Mer om kränkningar

 Jag fortsätter i min egen serie om kvinnokränkningar, hittar så mycket material och får mycket tips om artiklar som går att fundera omkring.

 

Läste i gårdagens Aftonbladet om en flicka som i artikeln kallas Nora. Hon har blivit brutalt våldtagen av polisen Göran Lindberg. Hon hade Görans DNA på/i sig men ändå lades utredningen ner.I stället låste man in Nora på Ulleråker där hon spändes fast. Hon bad om att få en kvinnlig terapeut men hon vägrades det. Jag undrar hur många flickor det finns som råkat ut för övergrepp och har strunta i att anmäla det för att de inte vill att staten ska begå psykiska övergrepp på dom? Det är ju helt sjukt att man ens kan tänka sig att behandla en människa så. Ser myndigheter Nora som en sak? En sak som inte är till användning till något och därför kan kastas hur som helst. Varför är människor så befriade från känslor. Skulle överläkaren behandla sin dotter likadant, skulle utredarna lägga ner förundersökningen trots DNA spår om det varit deras döttrar. Nä detta var en flicka med självskadebeteende som dessutom hade nr till fler sexbrottslingar i sin mobil. Är inte det själ nog för att försöka hjälpa henne? Jag funderar på vad skolan gjort, socialtjänsten gjort innan hon blev inlåst. Hon flyttades runt mellan olika boende för att hon skulle få bukt med hennes självskadebeteende altså borde skola och soc gjort något. Och det kanske de har, de kanske har gjort väldigt mycket. Men jag tror det finns brister mellan socialtjänst och rättsväsendet. Men frågan är hur sjuk Göran var som en kämpe för feminismen samt polis och ändå tog han denna trasiga flicka, band henne och våldtog henne brutalt. En annan fråga är hur sjukt vårat rättssystem är som lägger ner förundersökningen. En tredje fråga är hur sjuka män är som inte anser att ett liv är okränkbart. Det finns säkert många fler frågor man kan ställa i detta fall.

Jag var inne och läste på genusfolket.se, artikeln som heter "No symphety for whores" Det handlar bland annat om flickan i USA som blir våldtagen, förnedrad och misshandlad av ett helt fotbollslag. I artikeln skriver Hanna Gustafsson om våldtäktskulturen. Hon påstår att vi lever i en våldtäktskultur och det gjorde mig lite arg. Men när jag tittat på mina egna inlägg och alla artiklar och inlägg som jag läst för att få i hop mina inlägg. Samt diskussioner jag haft med kloka människor så inser jag med att Hanna antagligen har ganska rätt. Eftersom det finns så många framför allt män som tycker det är okej att kränka, förnedra och våldta kvinnor så är det väl inte konstigt att många kvinnor har en oro och planerar sina promenader, utekvällar och hemresor från t.ex jobb och träning för att risken att bli utsatt ska bli så liten som möjligt. Det handlar ju inte om att alla män vill våldta utan att kvinnor är rädda för att just den hon går förbi är en sådan.

Våldtäktsmän är inte ute efter sex utan efter en känsla av makt har jag läst på så många ställen. Jag tror att makt eller snarare maktmissbruk i sådana här fall kan ge en ordentlig sexuell kick, annars hade det väl varit mer naturligt att kvinnorna blivit tvingade att bjuda på mat, stryka skjortan, putsa skorna åt mannen som vill kränka. Nä jag tror att det är en sexuell läggning som inte är frisk någonstans. Jag har inte forskat på något sätt utan det är en i allra högsta grad amatörmässig slutsats som inte skulle vara värd något i någon skrift mer än här där jag tänker högt.

