1930 eller 2012

 Har brunskjortorna äntligen visat sina fula trynen? Åsa Lindeborg har väl de flesta läst om de senaste dagarna kan jag tro. Kulturchef på Aftonbladet. Hon har ju granskat bl.a  Nationell.nu, Nationell idag, Patriot.nu, Avpixlat, Nordfront, Fria tider och Realisten. Hon han knappt börja förrens hon blev hotad, hon fick gömma familjen, och blir ständigt kränkt på de något högerlutande sidorna vars namn står en bit upp här.

 

Dessa sidor borde rimligtvis drivas av människor/organisationer som inte vill ha demokrati, som inte vill ha tryckfrihet eller yttrandefrihet. Tänk poå det när ni går och röstar nästa gång. De vill inte ha demokrati! De vill ha en stark ledare som kan sköta politiken genom deras partiprogram. Får Åsa skriva vad hon vill? Nä det är klart hon inte får men har man synpunkter på det så går det att anmäla hennes reportage. Enda anledningen till att inte anmäla det är att det antagligen stämmer och då ska man hota, kränka och skrämmas så att andra journalister blir rädda och avstår att leta efter sanningar.

 

Jobbigt för dessa nätskrifter att behöva visa sitt rätta jag när man genom diverse facebook sidor som ska få svensken att känna sig kränkt p.g.a allt möjligt såsom Disneys tomteverkstan, Alladinaskens vita chokladbit, pepparkaksgubbar hit och mörka lucior dit. Ni som gått på de här fjanterierna kolla källan nästa gång det dyker upp något sådant. Stötta på, dela och gilla men tänk på att det kan vara dessa organisationer ni stödjer, gillar och delar material ifrån. Vill ni ändå visa sympatierna med dom så gör det, vi lever ännu i en demokrati men det blir lite dubbelt när man väljer att stödja sidor som SD ut ur riksdagen 2014. Om det inte är för att man hellre vill ha National Demokraterna på deras plats altså.

 

Nä som sagt ni som vill ha det "genuint gammalt svenskt" hoppas ni får er Jul utan el, rinnande vatten, inomhus toa osv. Så ni kan få det som på 1800 talet då heriakin i samhället var tydlig och där man gjorde som de lite högre sade. Man bockade för brödkanten man hade råd att köpa och man krånglade inte så förbannat för man trodde att samhällstoppen var intelligentare.

 

Ni som har problem med att allt inte är mainstream så som ni vill ha det. GRATTIS! Jonas Gardell = Årets svensk! Kul tycker jag, bra representant för mänskligheten tycker jag. Vet att alla inte håller med och får vi SD eller ND i tillräcklig makt för att vara med och bestämma på riktigt så kommer den utmärkelsen säkerligen regleras så att bara Vita hetromän med svenskt blod i ådrorna från bigbang kan bli årets svensk och det skulle ju vara kul? eller? Allt har varit så fånigt i vinter man bryr sig mer om en bortklippt docka i en tecknad film från 30 talet än att det finns odemokratiska partier som håller på att skaffa sig makt tack vare er! Omedvetet kanske. Någon som sett filmen the wave? Kolla den annars, ca 50 min lång på engelska utan svensk text tyvärr. Någon som kom ihåg en man vid Adolf Hitler? Många som undrat hur han kunde få med sig folket. Jag säger bara, vilken jävla tur att sociala medier inte fanns då. Hade de gjort det så hade jag antagligen inte suttit här och skrivit detta utan jag hade nog suttit i mitt kök med ett porträtt på ledaren centralt på väggen och skrivit hur bra han är. Hade fått gömma min son som har ADHD eller så hade jag varit så indoktrinerad i läran att jag lämnat honom till något barnsjukhem dit föräldrar kan gå på söndagspromenad och skrämma sina blonda friska barn med hur det går om man inte gör som ledaren säger.

 

Jag säger inte att ni är dumma om ni gillat eller delat ett inlägg utan att kolla källan men snälla gör det nästa gång, jag tror inte ni är rasister men som sagt kolla källan! Gör en egen grupp om det är något ni irriterar er på men det bara finns suspekta gillasidor för den frågan.

 

Ha en härlig Jul och njut av och ta hand om era nära och kära.

 

 

Att kränka är att synas.

 Tack underbara vän för att du göder mig med uppslag och att du i diskussioner får mig att vrida och vända på saker och ting. Du är stor del till många av de nästan hundra inläggen i år. Tack, utan dig ganska glest mellan inläggen.

 

 

"Sanity now it's beyond me
There's no choice

Diary of a madman
Walk the line again today
Entries of confusion
Dear diary, I'm here to stay"

En bit ur texten Diary of a madman av Ozzy Osbourne. Ibland är det så det känns när man mitt i natten inte kan låta bli att avreagera sig här på bloggen. Denna blogg kanske är en dagbok över mina tankar och idéer ur ett galet perspektiv, annars kanske det är så att jag skriver för att inte bli galen. Vad vet jag. Jag gillar det i allafall och när ni läsare blir fler så får jag ännu mer inspiration. Tack.

Nu tillbaks till Rubriken.
Såg på nyheterna, hörde på radion, läste i nättidningar om upploppet i Göteborg efter nätbilder och texter som var kränkande/osanna enligt de som intervjuades. Läste en mycket märklig artikel av Oisin Cantwell på Aftonbladet.se. Lika bra som internet verkar vara för att störta diktaturer lika farligt är det när ungdomar ska mobilisera för att ta någon slags hämnd. Ungefär så. Är internet i ungdomars händer farligt? Är det dags att införa restriktioner av användandet? Är det bra att som vissa skolor ha internetfria veckor?  Nej, nej, nej. Tre nej av tre möjliga. Varför? Fattar jag hur farligt det kan vara? Hur skadligt det kan vara?. Ja och nej svarar jag på bägge mina två frågor efter mitt varför. Jo så här är det i min värld. Jag har en son som är sex år gammal och han gör en massa galna saker. På morgonen så är han oftast hungrig vilket inte är så konstigt. Han letar fram brödet och brödkniven. Han skivar upp bröd i alla möjliga tjocklekar. Men ja han skivar bröd. Jag låter min sexåring ha ett potentionellt mordvapen i sin hand. Han skulle utan problem kunna gå ut i köket efter han har nattpinkat, hämta brödkniven som dessutom är en japansk variant med något specialslipat specialstål som hållit den lika vass i 21 år, ta den kniven och hugga ihjäl mig innan jag hunnit vakna och fattat vad som händer. Nej jag låser inte in till köket då jag inte har någon dörr där, jag har heller inga lås på kökslådan. Varför är jag aldrig orolig när jag går och lägger mig, varför gömmer jag inte köksknivarna? Nä för jag har lärt honom (Ja hans mamma har också lärt honom) att använda kniven, att använda den på rätt sätt, att förstå hur galet det blir om man använder den fel. Altså vi har lärt våran son att tänka, att känna efter vad som kan vara okej, att tänka efter så att man inte skadar någon. Svårare än så behöver det inte vara. En kemist som håller på dag ut och dag in med syror och liknande vet vad han ska göra för att det aldrig ska gå illa. Varför inte diskutera med ungdomar vad som är okej och vad som inte är det. Få dom att tänka efter själva, få dom att vara lite kritiska mot allt de läser oavsett om det är på nätet eller i en papperstidning.

Varför utse internet och i detta fall instagram och facebook till syndabockar? Nej säger jag till Oisin, internet är inte farligt, bra mycket farligare med en kudde i händerna på en mördare. Jag tror att problemet är att folk inte syns så mycket som dom vill och därför ger sig på folk som syns och märks för att de gör bra saker. Jag har bra hörsel, åker en del kollektivt. Jag läser många bloggar. Det som förvånar mig väldigt mycket är just det att det verkar vara väldigt bra och snälla människor som råkar illa ut. Ingen skillnad på unga och vuxna. När man hör om vänner som börjar trycka ner sina vänner för ingen egentlig anledning alls mer än möjligtvis att personen de trycker ner är snäll, smart, snygg, rolig... Att man kan bli avundsjuk på vänner som är lite bättre, lite socialare, lite smartare, lite snyggare... har jag viss förståelse för. Men att för den skull trycka till en annan människa för att få större utrymme verkar inte friskt speciellt inte om det är personer som litar på varandra i vanliga fall. Inte fullt så sjukt men långt ifrån friskt om det är kollegor, släkt eller lagkamrater. Då kanske möjligtvis det kan uppstå situationer som är påtvingade efter som det är svårt att välja dessa människor men iallafall, något fel måste det vara. Om vi utgår från att det bor 9000000 människor i Sverige så får man väl bara ta att man kommer stöta på smartare, roligare, snyggare, trevligare personer än sig själv. Om vi tittar på världen där det bor en hiskeligt massa människor så skulle man nog inte behöva leta länge för att hitta någon som slår en i dessa kriterier.

Varför kan man inte bara titta sig i spegeln och säga till sig själv att fan va bra jag är. Okej att han eller hon också är jäkligt bra, vilken tur att jag känner så bra personer. Jag förstår altså inte det som ser ut som en tävlan om att synas mest. En del har den utsrålningen att den personen blir synliggjord hela tiden men var glad för den personen i så fall. Antagligen tävlar den personen inte med någon utan har bara förmågan att fånga rummet vare sig hon/han vill eller inte.

Ja vart är jag på väg? Om vi vuxna vågar tycka om människor som vi tycker om och kan låta dom ha sina fördelar och man kan påvisa sina egna fördelar för andra utan att försöka bräcka någon så skulle vuxenmobbingen få ett abrubt slut. Då skulle även de unga människorna kunna lära sig praktiskt, inte bara teoretiskt att det är okej att vara bra och till och med jäkligt bra och att man kan få vara glad för det. Då skulle kränkningar vara ganska meningslösa. Men så länge vi vuxna beter oss som vi gör så kommer t.ex internet vara ett potentionellt vapen för att såra.

Min slutsats är altså att internet är inget egentligt problem, det är korkade vuxna som är problemet.

Grubbleri grubblera grubbleralla!

