Läste på Aftonbladet för ca en vecka sedan om en 22 årig kvinna i USA som försökte sälja sina barn för att kunna ha råd att betala borgen för sin sambo. En kvinna sa sig vara villig att köpa barnen en två åring och en fyra månaders. Priset skulle vara 4000 dollar. Kvinnan larmade myndigheterna, barnen omhändertogs och mamman sitter häktad. Bra så. Bra info Aftonbladet.
Jag undrar lite varför kvinnan försökte sälja sina barn. Älskar hon dom inte? Bra att hon får sitta inne för det, hon är inte värd att ha några barn. Lika bra att kastrera henne så hon aldrig kan få barn igen! Eller? Jag tror ju att en frisk förälder alltid har någon vrå där det kan gömma sig lite kärlek till sitt barn även om barnet är oönskat. Jag tror att även lindrigt sjuka någonstans har kärlek till sitt barn oavsett om det är önskat eller ej. Jag tror man måste vara väldigt sjuk eller blivit påtvingad barnet om man inte ska känna någon kärlek till barnet.
Visst har jag kännt att fanken va gott om man kunde hyra ut barnen ett tag men från tanke till handling är det långt. Visst har man velat lägga barnet på busshållsplatsen och bara gå därifrån men att göra det finns inte. Visst har man funderat på att slänga ut barnet genom fönstret för att få det lugnt men risken att jag skulle göra det har alltid varit 0%. Bara för att jag vet att hur trött jag än är, hur nere jag än är så klarar jag ut det, med eller utan hjälp. En timmes barnvakt kan ge energi för att inte bli trött på ett halvår.
En mamma som den 22 årige kvinnan det stod om i AB måste vara mer än trött, mer en lite nere, mer än lite illa däran psykiskt. Hon tänkte altså använda pengarna till borgen för sin sambo som antagligen satt häktad på grund av ett eller flera begångna brott, inte fälld än så jag kan inte skriva att han gjort något brott. Den kvinnan kan enligt mig inte må bra, enligt mig låter det som att det antingen är en kvinna med drogproblematik eller med någon funktionsnedsättning. Jag har inga belägg för det men det är min känsla.
Oavsett vad det beror på så är jag glad att barnen blir omhändertagna men jag hoppas samtidigt att 22 åringen får hjälp att handskas med sig själv, sina känslor, sitt liv. Man kan fundera på hur barnen kommer känna det den dag de förstår att mamma var beredd att sälja dem, hur de ska handskas med att inte vara önskvärda av sin egna mamma. Om sanningen kommer fram till barnen om varför de är omhändertagna så kommer det gå åt massor med bra vuxna runt dessa barn. Det kommer att krävas mycket kärlek och omtanke från omvärlden.
Det kommer antagligen behövas mycket kärlek och omtanke till den 22 åriga kvinnan. Kommer hon på vad det är hon faktiskt gjort, det hon faktiskt visat hennes barn så kommer hon antagligen behöva mycket hjälp för att komma tillbaka som en hel människa. Varför är det önskvärt egentligen? Är det inte bättre att hon får ha ångest och ta sitt liv? Jag kan inte tycka det i allafall. Jag har ingen aning om hur hon har haft det i sin uppväxt. För mig kan det kännas som att kalla henne kvinna är helt fel. En liten flicka i en aldeles för stor människokostym. Jag känner flera 20+ are som absolut inte är mogna att ta ett vuxenansvar. Bra människor men inte mogna än, det kommer. Tur att jag känner många 20+ are så ingen behöver känna sig utpekad. Jag vet själv att jag inte var redo för det stora ansvaret förrens jag var runt 25. Till baka till mamman. Tänk om hon aldrig haft en familj som kunnat ge henne den trygghet hon behövt. Tänk om ingen någonsin har lärt henne vad ansvarsfulla vuxna är. Hon kanske inte vet hur man gör när man är vuxen.