Hur ska vi i framtiden, från och med nu få killar att förstå att kvinnor/tjejer är lika mycklet värda som män/killar? Hur ska vi få tjejer/kvinnor att också förstå det? Hur ska vi få tjejer att tro på att dom bestämmer själva och om de säger nej så ska männen fatta att det betyder nej. Om de inte säger ja så har de inte godkännt någonting. Att hur full du än är så får ingen förgripa sig på dig. Hur utmanande klädd du än är så betyder inte det att vem som helst får komma och ta för sig. osv... Jag har skrivit många gånger om att vi måste jobba med värdegrundsfrågor och då är skolan en bra plats att göra det för där når man nästan alla ungdomar. Jag har fått så många mail om att det görs och att det görs mycket. Men titta på vårt samhälle, då måste ju det arbetet missat målet grovt. Vi kan inte bara köra på med värdegrundsfrågor om vi inte ser positivt resultat av det. Vi måste göra om och försöka göra rätt och effektivt. Att köra på i många år utan att det har någon markant verkan betraktar jag som tjänstefel och inkompetens. Jag tänker väldigt generellt här. Har sett exempel på skolor som lyckats väldigt bra men vad har dom som de andra skolorna inte har? Jag har jobbat 12 år inom skolan så jag har hört dikussionen om att det inte kan vara skolans sak att uppfostra till leda. Det är väl klart det är. Om föräldrarna inte klara det själva så är det väl absolut skolan som borde kunna lyckas. Men det är för få personal på skolorna som orkar bry sig. Aldeles för många nya lärare har redan sin inställning klar till de som inte är anpassade att sitta rakt och hålla käft tills man blir tilltalad. Många går i grundskolan och tröttnar ordentligt på de som inte håller sig inom ramarna, de går gymnasiet och fnyser åt de som inte heller där håller sig inom ramarna, de går på högskolan och lär sig undervisa de duktiga eleverna. När de kommer ut på sin först tjänst har de gått i skolan hela sitt liv och de kan lukta sig till dem som de ska sätta dit duktigt innan de ens hunnit göra fel. Jag har sett det och om en sådan lärare pratar värdegrund så blir det bara en sömnig saga som ingen orkar höra slutet på. Mer samarbete, samverkan, samråd mellan socialtjänst och skola skulle vara önskvärt, kanske fritidsledare och rast aktiverare på skolorna skulle hjälpa, jag vill se många vuxna med olika proffesioner men med gemensamt förhållningssätt på skolorna. Mer angagemang från myndigheter för att hjälpa ungdomar som har det jobbigt. Mer snabba beslutsvägar. Bättre kordination mellan olika sätt att handla osv.

Det enda jag är säker på är att vi vuxna måste behandla varandra jämlikt om vi ska få ungdomarna att tro på att det kan funka.

Jag återkommer nog i detta ämne men för nu ha en god natt och var respektfull mot din nästa och alla runt dig.

Vart tog respekten vägen?

 

 Ni som är less på att läsa om mina frågor gällande kränkningar av kvinnor kan hoppa över detta inlägg. Däremot kan jag inte låta bli att skriva  då det varje dag dyker upp nya idiotgrejer i media.

 

Först vill jag tacka fina vän för att du kommer med andra provocerande vinklar då och då så jag får jobba med mina värderingar.

 

En man i Stockholm var upprörd över att han blivit anmäld för han klappat en kvinna i badhuset på brösten. Han ansåg att han var en snäll man och klappade vänligt. Var visst mer än en gång. Min fråga är. Hur tänkte han, han klappade kvinnans bröst för att han var snäll. Dom var ju ganska stora som han sa enligt Expo. Så om jag springer på en storbystad kvinna kan jag då gå fram och klappa hennes bröst då, för jag kan vara ganska snäll? Hade väl varit snällare om han frågat först och tagit ett nej för ett nej vilket verkar troligt eftersom han blev anmäld. Varför är det män som gör sådana saker? Tycker man att man har vissa rättigheter som man och där kvinnor har skyldighet att vara fogliga och le även om det är ett övergrepp? Snäll sa han, tror han menade kåt vilket inte heller är en ursäkt men en förklaring. Jag känner många snälla människor som aldrig skulle gå fram och klappa en främande kvinnas bröst.

 

Läste också om hur en del bilskollärare beter sig mot framförallt kvinnliga elever, kvinliga? Flickor på 16 år. Ja dom får enligt lag ha sex. Men om du i en maktposition som t.ex bilskollärare försöker utnyttja situationen av makt för att försöka få till nattliga gratislektioner så anser jag att man förbrukat rätten till sin lärarlicens. Likadant om man sitter och pratar om växelspakar som kukar och kommer med sexuella anspelningar hela tiden. Vad är det för fel på dessa människor? Skulle de vilja att deras döttrar tog sina körlektioner på den körskolan? Jag blir upprörd när män vilket det rör sig om i nästan alla fall inte kan hålla kåtheten borta från jobbet. Det är skillnad om det kommer frågor om man vill ha sex och råkar vara arbetskamrat och ha ett jämlikt maktläge. Men att utnyttja en kund som är beroende av dig som säljare är ju helt vansinnigt. Tänk om Taxi chauförer eller Busschauförer skulle börja ta betalt i natura. Då skulle alla tycka det var okej eller. Tänk om lärare på skolorna började sälja betyg och ta betalt i sex. Då skulle alla tycka det med var okej eller.

 

När ska vi börja behandla varandra med respekt och som människor? När ska vi sluta att se på kvinnor som nöjesfält och viljelösa slavar? Jag börjar bli allvarligt orolig för att män är känslokalla, kåta svin och jag vill inte se på mig och mina vänner på det sättet. När man läser kommentarer på olika media som handlar om sådana här saker så verkar det som att vi, män och kvinnor trubbas av tills det sker något med någon nära. Jag vägrar trubbas av. Vi måste handla nu men hur? Bra fråga som jag inte har något svar på. Kanske måste börja med att diskutera sådana frågor hemma, på jobbet... Ja bara en idé.

 

 

Krig och homofobi

 Blir lite fundersam igen hur man tänker i Frankrike. Eller så är det hur jag tänker jag ska vara orolig för. Men jag utgår från att vara orolig hur Fransmännen tänker.

Jag börjar med flygbombningarna. Att bekämpa terrorism är viktigt. Men att vara nöjda med att ha dödat ett par hundra rebeller verkar lite smaklöst. Varför? Jo för att man behöver döda människor. Tydligen är Franska bomber så jäkla effektiva så civila förluster är lika med noll och det är ju bra om det är sant. Jag är inte dummare än att jag förstår att det är smidigaste vägen att utplåna fiender. Men dessa människor kanske inte har något egentligt val om de vill leva eller så drivs de av en stor övertygelse. Hade de på något sätt stått för att de har den sanna läran och att Islam är det ända som gäller och att alla andra ska dö så kan jag ha viss förståelse för att det inte går att komma överens. Eftersom media hela tiden skriver om bombningar mot islamister så måste det väl vara så då. Varför använder inte NATO dessa smarta Franska bomber i sitt krig mot terrorn? Vet dom om att Frankrike har bomber som bara dödar skyldiga? Hur tänker Carl Bildt om det är sant att han sagt att det var nödvändigt och bra att man bombade. Måste finnas andra sätt att få världen lite trevligare än att bomba bort det som inte passar. Klart jag förstår att man inte kan ha vissa element som inte vill att folk ska få tänka och tycka som dom vill, men jag tycker ändå att döda är ett misslyckande. Jaja Johan vad säger du om någon riktar ett vapen mot dina barn och du har ett vapen tillhands? Jag skulle antagligen använda vapnet, men jag är ganska säker på att jag inte skulle känna något lyckorus efter. Det kanske är så att död är det ända alternativet i vissa situationer men det kan jag bara se som tragiskt även om syftet med det är gott.

Nästa grej kommer säkert inte som någon överraskning att jag lyfter. Har ju skrivit om liknande saker ett antal gånger innan. Det  protesteras över hela Franrike mot President Hollandes förslag till att det ska vara okej med samkönade äktenskap och homoadoptioner. Vad är problemen? Vi börjar med äktenskapen. Varför är det en sådan infekterad fråga? Vad är det som gör fransoserna så upprörda över att två män eller två kvinnor ska kunna få lov att ingå äktenskap. Nej glöm det religösa för en stund är ni snälla . Nu handlar det inte om att gifta sig i kyrkan, moskén eller synagogan. Det handlar om juridiska rättigheter. Varför skulle inte t.ex två kvinnor som älskar varandra ha samma rättigheter och trygghet som en kvinna och en man som älskar varandra? Vad är argumenten emot förutom de religiösa? Varför är det inte självklart att vuxna människor som av kärlek vill dela sina liv på ett juridiskt trygt sätt får göra det? Det är ju inte så att President Hollande vill tvinga hetrosexuella att ingå samkönade äktenskap. För mig är detta en märklig fråga att ställa sig mot. Jag är för frihet att välja vem man vill leva med så länge båda är vuxna, psykiskt friska och att båda vill ha det så. Alla Fransoser är inte emot, enligt Aftonbladet så av de 340 000 demostranter i Paris och restan av demostranterna i resten av Frankrike så är det många med religiös övertygelse och många med höger politiska tendenser.

Jag går vidare till homoadoptioner, vilket känns som ett märkligt ord. Vad är problemet här. Ja nästan bara religiöst skulle jag vilja säga. Gud skapade man och kvinna på ett sätt att det krävs man och kvinna för att skaffa barn! Okej. Men om dessa personer inte tror på någon Gud då? Är lagstiftarna styrda av sin Gudstro? Är det rimligt att skriva lagar efter hur en Gud vill ha det? I så fall borde vi ha samma lagar över hela världen. Och tror man på Gud så vet man också att han gav människan den fria viljan i gåva! Ja du kanske inte kommer till himmelen om du missbrukar dina Gudsgåvor eller?  Har hört om en man som hette Jesus och som var son till Gud som Gud offrade för att människorna skulle bli förlåtna och kunna komma till himmelen. Kan man som Gud förlåta massmord, förföljelse, övergrepp och ännu värre saker så kan han nog förlåta valet av livspartner och önskan att få barn. Ni som av religiös tro anser att samkönade äktenskap och önskan om barn är så vidrigt ni tycker altså att Kärlek är vidrigt, ja jag skriver kärlek för dra inte upp barnporr och sådant annat som jag brukar få som motargument för det är inte kärlek det är fruktansvärda övergrepp som till och med dom kan bli förlåtna av Gud om man tänker kristet. Nä jag påstår att ni tycker kärlek är synd. Det största av allt. Ingen säger väl emot att en pedofil som mördar sina offer inte kan bli förlåten av Gud om han ångrar sig och ber Jesus bli hans frälsare? Men homosexuella ska brinna i helvetet, speciellt om de skaffar barn, även om de tagit Jesus till sig som sin frälsare.

Tillbaka till det fysiologiska kontra religion. Man och kvinna behövs för att få barn. Oavsett om det är genom samlag eller provrör. Vi kan ännu inte tillverka spermier eller ägg på konstgjord väg. Stoppa all adoption då. Man och man kan inte få barn. Kvinna och kvinna kan inte få barn. Infertil man och fertil kvinna kan inte få barn. Fertil man och infertil kvinna kan inte få barn. Dessa kombo skall altså inte få adoptera. Finns ett ltet hopp för all världens barn som behöver föräldrar i såfall och det är om fertil man och fertil kvinna väljer att adoptera i allafall. Det borde vara okej. Men infertilitet är ju en sak som inte är menat att vara. Nä det tror inte jag heller men om allt annat är Guds verk så kanske man inte bara kan ta bort en sak för att det inte passar in i att vara elak mot de som borde kunna få barn men inte kan. Som vanligt är problemet att det inte finns något enat sätt att tolka alla heliga skrifter så vi kanske skall strunta i dom just vid lagstiftning. Jag tycker det är fantastiskt att det finns människor som vill uppfostra poch få någon annans barn att växa. Jag tycker det är fantastiskt att man vill adoptera för att ge juridisk trygghet till dessa barn. Om jag och mina barns mor skulle dö så hoppas jag någon vill adoptera mina barn och uppfostra dom som sina egna. Ge dem kärlek och trygghet oavsett om det är mamma & pappa, eller pappa & pappa eller mamma & mamma.

En annan grej som slog mig när jag lyssnade på Kaelavagnen häromdan var att många verkar tycka att. Skit i om det inte går att få barn lagligt som homo. Kolla med någon trevlig granne om inte de kan ställa upp och göra ett. Skulle homosexuella vara mindre nogaräknade när det gäller trohet? Skulle homosexuella vara mindre nogaräknade när det gäller sina känslor? Jag får för mig att det inte är så men jag kan ha fel, vilket jag inte tror jag har. Nä den enda lösning jag har är att få in ett okej för homoadoptioner i lagboken så skulle många fler barn komma ifrån missären och få riktiga föräldrar.

Du är viktig!

 Någon har kanske noterat att jag återanvänder gamla bilder. Det är bara för att jag har problem att hämta från mina bilder i datorn.

 

Nu till det jag skulle skriva. Har två blommor i mitt vardagsrum. Två Julstjärnor. De är inköpta samtidigt, står i samma rum, har vattnats lika ofta och behandlats likadant. Den ena blommar som bara den och den andra vissnar och dör vilken sekund som helst. Det kan ju inte ha med miljön att göra måste ju vara något annat.

 

Precis som människor. Jag tror inte man kan behandla alla likadant för att det ska gå lika bra för alla. Jag tror att man har med sig en del saker i sin ryggsäck som är väldigt avgörande. En del pratar om arv. Arv är väl de gener och förutsättningar man har med sig sedan födseln. Spelar säkert stor roll. Men som sagt jag tror ändå ryggsäcken har väldigt stor betydelse. Finns ju många som klarar dålig miljö trots att de inte borde. Finns många som inte klarar det som anses som bra miljö trots att de borde. Ja erfafrenheterna ligger ju i ryggsäcken. Men det finns människor som blir utsatta för diverse otrevligheter utan förkunskap hur de ska klara sig och klarar sig ändå. Vad har de människrna med sig för att fixa det?

 

Jag får för mig att medmänniskor är oerhört viktiga om det ska gå bra. Jag tror det är lättare att hantera otrevliga saker om det finns någon att prata med. Om det finns någon som lyssnar. Om det finns någon som tar en på allvar även om vissa anser att man överdriver och borde komma igen och skita i det som är jobbigt. Visst handlar det om miljö. Och kanske därför som vissa klarar dåliga miljöer för att det finns något där som är uppbyggande.

 

Som jag skrivit innan så har jag gjort nästan alla fel som finns i mitt arbete som Fritidsledare. Jag är dock inte mer korkad än att jag lär mig av mina misstag. Jag har lärt mig att lyssna och att inte sprida mina "klokheter" hej villt. Jag försöker tänka efter innan jag säger något. Jag kan inte säga till någon direkt att, för fan skärp till dig det där var väl ingenting. Jag vet inte vad personen har med sig i ryggsäcken, jag vet inte varför personen reagerar som den gör. Jag kanske inte ens kan lista ut varför bara för att vi har så olika erfarenheter. Ändå tror jag man kan vara där som stöd. Man får gå efter hur man tolkar vad den andra personen förmedlar. Det jag tycker verkar larvigt kan vara otroligt allvarligt för någon annan. Lika väl som det jag tycker är allvarligt kan vara en bagatell för någon annan. Jag tror i allafall att det inte är till hjälp att säga till någon att, gud vad du är känslig eller åhh vad du överdriver. Känsligheten är lika för alla människor och det kan vi inte göra mycket åt.

 

Jag tror att dessa sätt att försöka förminska någons problem kan vara en rädsla för att få höra att någon man bryr sig om mår dåligt. Att behöva brottas med egna problem om någon vill prata om sina egna. Att behöva blotta det som känns som en svaghet för att kunna vara ett stöd för någon annan. Ibalnd verkar det som att ålder har betydelse. Det är mer okej att en ung människa vänder sig till någon äldre än om någon äldre vänder sig till någon ung. Unga människor kan ha bra mycket mer erfarenhet av problem, kriser, kaos i vardagen, osv. Som sagt att titta i den egna ryggsäcken är naturligt när någon anförtror en något. Annars blir det svårt att diskutera, svårt att göra något om man inget känner eller om man inte tänker.

 

Att söka/be någon om hjälp är asjobbigt, kan upplevas som svaghet och misslyckande. Detta är ett problem bland de som blir utsatta på nätet, på fyllan, på grund av att man kanske är naiv ibland osv. Hur ska man få människor att fatta att det inte är svaghet eller misslyckande att be om hjälp. Att man faktiskt lyckats att inse att man inte behöver slita ihjäl sig för att komma upp över ytan igen att man inte behöver ta tag själv i saker där man kanske inte just då har tillräckligt med kraft för. Att det finns "genvägar" till att lyfta sig och att man när man kommit upp tillräckligt så är det lättare att ta tag i saker.

 

Vad jag vill säga är att jag har lärt mig att inte förminska andras känslor även om jag säkert kommer göra fel där med någon gång men inte lika ofta som förr hoppas jag. Jag har lärt mig att lyssna och försöka förstå andras vinklar på problem. Jag har lärt mig att kön, religion, ålder osv är helt ointressant om man ber någon man litar på om lite tid för att få prata av sig.

 

Vad är min poäng? Jag vet inte riktigt men jag vet att det finns många intelligenta, varmhjärtade människor och att om problem dyker upp ska man aldrig behöva stå där helt ensam.

 

Vi som jobbar med människor är viktiga. De som bara tror att vi som jobbar som t.ex Fritidsledare dricker kaffe och spelar kort för att vi är bekväma ska få sig en liten inblick i jobbet nu. Det fikas, spelas kort, pingis, biljard. Det pysslas, fixas osv en hel del i våran verksamhetstid. Men det pratas under tiden. Vi som jobbar på fritidsgårdar pratar väldigt mycket om svåra saker, vi stödjer och hjälper. Vi finns där när de behöver oss. Jag tror nog att alla vi har en plan med diskussionerna. Antingen leder vi en diskussion in i områden för att visa att vi vet, och vi finns här, vi är där för våra ungdomar. Eller så lysnnar vi in och försöker leda samtalet åt ett konstruktivt håll. Självklart snackar vi en massa skit, skojar och har roligt med och det är det som gör att iallafall jag orkar med dom jobbiga diskussionerna med.

 

Du som Fritidsledare, Fritidspedagog, Socialarbetare av något slag, Lärare av något slag, Assistent av något slag, Polis eller har ett annat arbete där det gäller att jobba med människor. DU är viktig. Du som jobbar med något helt annat men är någons vän. DU är viktig. Glöm aldrig att DU är viktig. 

 

 

 

 

Stort, större, störst och ännu större.

 Astronomer tror de har hittat det största som finns. Hoppas de får Nobelpris för upptäkten. För i så fall ska jag tala om vad som är ännu större så kan jag få ett Nobelpris jag också. Astronomer har hittat det största i universum, en gigantisk kvasagrupp. En samling galaxer. Det är så stor upptäckt att det kan ändra vår uppfattning av Big Bang som skedde för 13 700 000 000 årsedan. Det är ganska länge sedan om ni frågar mig, med tanke på att man får vandra omkring på jorden i knappt 100 år om man har tur. Mina steg när jag går är ca 85 cm, jag går mellan 10-20 000 steg om dagen. Räknat från jag var 18 så har jag de senaste 22 åren gått ca 102 300 000 meter under den tiden. Ganska många. Ca 10 000 mil. Stora siffror. Men det är inte dit jag vill komma.

 

Jag vet något som är ännu större. När man läser i media hur kränkta människor blir för den eller den orsaken eller ingen egentligen orsak alls. När man läser på Twitter och ser hur vissa bara älskar att kränka människor de inte ens känner. När det sägs att eftersom du är offentlig så får du tåla det. När man läser Facebook statusar ibland så blir man ju mörkrädd och undrar varför folk skriver som dom gör när det blir kränkningar. Jag undrar hur dom tänker som tycker att man ska ha rätt att kränka kändisar för att de är offentliga.  Jag jobbar i den offentliga sektorn och då betyder det att folk har insyn om de vill. Har Jönköpings kommuns invånare rätt att kränka mig bara för att mitt jobb är offentligt? Har andra kommunarbetare rätt att kränka mig bara för att jag har ett offentligt jobb? Det är inte detta som är stort, jag kommer till det.

 

Det som jag anser är det största i vårt universum, större än hela universum är folk som bryr sig. Som lyssnar. Som man kan lita på... Ibland tror man att man är ensamast i världen och så upptäcker man att man inte är det. Sedan jag var i äldre tonåren (så långt tillbaks jag har absolut tydliga minnen av detta) så har det alltid funnits människor som jag kan ringa upp sent på kvällen och prata med långt in på natten. Folk som jag kan chatta med från sent på kvällen till långt in på natten. Folk som oavsett när jag hamnar i knipa avbryter det de håller på med även om det råkar vara att sova eller en släktträff bara för att hjälpa mig. Folk som ställer upp på mig. Folk som dödar myter och rykten som inte är sanna osv. Jag vet inte hur jag ska förklara hur mycket dessa människr betyder och hur mycket jag tycker om dom för vad jag än gör eller säger så blir det så fjuttigt gemfört med vad dom gör. Ja jag kan ju försöka med pay it forward modellen och det försöker jag också. Altså ge till andra vad du får av andra. Och ge det för att du vill inte för att du känner dig tvingad.

 

Undra om jag skulle ha chans på Nobelpriset om jag offentligt gick ut och sa att jag har hittat det allra största, Riktiga Vänner.

 

Varför drar jag upp detta? Det vet väl varenda människa? Ja men jag gör det för i första hand mina vänner ska förstå att de betyder så oändligt mycket mer än jag kan säga till dom. Att de ska förstå att jag inte är otacksam bara inte tillräckligt språkligt bildad. Jag hoppas mina vänner fattar att det är så, att de kan ta åt sig och inte bara tänka jaja, undra vad han druckit i kväll. Jag ska tala om vad jag druckit i kväll, vatten och cola. Altså inget rusdrycksaktigt, jag är spik nykter. Så det jag skriver är genomtänkt och absolut sant. Så än en gång TACK vänner, var rädda om er och ta hand om er, ni betyder så otroligt mycket. 

Där kärleken kallnar

 

 Där kärleken kallnar breder laglösheten ut sig. Det är titeln på en bok av Anders Carlberg. En titel som tål att funderas på. En bok som en fantastisk ungdomsarbetare skrivit och vars arbete det tål att funderas på.

 

Var finns alla Anders Carlberg typer, och finns det sådana eller var han unik? Ja han var väl unik men visst finns det folk som jobbar med ungdomar som gör ett fantastiskt jobb. Utan att veta om en person jag känner har läst boken eller ej så har hen ett fantastiskt motto när hen jobbar. Hen har bestämt sig för att älska ihjäl de ungdomar hen jobbar med. Inte för att hen önskar livet ur dom utan för att hen önskar livet till dom. Sådana människor som ger alla ungdomar chans på chans, som finns där oavsett, som tycker att det är den självklaraste saken i världen, sådana personer beundrar jag mycket.

 

Jag vet eftersom jag själv jobbar med ungdomar att personer som ger och ger och ger och som dessutom aldrig tröttnar på att ge finns runt omkring över allt. Och jag vet att de lyckas för att de arbetar så prestigelöst och så hjärtligt.

 

Det finns ett exempel på en händelse i Anders bok som jag funderar på ofta . 1991 i November lägger sig en invandrarkille från Non fighting Generation över ett skinhead och skyddar honom från misshandel med sin kropp. Frågan ställs naturligtvis, vad händer i skinheadsets skalle när en invandrare skyddar honom på det viset? Frågan jag skulle vilja ställa är. Vad hade hänt om invandrarkillen aldrig kommit till Fryshuset och aldrig fått växa som människa och bli medlem i Non fighting Generation? Jag är ganska säker på att den killen fått en massa hjälp av Anders och hans kollegor, han har säkerligen fått lära sig att lyckas, att vara stolt, att utveckla sina emotionella sidor, att känna att han är bra och duger mm. Anders idé var i allafall 1995 att "Ingen är på förhand dömd att gå under, men för att klara sig behöver människan kärlek. Där kärleken kallnar - breder laglösheten ut sig". Jag gillar den tanken och det är väl därför jag till 100% köper att det är klart vi ska älska ihjäl alla våra ungdomar.

 

Det som jag kan känna är viktigt för att lyckas att göra stor skillnad på kort tid är att alla som jobbar i ett område oavsett titel bör jobba ungefär med samma inställning till värdegrundsfrågor. Om det spretar en del tar det tid och om någon försöker slå sönder det arbetet så får man ta ganska många steg tillbaka varje gång det händer och då tar det lång tid. Tid är en av de saker jag anser att man har ont om. Har man en ungdom som man är orolig för att det inte ska gå så bra för en tid framåt så tycker jag det är viktigt att man skyndar och att alla är överrens om vad som skall göras. Eller överrens, man får kanske kompromissa men alla ska godkänna planen. Kan man inte ställa upp på det majoriteten anser är det bästa för ungdomen så kanske man ska fundera på att lämna sin plats till någon annan så att skadan blir så liten som möjligt.

 

Tyvärr så läser man och hör om t.ex "vuxen mobbing" ganska ofta när det gäller människor som jobbar med människor. Min fråga är. Hur ska man kunna hjälpa en ungdom att hitta rätt om man som vuxna baktalar varandra, kränker varandra, kränker en medarbetare inför ungdomarna man jobbar med, kränker en aktör inför andra aktörer eller inför ungdomarnas föräldrar? Det behövs inte så många personer som är på fel tåg för att jobbet med ungdomar ska bli tungt och kännas verkningslöst. Om man känner att man inte köper den rådande idéen och bara motarbetar utan att konkret ta upp kritiken med de andra som jobbar hävdar jag att det är på gränsen till tjänstefel, eller ja, förbi gränsen i många fall. Kan man inte säga stop, jag vet att ni är majoritet men jag kan med min övertygelse inte köpa detta, bevisa att eran väg är den som ska råda så får man väl ställa på det som är eller som sagt ställa sin plats till förfogande. Organisationer har ofta stadgar som är framtagna på årsmöte och där står vad som gäller. Vi som jobbar i politikerstyrda verksamheter har definitivt regler som vi ska följa oavsett vad vi tycker om dom. Så det borde inte vara jättesvårt. Det viktiga är nog att vi som vuxna kan prata om vad vi förväntar oss av varandra och hur man löser konflikter som blir. Konflikter kan vara fruktansvärt bra för kreativiteten om alla i konflikten kan bete sig "vuxet" och konstruktivt kan kritisera varandra. Arbetskamrater eller samverkans partners är ju inte alltid man kan välja och därför kanske man knappt känner människan bakom yrkesrollen och det är yrkesrollen som gör jobbet och som därför bör vara det som diskuteras. Det kan vara svårt att diskutera en människas personlighet om man inte vet något om personen.

 

En av de olyckligaste sakerna jag vet är när vissa vuxna får ungdomarna att bete sig på ett visst sätt för att det finns en annan vuxen i rummet som inte accepterar t.ex skämt som kan vara kränkande mot andra. Eller när en vuxen beter sig enligt det som förväntas när andra vuxna är där men beter sig motsatt när man är själv. Tro mig jag har jobbat med barn och ungdomar sedan 1992 och ännu tidigare som timledare och sommarjobbare med barn och ungdomsverksamheter. Detta är inget ovanligt problem, det förekommer överallt.

 

Ibland tänker i allafall jag efter när jag blir ombedd att göra på ett sätt som inte kommer som mitt förstaval. Vad säger emot detta sätt som jag förväntas arbeta med nu? Antagligen inget eller mycket lite. Har jag alltid rätt? Nej givetvis inte. Kan jag göra det? Ja antagligen. Dåså då är det bara att jobba på då och ge arbetssättet 100% fokus för jag kan inte göra det halvhjärtat. Skulle det skita sig för att jag bara ger 50% så är det mer troligt att det är mitt fel att det skiter sig än att det skulle vara arbetssättet. Är det farligt att misslyckas? Nä knappast farligt. Klart att det i extrema fall kan vara farligt men det är antagligen ännu farligare att inte göra något och jag anser inte att man kan klandra en människa som försöker göra rätt. De man kan klandra är de som verkar sätta i system att se till att de som försöker misslyckas.

 

Det sägs ju alltid att det finns en enorm kapacitet och kraft hos ungdomar, det är antagligen helt sant. Men då finns väl den kraften även hs oss som varit unga och tillsammans med all positiv erfarenhet vi har plockat på oss genom åren så borde varje människa kunna göra mirakel. Varje människa borde ha kapacitet att göra det Ander gjorde om amn nu tycker att han gjorde rätt saker.  Nu menar jag inte att varje gillestuga ska bli ett fryshus. Jag menar att varje människa kan ge av kärlek eftersom att det kan man aldrig ge så att det tar slut. Varje människa kan ge råd, kan ge tid även om det bara är lite, kan ge uppmuntran, kan "skälla" konstruktivt, kan visa respekt även om man kanske inte får det tillbaks på en gång, kan vara vuxen.

 

Jag skrev att man kanske misslyckas ibland. Jag har misslyckats ett otal gånger men jag har lärt mig saker och jag är inte rädd för att misslyckas så länge jag gör något. Jag känner mig rätt stark, kanske för att jag har varit fruktansvärt svag. Jag är inte rädd så länge jag tror jag har rätt, kanske för att jag varit livrädd trots att jag vet att jag har haft rätt. Jag har varit korkad, taktlös och rent jävla dum och därför vågar jag tro att jag har rätt, att jag har bra idéer för jag brukar fundera på varför när saker går åt helvete. Antagligen kommer jag att göra fel många gånger till, det hör liksom till när man får för sig att man ska göra rätt. Att be om ursäkt är svårt och det sitter inne långt. Men det är bara en myt tror jag. Att be om ursäkt och att mena det har jag lärt mig skyndar på att bygga upp förtroendekapitalet igen även m det tar tid, det hjälper till att stoppa skadan innan den är större än den behövt att vara.

 

Jag vill bara avsluta med att det finns många fina människor i landet och i kommunen som jag jobbar i som Anders Carlberg säkerligen är stolt över där han är i sin himmel.

Varför? Blir så trött!

 En 16 årig flicka från Steubenville i Ohio blev våldtagen natten mellan den 11-12 /8 2012 enligt Aftonbladet här om dagen. Hon blebv våldtagen av stadens football team. Två spelare blev till slut anhållna. De hade burit henne mellan massa fester och fotat och lagt på Twitter med texter som drunk girl och rape. Många tycker att polisen inte gjort tillräckligt i utredningen för att inte smutskasta stadens stolthet Big Red. Sedan våldtäkten uppdagades får hon leva med polisskydd 24 timmar om dygnet efter att fått allvarliga dödshot.

 

En 15 årig flicka på Maldiverna riskerar spö straff eftersom hon haft sex innan äktenskap. Våldtagen av sin styvfar i och för sig. Enligt lag på Maldiverna ska kvinnor som har sex innan äktenskapet straffas med spöstraff och det kommer verkställas när hon fyllt 18. Också detta har hittats i Aftonbladet.

 

16 åringen i Ohio börjar jag med. Vad är det för fel på människor. Okej hon var ju tydligen stupfull. Men är det en anledning till att våldta. Grattis i så fall alla kåta män som går på lokal på lördagarna eller andra dagar med för den delen. Bara att ta för sig av smörgåsbordet ju. Super man bort medmänskligheten och den moral man påstås ha så kanske man inte ska dricka alls någonsin. Om det är sant att man inte ville smutskasta stadens Stolthet så är man ju antagligen helt befriad från etik och moral om man inte tycker att de redan har vältrat sig i skit. Inte ens dyngbaggarna kan ju ha sådan längtan efter att bli skitiga. Hoppas folk inser att de inte behöver vara stolta över vad medlemmarna i stoltheten gjort. Flickan får mordhot. Varför? För att hon lät sig bli våldtagen eller? För alla er som tycker hon får skylla sig själv säger jag bara att våldtäktsoffer väljar man inte att bli! Gärningsman däremot är ett helt frivilligt val. Om man väljer att bli gärningsman så får man väl ta konsekvenserna av det då. Men snälla ni som är beredda på det. Tänk efter om ni skulle vilja att era barn, syskon, vänner etc blev utsatta av någon som du.

 

15 åringen på Maldiverna har ju också ett intressant läge. Okej hon följde inte landets lagar och ska då straffas. Hon ska straffas för att en sjuk människa tvingade till sig sex av henne. En människa som hon antagligen litade på efter som den människan ingick i familjen. Är det kanske dags att se över sina lagar. Vad kan en 15 åring sätta emot en vuxen man?

 

Jag kan ha fel men det känns som att det i båda fallen är män som utreder och som skall bestämma straffpåföljd. Är det rimligt? Finns korkade kvinnor med! Tro mig jag vet. Ingen som jag levt med dock och tack. Men som sagt. Varför kan män inte bara låta unga flickor vara. Hur fulla flickorna än är eller hur kåta männen än är. Vem tror man att man är när man tar sig friheter och förnedrar andra människor. Jag är absolut inte för principen öga för öga men ibland i ren ilska kan jag känna att det skulle vara spännande att höra gärningsmännens reaktioner om de vore offer i stället. Men som sagt öga för öga principen vill jag absolut inte acceptera. Jag tror inte på hämnd men skulle det hända mina barn, mina familjemedlemmar, mina vänner något så hoppas jag att polisen är där innan jag fått tag i ett lämpligt vapen för att släcka någons liv. Risken finns att det skulle slå över på mig, det är jag ganska säker på.

 

Vad är det som händer på jorden egentligen? Varför kan inte folk bara få vara lyckliga utan att vara rädda? Våldtäktsoffer kommer ofta tillbaks till ett ganska normalt liv men det tar tid och ska man behöva gå runt och vara rädd för nya övergrepp? Ska man behöva gråta sig till sömns på nätterna och vakna med ångest? Ska man inte kunna lita på människor som finns i ens närhet? Ska man råka illa ut för att man kanske är naiv? Vad jag vet så finns det inget brottsligt i att vara naiv.

 

Jag kommer in på detta ämne då och då, inte för att jag har personlig erfarenhet men jag vet människor som har. Jag tycker det är viktigt. Jag vill ha en värld där kärlek regerar. Där det i de kallaste nätter finns värme. Där det i de mörkaste stunder finns ljus. Jag känner ingen som inte vill ha det så. Men varför är det inte så då? Det finns säkert miljoner och åter miljoner orsaker men kan man inte försöka att förebygga dom orsakerna ett efter ett tills de tar slut? Ha en god natt alla fina och underbara människor.