 Har funderat på ett ord i några dagar. Ordet är hyfs. Hyfs = manér, belevat sätt, god ton, gott uppförande. Vad betyder det egentligen? Har man brist på hyfs om man t.ex markerar mot någon genom att vara otrevlig? Ja jag vet att det heter ohyfsad. Var jag ohyfsad nu? Om jag ser någon bli verbalt kränkt är jag ohyfsad då om jag går in och markerar då? Om någon blir utsatt för utstuderad elakhet i ord eller aggerande är jag då ohyfsad om jag markerar där? Kan det vara okej att vara ohyfsad i så fall? Finns det olika grader av hyfs? Eller har jag helt enkelt ett udda manér om jag gör så? Jag upplevdes visst som ohyfsad i gårdagens inlägg. Eller i allafall vara utan hyfs vilket borde betyda samma sak. Ej mogen heter ju omogen. O:et berättar ju ofta om en motsats till originalordet. Jag hade kunnat vara än mer ohyfsad i går iså fall men jag använder bara så mycket ohyfs som jag tycker behövs för att nå fram med mitt budskap.

 

Varför blir jag då aggresiv när jag skriver och hotar om att kränka tillbaks om andra kränker andra? Jag blir förbannad när människor som inte gjort något fel anklagas för saker och kränks. Jag försöker oftast titta på både min närmiljö och på ett lite vidare perspektiv, ibland drar jag in hela universum och mycket vidare än så blir det inte.

 

Jag försöker dock att inte vara ohyfsad i möten med människor även om jag anser att vissa saker måste markeras. En del saker känner jag att jag måste vänta med att markera tills mottagaren är mottaglig för mina synpunkter. Ibland rinner situationen mig ur händerna för att jag inte förväntar mig vissa reaktioner och kränkande agerande. Om jag skulle sitta på t.ex Max och de skulle vilja börja städa en halvtimme innan stängning och frågar mig om jag har ätit klart, jag svarar nej men de ändå tar min bricka och slänger det jag har kvar så skulle jag inte vänta mig den reaktionen och skulle få svårt att markera i rätt läge då jag inte vill vara ohyfsad. Om jag satt och skrev något hemma jag var tvungen att ha färdigt till jobbet dagen efter och jag får en massa besök är jag ohyfsad då om jag säger att det inte är läge för en långfika men en kopp kaffe kan jag alltid bryta mitt jobb för? Om jag sitter på möten med kollegor och någon helt plötsligt får för sig att dissa en kollegas alla idéer utan motivering skulle det vara ohyfsat att ta upp det på plats? Är det ohyfsat mot kollegan att inte ta det direkt på plats?

 

Vill bara påvisa att det kan vara svårt att alltid bete sig hyfsat när händelsen förgår med ohyfs. Ni som känner er kränkta av det jag skriver kan väl fundera lite. Jag har inte en aning om vilka alla är som läser min blogg. Om ni känner er kränkta så är det på grund av den tolkning ni gör av det jag skriver. Kanske känner ni er träffade och tror att jag tycker genuint illa om er. Jag kan omöjligt tycka personligt om någon som jag inte har en aning om vem det är. Som sagt det är aldrig min mening att kränka enskilda personer. Däremot kan jag gärna säga att enskilda personer beter sig dumt alternativt är dumma för att jag tycker de är trångsynta men det är ju min tolkning av den/de personerna. Så när jag känns aggresiv så är det antagligen bara för att jag tycker något eller någon är korkad och det är fortfarande min sanning, den stämmer säkerligen inte överens med allas sanningar.

 

Ha nu en skön vecka innan Jul.

Förstör inte våra traditioner !?

 Jag undrar bara hur vi människor tänker ibland. Om vi är helt blinda för dolda agendor. Om vi tänker, vänta nu det här vill jag veta mer om när man hör något som verkar så dumt att det omöjligt kan förhålla sig så som man har uppfattat saken. Visst kan man missa ibland men inte 75 av 100 ggr.

 

Det är hemskt många som gått igång på Disneys val att klippa i filmen tomteverkstan, samma Disney företag som anklagats för att vara nazistsympatisörer. I bland är det tydligen inte bra att göra något hur man än gör. Folk blir arga för att man är inne och skär i den fina svenska traditionen att titta på när en Pickaninny (Docka, karikatyr av ett svart barn) hoppar upp och stämplar sig själv med ett OK i baken och tomten skrattar hjärtligt. Denna tradition att se detta kl 15.00 varje Julafton. En tradition som förts från mor och far till barn ända sedan 1230. Nej förlåt jag menar 1960. Det är ingen som värnar om det gamla fina Julbordet med dopp i grytan, julkorv och lutfisk. Skinka, lax och prinskorv dök upp i första hälften av 1900 talet och köttbullarna först p¨å 70 talet. Ganska stora förändringar tycker jag om man nu tycker att traditioner är statiska.

 

Det har gnällts en del på Svt s lucia morgon då man hade en Lucia med svart hår och mörk hy. Man hade även med en del inslag av rapmusik där man tydligt såg att de som rappade inte har sina rötter långt tillbaka i Sverige. Om man läser bloggar och kommentarer och givetvis den så upplysande Avpixlat så slår det mig att det är våld på en fin gammal svensk tradition. En tradition från slutet på 1800 talet där det inte spelade någon roll om Lucia var man eller kvinna. Det luciatåg vi har i dag är efter det Luciatåg Stockholms Tidning annordnade den 13/12 1927 så visst är det en tradition men skapad av en tidning då flickorna som var med skulle ha långt ljust utslaget hår. Tillbaka till Svts Luciatåg. I alla kommentarer, inlägg, artiklar så skrivs det bara om de "etniska" rötterna. Man lägger fokus på förändringarna på hudfärg. Hade folk reagerat likadant om det hade varit hårdrock, jazz, growling eller något annat än just rap? Ja jag tror det, tror att många hade reagerat på ett 3 minuters gitarrsolo under Staffans visan. Eller en 10 minuters modern jazz improvisation. Varför går folk på att det är ursprung och hudfärg som är problemet? Det finns ju naturligtvis krafter i samhället som vill att vi ska tycka det är hudfärgen som är problemet. De agnar kroken med gåslever och tryffel av plast, vi sväljer allt utan att tugga så vi känner inte ens vad det smakar och sen sitter vi där på kroken och tänker jaha det här var ju bra.