Varför bryr jag mig om detta. En en vecka gammal artikel som är bara en notis hämtad från sky news i USA. Jag kan ju inte bry mig om allt som händer i världen. Nej det kan jag inte, jag gör väl som alla andra, läser vad det står och ett par dagar senare kommer jag inte ens ihåg vart jag läste det. Någon vecka senare kommer jag inte ihåg att jag läst det altså finns det inte längre.
Enligt mig är vi ganska dåliga ibland på att ge barn och ungdomar den hjälp de behöver. Det är lätt att säga, det är inte min sak sök hjälp där istället och där säger man, nej det är inte vår sak gå till baks ett steg och så hamnar en människa mellan stolarna och får ingen hjälp alls. Hur ska ett barn / en ungdom som hamnar mellan stolarna kunna utvecklas lika snabbt och rakt som sina jämnåriga kompisar? Ibland går det men ganska ofta så blir det onödiga omvägar med onödigt lidande innan de kommer ifatt om de nu gör det. Vem är ansvarig för om det går åt fel håll för någon, vem visar att de håller kartan uppochner? Föräldrar? släkt? skolan? socialtjänsten? föreningar? kyrkan? fritidsgården? Ja, varför inte? Alla vuxna runt omkring kanske. Men det är ju samhällets problem ju! Japp, men vilka är samhället? Det är vi som bor och/eller jobbar i samhället. Men jag betalar ju skatt, jag tänker inte hjälpa till! Jag betalar också skatt. Jag jobbar och tjänar även lön och har en massa trygghetsåtgärder för att min arbetsgivare får betala en hel del avgifter för att jag ska ha det så tryggt som möjligt på mitt jobb. Men jag är ju företagare och får betala alla dessa avgifter för mina anställda! Men oavsett hur mycket du tjänar så betalar du inte mer för vård än vad jag gör, du får inte mindre barnbidrag än vad jag får, du får inte betala mer för en bussbiljett än vad jag får trots att du kan tjäna lätt 10 ggr mer än mig. Så var med och ta lite vuxenansvar.
Fy fanken och de där ungdomarna som bara håller på och jävlas och ser till att vi får betala mer i skatt för att de bara sabbar och håller på. Var med och gör något då. Som vad, jag har inte tid! Var en vetig vuxen, det räcker långt. Varför är det viktigt då? 99,9 % av alla ungdomar hamnar ju rätt tillslut. Jo men varför ska vi nöja oss med den siffran, kan vi förhindra att det finns flickor som kommer att hamna i sitsen som den 22 åriga amerikanskan så är det väl värt att bry sig lite. Kan vi slippa få barn i samhället som inte känner sig välkomna utan får dom att känna sig väldigt välkomna så varför inte försöka. Det kan väl aldrig vara bara barnets fel om det går åt helvete, det kan väl knappast vara barnets fel alls om det går åt helvete. Nä för att minimera sorgliga historier med människor som på körkortet är vuxna långt innan deras inre är det så måste alla vuxna bry sig. Bry sig även om de jobbiga ungjävlarna, bry sig om de snälla barnen, bry sig om de friska barnen, bry sig om de sjuka barnen bry sig om alla barnen. Det betyder inte att alla barn ska få samma hjälp, behöver jag ingen kuratorshkälp eller hjälp från socialtjänsten så är det ju onödigt att jag får det. Behöver jag det så är det ju jättebra om jag får det utan att andra känner sig förfördelade för att lite mer av samhällets resurser läggs på mig. Bara lite funderingar kring en notis som satte igång mina grå. Jag brukar vilja veta vad som händer, varför det händer. Jag nöjer mig inte med att veta att hahah hon fick sitt straff, antagligen har hon blivit straffad av livet innan. Och det tycker jag är lika sorgligt som det är för hennes barn som nu också är straffade av livet. Och som jag skrivit innan, som en väldigt klok vän brukar säga älska "ihjäl" barnen och ungdomarna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar