigt att "komma ut". Det har handlat om hur ungdomar känner skuld över saker som mer vuxna skuldtynger dom med. Det har handlat om hur ungdomar vill skydda sina föräldrar från en inte alltför vacker sanning, det har med andra ord handlat en del om ångest.

Jag blir bekymrad över att ungdomar vill skydda sina föräldrar. Har vuxenvärlden inte varit tydlig nog med att det är föräldrarna som ska skydda sina barn? Vi måste nog förklara att vad som än händer så är du mitt barn och jag kan bli arg, ledsen, förtvivlad men jag finns alltid till hands oavsett. Läste för ett par år sedan, kommer tyvärr inte ihåg var att barn som har föräldrar som sitter inne för mord,dråp eller andra grova våldsbrott älskar sina föräldrar i allafall. De gillar inte handlingarna men personen som är deras mamma/pappa ligger dom närmast hjärtat. Barn och ungdomar måste få veta att de är älskade även om de gjort övertramp. Att föräldrar och andra vuxna finns där för att hjälpa. Ser man att en ungdom/ett barn inte mår bra/verkar ha ångest för något så måste de vuxna i närheten ta reda på varför och se till att ungdomen/barnet kommer i kontakt med rätt vuxen oavsett om det är föräldern, någon släkting, skolkuratorn, socialarbetarn, föreningsledaren, kompisens föräldrar, polis, fritidsledare osv.

En del ungdomar klarar inte ångesten utan väljer självmord som utväg och 2008 så tog ca 125 ungdomar livet av sig enligt siffror från Karolinska institutet. Hur många som försökte hittade jag inte. Det finns många vuxna som varit i depretioner, haft svår ångest och har kommit ur det. Säkert många ungdomar med. Vad gjorde att de fick tillbaka livslusten? Hur såg dom en ljusning i tillvaron? Använder man dessa människors erfarenheter i suicid prevention? Borde man inte tala mer om detta för att visa de som tror att det är kört att det finns ljus i mörkret och med en hjälpande hand kan man gå i mörkret åt rätt håll för att komma ut i ljuset. Man kanske måste tala om att det är jobbigt ett tag till men inte i evighet. Bara mina funderingar, jag är inte utbildad på detta område men jag har ändå en känsla av att det går att göra mer än det som görs. 125 annars kanske helt friska människor, någon kanske hade blivit statsminister om de levt, någon kanske en fantastisk lärare, en annan kanske socialarbetare som ändrar livet åt rätt riktning för andra ungdomar, flera av dom säkert kanonbra föräldrar osv. Det känns som ett slöseri med att förlora 125 ungdomar bara så där. Känns som att man inte investerar i framtiden ordentligt. Visst kan någon bli missbrukare eller våldtäcktsman/kvinna men där har vi ytterligare ett problem ett helt annat men ändå ganska likt ibland.

Funderar lite över självskadebeteende så som, alkohol/drog missbruk, att göra sig illa fysiskt så som att skära sig, ätstörningar mm, att använda sin kropp till att döva psykisk smärta och kanske tjäna pengar på det. Finns säkert fler saker man kan komma på men det är inte det viktiga. Den viktiga frågan är varför. För att fly verkligheten står det på många ställen. Det är ju helt galet för dessa ungdomar får ju en pissig verklighet till. Även om den verkligheten inte känns lika pissig i början så kommer den inte bli bättre med tiden i allafall. Det är ta mig tusan vuxnas ansvar att det inte blir så här. Vi måste ta ungdomars känslor och berättelser på mycket större allvar. Vi måste utgå från att det är så ungdomarna känner och kommer det riktigt ruskiga historier ska vi nog inte tänka att dom överdriver, tror snarare att de inte berättar allt. Vi måste samarbeta mer, lära oss att det går att få råd som vuxen också. Det finns proffs som inte jobbar med annat. Vi måste ta hjälp av varandra och även av ungdomar som faktiskt kan vara fruktansvärt kloka och ganska ofta har de förslag på lösningar som inte är så tillkrånglade.

Jag tror att så länge man inte talar mer om sådana här problem så kommer ungdomar känna skam och inte våga berätta. Mer diskussioner hemma, i skolan, på fritiden så att ungdomar med sådana här problem känner att de är helt normala men kanske behöver hjälp för att bli av med ångest. Och att de känner att de vuxna runtomkring är där för att skydda dom, inte tvärt om.

Om någon läser detta som haft funderingar på hur ska jag orka mer så släpp ut lite av ångesten till någon ni litar på och låt människor hjälpa. Alla kan komma ur svårigheterna även om det tar lite tid men en utväg finns och kommer att hittas och den kommer innehålla livet. Det visar all forskning som jag kunnat hitta och läsa läst.

Tungt ämne, men just nu tyckte jag det var viktigt. Tänker inte be om ursäkt om någon tycker detta är stötande, jag släpper fram mina funderingar på denna sida och då kan det bli så här.