 

Jag blir riktigt trött på att höra vuxna säga, jaha då får vi väl inte ha bruna bönor på julbordet för då är man ju rasist. Men man får säga vitlök, vitkål och vit choklad. Jag kan glädja er med att ni kan ha era bruna bönor på julbordet utan att vara rasister då bönorna är bruna och att det är uppenbart varför de heter så. Många andra saker vi äter heter som dom gör för att dom har den färg dom har. Finurligt som bara den. Maila inte frågan, jag svarar här så kan ni använda det tankeutrymmet till något vettigare. Svar: Ja negro betyder svart. negro blev neger eller nigger när man talade om svarta/bruna människor som i och för sig inte behandlades av vita människor som just människor. Människor som de vita människorna kidnappade, skeppade över atlanten och sålde. (Och så gnäller jag när någon stulit min dotters mobiltelefon.) Ordet neger, negro, nigger användes altså för att trycka ner de ofrivilliga "gästerna" i USA. Vi blir aldeles upprörda över att inte få kalla Chokladbollen för negerboll som det står i Bonniers kokbok anno 1970.  Vi blir upprörda för att vi inte får säga negerboll utan skall använda ordet chokladboll som betyder just det detta bakverk är. Det är ju så illa. Jag är inte rasist för att jag säger negerboll säger ganska många. Jag säger bara, jag är inte elak för att jag kallar dig pucko i det läget! Jag blir också trött på folk som säger att invandrarna skrattar åt oss för att vi lägger energi på att tänka på vad vi säger. Bullshit säger jag då. Ge mig namnet på 50 invandrare som skrattat åt det. 50? va många. Nä det är jävligt få men ska vi säga att invandrarna tycker att vi är tokiga som inte tycker det är okej att säga negerboll så vill jag ha namnen på minst 50 av dom för att det ska finnas en promilles chans att ni har rätt. Att Achmed sa så en gång betyder inte att alla invandrare håller med. För tusan tänk!

 

Vart vill jag komma, skulle kunna hålla på en bra stund till. Någon undrar kanske varför jag skrev att jag blev trött på vuxna som säger vissa saker. Jag kan inte skylla ungdomars dumhet på annat än vuxnas ännu större dumhet så jag tar ansvaret från de unga och lägger det på oss som borde vara vuxna eftersom vi uppnått en viss ålder som borde lärt oss att vara just vuxna.

 

Ni vet fortfarande inte säkert vart jag vill komma men jag tänker berätta det nu. Det är jäkligt lätt för oss svenskar i generationer och sitta och säga att jag är inte rasist för att jag säger si eller så. Det är väl aldrig majoriteten i en demokrati som kan känna sig kränkt för att man använder nedsättande uttryck om andra. Att använda ordet neger är säkerligen inte alltid menat som en härskarteknik men fråga barnen med afrikanska rötter i skolan om de uppskattar detta. Fråga dom om de tycker det går bra om du som inte är rasist använder det ord som betyder dagliga kränkningar för dessa barn. Om jag skulle gå runt och kalla dig fitta eller bögjävel hela dagen, skulle du tycka det är okej. Jag är ju varken homofob eller feminstfientlig egentligen. Jag bara tycker att det är okej för jag har alltid sagt så. Men så kan man ju inte tänka! Jo jag kan, alla andra verkar ju kunna det med. Skulle det vara värre att kalla en puckad brud för fitta, en puckad man för bögjävel än att kalla en afrikan för neger. Nä jag tycker inte det.

 

Och jag blir upprörd när ungdomar sitter och spelar ett kortspel och de kallar det för neger och president, ett kortspel som går ut på att presidenten ska ta de bästa korten från negern. Ni som tycker det är okej att kalla ett kortspel så och att det är okej att innebörden av att vara neger är att man ska förtryckas tänk lite. På fritidsgården där jag jobbar försöker vi få in andra ord som inte heller ger en bra beskrivning av spelet, det blir fel hur man än tänker. Men allt är ändå bättre en ungdomarnas namn på spelet. Jag tror jag ska försöka att införa hieriakispelet som namn istället annars får jag väl försöka locka dom med andra spel, arbamie och ternibb funkar ibland, liknar fyrmanswist.

Det är spännande att jobba med ungdomar. Finns ju alltid saker och diskutera, ofta med väldigt bra,spännande och intressanta diskussioner. Vi diskuterar ofta hur vi andvänder språket och vilka ord vi säger. Spännande diskussioner som sagt och det är spännande hur kloka ungdomar är. Det är intressant att se på hur de reagerar när vi vuxna gör och säger saker. Ibland gör ju även vi saker eller säger saker som inte är helt genomtänkta och det är skönt att se att de reagerar och ibland även agerar. Om vi vuxna kunde vara lite smartare och inte gå i alla fällor och sprida facebookstatusar som om man tittar efter har ett ganska odemokratiskt syfte så skulle allt bli mycket mindre dramatiskt. Och som sagt så länge du envisas med att anväda nedsättande ord som du kanske inte menar så kommer jag använda nedsättande ord mot dig bara för att du ska få känna på känslan och de orden kommer jag välja fullt medvetet.

Vi måste hjälpas åt och tänka och att tänka på hur andra känner inför vissa traditioner och vårt språkbruk. Kultur och språk är levande och inte statiska, cementera inte dessa. Ha en trevlig lördag.

Mors Anxietas vs Vita Anxietas

  Tittade på Schulman show. Det handlade om att förbereda sig på döden för att bli av med ångesten för döden. Har precis innan detta läst en artikel om att Självmorden i Europa ökar lite. Funderar lite runt dessa fenomen. Jag kanske är morbid men jag kommer fundera lite över ångest inför döden och ångest inför livet i detta inlägg.

 

Tänker börja med att titta på olika tankar om livet efter detta. Börjar med Grekiska mytologins tro på ett dödsrike som Hades var gud över och där även hans dotter Macaria fanns som dödens gudinna. Ett kallt, mörkt ställe under jorden där den trehuvdade hunden Kerberos släppte in själar men aldrig släppte ut dom igen. Det fanns dock ett ställe dit bara ett fåtal utvalda kom till och det var Elysions fält på de lycksaligas ö. Romarna hade sin dödens gud som hette Pluto och hade samma system och uppgift som Hades. I Nordiska mytologin berodde det på hur man dog vart man hamnade. Dog man i strid kom man till Valhall/Folkvang, dog man av ålderdom kom man till Hel, Drunknade man kom man till Ran. De själar som ville vara kvar i gravhögarna kallades Draugar och vandrade vidare på jorden. Detta några av de så kallade mytologiernas dödsriken.

 

Nu till några av Religionernas syn på döden. I Judendomen är självmord tabu, tar man livet av sig skall man ses som en mördare och själen stannar i jorden och får inte komma in i paradiset. I Kristendomen är självmord den största synden. Om man begår självmord så kan man speciellt inom katolicismen bli nekad att begravas i vigd jord. Inom Hinduismen godkänner man inte självmord, tar man sitt liv får man ett ännu svårare liv i nästa liv. Buddhismen tillåter bara självmord om man är tillräckligt upplyst för att nå nirvana. Inom Islam är självmord också en stor synd. De tre stora religionerna har ju alla en syn på en himmel och ett helvete. Himmelen är paradiset där inga sorger finns och där allt är så bra så vi kan inte ens drömma om det. Helvetet är platsen där man i evighet plågas. 

 

Jag har förståelse att en evighet känns ogreppbart, att ångesten om vad som komma skall om det kommer något alls. Jag har inga svar på dessa frågor såklart då jag lever. Jag har förståelse för att man inte vill vara med i livet längre, att ångesten för livet kan bli större än för döden, för jag har sett det Jag kände tre personer som tagit sina liv, den ena personen kännde jag väl.

 

Nu till mina egentliga funderingar. Varför tar så många unga människor livet av sig, ungdomar som är fullt fysiskt friska. Det kan inte vara för att man är rädd för att hamna på ett Helvetes likt ställe. Det sägs ju att det är för att de inte orkar här längre. Varför orkar man inte? Pratas det tillräckligt mycket om självmord? Skulle man kunna få ångestfyllda ungdomar att öppna sig om de inte kände att det handlade om tabubelagda ämnen? Jag har många frågor men inga svar, bara funderingar. En del säger att självmord beror på psykiska sjukdomar och störningar. Är det så enkelt? Jag kan känna att det finns något friskt i självmordet. Nej jag förespråkar absolut inte självmord.  Det friska jag kan se är att om jag mår så dåligt att jag inte vill leva och ingen kan hjälpa mig eller att jag inte vågar be om hjälp för jag är rädd för att bli stämplad som psykfall eller bli bortstött av dom jag tycker om så kanske den enkla vägen är att ta sitt liv för då slipper man fundera på dessa saker. Det sägs att självmord är den absolut mest egoistiska handling du kan göra. Man försöker altså skuldbelägga självmordet för att man tror man kan förhindra det. Det mest egoistiska man kan göra är väl att skrämma människor till att leva för att man själv ska slippa obehag och kontakt med känslor som kanske inte är lätthanterliga. Skulle man kunna göra ett mer suicidepreventivt arbete med ungdomar om man öppnade upp mer för jobbiga och fruktansvärt jobbiga diskussioner?

 

Tanken kan väl vara hedervärd att man vill skrämma ungdomar till att leva, men är det inte därför som så många lyckas med sina självmord? Blir det inte så att man inte pratar om det jobbiga utan håller det inom sig tills man inte pallar mer? Hur tänker folk som vill skuldbelägga självmordstankar och självmord? Skulle ytterligare en  gnutta skuld verkligen kunna få dessa människor att bli så skuldbelagda att de vill leva? Märklig matte som inte jag får ihop. Tillbaka till det sjuka, man medicinerar människor och har dem under ständig övervakning för att de inte skall kunna ta sina liv. Okej, bra att man vill förhindra. Men ibland undrar jag om man letar efter orsaken till självmordstankarna tillräckligt djupt. Att medicinera någon kan väl vara en bra början för att få tid att hitta orsaken/orsakerna men jobbar man tillräckligt med orsakerna när medicinen verkar hjälpa. Dyr och lång vård med att leta orsaker kan jag tänka men vad är ett människoliv värt?

 

Vi som jobbar med ungdomar skulle behöva utbildning i att samtala om det svåra, vi skulle behöva handledning i dessa frågor. Dyrt och är det värt det för 15-20 ungdomar av 100 000? Det beror nog på vem som räknar. För många ekonomer är dessa ungdomar bara en siffra i statistiken. För andra har de ett namn, ett ansikte, en kropp, en favoritfärg, älsklingsfilm, kanske pojk/flickvän, favorit sång, betydelsefulla människor runt omkring sig osv. Vem bestämmer hur mycket det är värt att lägga på ångestfulla ungdomar?

 

Man pratar gärna om det elaka att kasta sig framför något fordon, att ta livet av sig på ett sätt så att en nära person hittar en, att man tar livet av sig på ett sätt som kan skada andra, att man gör det på ett sätt så att man aldrig blir hittad, finns säkert fler sätt. Ja en chaufför av vilket slag som helst får ju en upplevelse som ingen skulle vilja utsätta någon för om det händer. Ja en nära person som hittar den döde får ju också en upplevelse som alla borde slippa. Att ta sitt liv så att ingen kommer hitta en ställer ju också till det för nära personer som undrar vad som hänt och som kanske alltid kommer ha en gnutta hopp om att hitta den döda vid liv. Jag tror nog att människor som tar sitt liv funderat på detta, grubblat över det och har bygt på sin ångest när de väl har bestämt sig.

 

Åter igen tror jag att vi som är levnadsglada vuxna måste ta signaler och samtal på allvar när vi tror att personen ifråga inte mår bra. Vi får ta vårat ansvar som medmänniskor och börja prata även om vi vet att det kommer att bli ett samtal som kommer att svänga våra känslor rejält, att vi kommer ligga sömnlösa många nätter att vi kanske får ta itu med känslor vi försökt förtränga. Om vi inte gör det direkt med personen, vem ska göra det då? Klart man lotsar dom vidare till proffs men i första kontakten kanske det är vi som måste vara proffs. Kanske behöver vara med en bit på vägen för kommer dessa frågor i vårat knä så handlar det om ett förtroende som absolut inte får svikas. Oavsett vad vi tycker. Det handlar om liv. Som sagt hur gör man, vad gör man för att bli bättre på att hindra ångest från att gå för långt? Hur ska man få alla att vilja se en soluppgång till? Inget problem jag har nu, så lugn kollegor och vänner. Jag blir bara bekymrad över att det finns ett antal människor som tycker dom fått nog, som tycker livet är mer ångestfyllt än tanken på döden.

 

Som sagt jag har bara funderat lite och man behöver inte hålla med mig. Jag brukar försöka tänka på en "Dikt" av Tage Danielsson när jag skriver och den går så här.

 

Om jag tänkte som fan,

kanske tänkte hela dan

på mitt liv, och så fann

nån slags mening som var sann,

ja, då får jag inte glömma en förbannat viktig grej:

att då gäller denna sanning bara mig.

Prestigens kostnad eller lön?

 

 Har i dag jobbat med saker som fått mig att fundera lite mer än vanligt. Jag har på förmiddagen idag jobbat med ungdomar som skall lyfta fram vad de anser är de viktigaste frågorna till politikerna i Jönköping. Ungdomar som är helt enorma på att tycka kloka saker. Saker som politikerna kommer att ta upp på fullmäktige möte och diverse nämndsmöten. Detta skulle jag i allra högsta grad kalla samhällelig samverkan. Politikerna lyssnar, för det gör dom, på ungdomarna och tar frågorna på allvar. Varför kallar jag det samverkan? Jo för Ulf Axberg FoU i Väst Göteborgs regionen, psykologiska institutionen på Göteborgs Universitet Hävdar att för att det skall kunna kallas samverkan måste det finnas en win win situation mellan de inblandade samverkansparterna. Politikerna i Jönköping vill veta vad ungdomarna tycker är viktigt samtidigt som ungdomarna gärna talar om för politikerna vad de tycker altså finns där någon form av win win om ni frågar mig. Ulf säger också att profession skall ses bort från då alla professioner i en samverkan är lika mycket värda. Är det så här? Ja just i arbetet med att ta fram frågorna och när de ska diskuteras så är det ett jämlikt förhållande. Men där slutar sedan samverkan vilket är bra då samverkan skall vara tidsbegränsad och ha klara mål.

 

Vart vill jag komma med dessa tankar nu då? Jo jag har i eftermiddag suttit och skrivit Verksamhetsplan för 2013. I våra riktlinjer står det mycket om samverkan. Är det alltid samverkan vi menar när vi pratar och skriver?

Här följer Huxhams tio råd om samverkan.

1. Samverka bara när det är nödvändigt!

2. Avsätt mycket mer tid än vad ni antar behövs

3. Kom ihåg att samarbetspartnerna aldrig vill exakt detsamma som du. Stå upp för dina mål, men kompromissa när det krävs

4. Sätt upp små, uppnåbara mål. Små vinster bygger ömsesidigt förtroende.

5. Lägg tid till att finna fram en fungerande kommunikation, red ut yrkesjargong

6. Tro inte att andra organisationer löser saker på samma sätt som din egen

7. Se till att de som ansvarar för samarbetet har erforderligt mandat att handla

8. Uppmärksamma maktspel som finns i många förhandlingar. Motarbeta underlägsenhet hos endera parten

9. Att få saker att hända involverar både stödjande och "dirigerande" gentemot andra, alltså:

10. Utgå från att du inte kan bli i fullständig kontroll och att såväl dina partner som omgivningen förändras hela tiden. Därefter, med energi, övertygelse, skicklighet och kontinuerligt understödjande arbete, kan du åstadkomma vinnande samverkan.

Och när jag tittar på detta funderar jag igen om det alltid är samverkan vi menar.

Det finns ju fler Sam att ta till beroende på vad man tänkt att göra. Här följer några.

 

Samverkan - övergripande gemensamt handlande på organisatoriskt plan för ett visst syfte
Samarbete – gemensamt bedrivet arbete som gäller en avgränsad uppgift
Samordning - koordination av resurser och arbetsinsatser för att erhålla högre kvalitet och större effektivitet
Samråd - överläggning för att om möjligt enas om ett gemensamt handlande eller en gemensam ståndpunkt
Samsyn – ser på samma sätt, gemensam värdegrund

Det viktiga är att ta hand om Sam så det inte blir enSam som regerar.

Varför tar jag upp allt det här? Jo för att det pratas om samverkan överallt och ibland känns samverkan ganska skör. Ibland så tycker inte alla parter att det finns någon win win situation. Och då kan det lätt hända att enSam tar över och kör sitt race. För att samverkan skall fungera så krävs som sagt att alla är klara med vad samverkan är. Att alla är överens om att det ska samverkas. Min tanke är att kan den av SD så kallade sjuklövern inte samverka mot rasism, främlingsfientlighet och hatbrott? Är det därför som SD kan härja fritt och lyckas öka sitt stöd bland folket trots ganska sjuka saker som har uppdagats. Kan man samarbeta i stället för samverka för att få något att hända? Eller ska man kanske bara ha samsyn i frågorna? Spelar nog ingen roll vilket bara man gör något annars kan Sverige få det jobbigt nästkommande mandatperiod. Samverkansproblem finns nog överallt inom alla verksamheter och är försöken att samverka meningsfulla då? Kan man hitta andra former för att få arbetet framåt? Självklart tycker jag att samverkan är viktigt men är det viktigare än att nå de gemensamma målen? Jag har inget bra svar på det. Jag funderar på om vi alltid ska ösa båten eller om vi ska låta den sjunka, hoppa i vattnet och försöka få tag i en räddningsflotte. Jag bara delar med mig av mina funderingar kring dessa tankar. Ha en god natt.



 

Cuiusvis hominis est errare, nullius nisi insipientis in errore perseverare.

 

Senaste veckan har jag förundrats en hel del om hur folk ser på andra. Jag har tittat på gamla avsnitt av master chef och blir förvånad över hur man vill att andra ska mislyckas. En stor samling asduktiga kockar som inte kan tåla att någon annan duktig kock är lite bättre än en själv. Politiker i ett visst högerparti vägrar att se att människor som inte köper deras idéer kan vara intelligenta kärleksfulla människor. Jag har läst artiklar och bloggar om att Zlatan skulle vara en överskattad nolla. Skulle han vara där han är om han var en nolla, kan det vara så att vissa inte tål att en kille med invandrarbakgrund från Rosengård skiter fullständigt i Jantelagen? När dokusåporna rullar på handlar det ju mest om att knäcka de andra så att man själv ska framstå som en riktig stjärna. Jag känner även till personer på skolor som ska motverka mobbing som trots det uppdraget gärna sänker samarbetspartners.

 

(Jag tänker använda ordet Hen för att ibland kan det bli uppenbart vem jag skriver om ifall jag könsbestämmer personen.)

 

Varför gör vuxna människor så. Det är skillnad om man kan säga att jag tycker inte som du och jag tänker motarbeta det du gör för jag tror på något helt annat som är bättre. Varför ska vuxna hålla på och framställa duktiga människor som dåliga? Skulle det inte vara mer fair om man gjorde något bra istället och var nöjd med det. Alla kan inte vara bäst! Och för att t.e.x Zlatan gör så mycket bra så behöver ju inte t.e.x Torres prestationer vara sämre om han spelar över sin vanliga nivå. Om jag har en bra genomförbar idé så behöver den inte vara sämre en om t.ex en lärare har en liknande idé, min prestation kan ju i allafall vara större om det handlar om t.ex skolfrågor som egentligen inte är mitt bord. Varför kan vuxna människor inte bara säga, bra tänkt, bra gjort även om man inte gillar personen egentligen men tycker att prestationen var bra? Är det svårt att vara så storsint? Vad händer med en människa som alltid gör sitt yttersta och ändå bara får skit? Man kanske slutar lyssna på och bry sig om gamarna. Är man idrottare i världsklass så kanske man slutar prata med media och då kallar vi dom divor! Var i ligger det diviga att inte bry sig om folk som vill en illa? Varför tror vissa att man kan såra en människa hur mycket som helst utan att behöva ta konsekvenserna av det? Har man någonsom helst empatisk förmåga om man ska knäcka en person till varje pris även om den personen faktiskt inte begått några fel utan bara är duktig och försöker gå en annan väg än Jantehigway? Funderar människor någonsin på att man kanske inte bara sänker en person som inte ska tro att hen är något, man kanske sänker familj, släkt eller andra som tycker om dessa människor också. Tar man ansvar för sitt handlande i det läget? Nej jag tror inte det för jag tror att människor som beter sig illa p.g.a att andra är bra har empatiska störningar och skulle behöva hjälp av proffs.

 

Varför kom jag på att skriva om detta nu då? Jag läser en hel del bloggar och läser om ungdomar som mår dåligt på grund av att de är utsatta av andra ungdomar, jag har jobbat i skolan i 12 år och samarbetat med skolor i 6 år snart och det jag ser är. Snygga handlingsplaner i en dammig bokhylla. Fina artiklar i tidningar om hur duktiga man är. Bra föreläsningar och utbildningar som man aldrig får chansen att reflektera över och jobba vidare med. osv.

 

Och ? Jo vad min erfarenhet säger är att man tar in mobbare och mobbad i samma rum ibland med föregående enskilda samtal, man vill få dem att acceptera varandras närvaro på skolan, att ta i hand och lägga ner de otrevligheter som varit och gå vidare. Man verkar förvånansvärt ofta inte ha tid till att gräva upp orsaken och behandla den. Man brukar prata om respekt, och rätten att vara olik alla andra. Man löser mobbing problem med att ta dit någon föreläsare som gör att barnen mår dåligt och undrar varför de själva har varit utsatta eller utsatt. Man använder sedan kanske 20 min innan nästa lektion börjar till att ha diskussioner om känslor vilket kanske skulle behövas två timmar till. Varför försöker viss skolpersonal ens lösa problem om de inte prioriterar problemet som de fått i sina händer utan låter lektionen gå före? Klart skolan är jätteviktig men har du tre svensklektioner i veckan 30 veckor om året i nio år så blir det 810 lektioner bara med svenska. Det kanske går att överleva och få betyg om man är med på 95% av dem? Kanske bättre att vara på ett par lektioner färre och inte känna oro än att gå på alla och inte få något gjort för att man är rädd för att råka illa ut på rasten. Inget vetenskapligt, bara som vanligt jag som bearbetar mina funderingar. Jag menar inte att det behöver vara lärarens fel. Finns säkert rektorer som skulle bli skogstokiga om lektionen blir in ställd för att två personer måste reda ut en sak. Samma sak är det väl med vuxna ibland? Altså man går runt och är orolig och kan inte konsentrera sig på sitt jobb. Man kanske sa något olämpligt hemma innan man åkte till jobbet och oroar sig för om det blir bråk när man kommer hem. Eller man går in och har en lektion men man ska in på ett samtal med chefen efter och får svårt att lära ut något innan man har haft det mötet.

 

Har hört personer bli lyriska över att en föreläsare kan få tyst på en Aula i 60 minuter. Själv har jag varit elev assistent och varit med på kemi teorilektioner som har dragit över med en timma utan att eleverna märkt det för de har varit helt inne i en lärares resonemang och tankegångar, det tycker jag är en mycket större prestation (Fred Hagvall i Huskvarna måste vara en av landets absolut bästa NO lärare!). Kunde inte låta bli. Tänker inte namnge fler bra vuxna för en del kanske blir för generade. Vart vill jag komma? Föreläsare kan absolut vara bra att ta in för en start på ett arbete men vi har en massa kompetenta personal i våra områden som skulle kunna fortsätta arbetet efter föreläsningarna. Varför litar inte alla chefer på dessa duktiga människor som de ofta varit med och anställt?

 

När vuxna mobbas verkar det vara som att man får tåla maktspelet hur jävla fult det än är och när barn mobbas ska det slätas över så fort som möjligt. Undra varför ungdomar inte vill kallas vuxna när de kommer upp i 18-19 års åldern. Jag vill inte heller kallas vuxen om det betyder att jag bara bryr mig om mig själv och vill slippa höra en massa gnäll. Man pratar om att lära barnen ansvar. Vem ska lära dom det när vi inte kan det själva? Barnen är vår framtid sägs det ofta. De är ännu mer vår nutid eller ska vi vänta till framtiden med att ta hand om dem? Ibland tänker vi vuxna fel. Det finns en uppsjö av fantastiska underbara emotionella vuxna och jag känner en del av dom och tack vare dom så finns det hopp. Vuxna människor som behandlar alla människor som de själva vill bli behandlade som förstår att om någon kränker mig kan jag inte kränka tillbaks för jag vill ju inte bli kränkt. Ska vi lära unga människor ansvar så är det hög tid att vi som kallas vuxna tar vårat ansvar och beter oss vuxet. Hoppas det i morgon finns fler tekniskt sett vuxna än det gör idag. Länge leve framtiden som även är nutiden. Tro hopp och kärlek och det största av de tre är kärleken står det i en bok som många följer. Bra tänkt, sprid kärlek så kommer tron på mänskligheten och hoppet om framtiden blir stort. En klok vän till mig har bestämt sig för att "älska ihjäl" alla hen jobbar med för att visa på att livet handlar mer om kärlek än om hämnd och hopplöshet. Länge leve sådana människor. Så enkelt egentligen, ju mer kärlek man ger ju mer kärlek finns det i världen, tänk på det.