Familj,Släkt & krångel.

 

Pratat med flera personer den senaste tiden och har kommit på att jag har det jäkligt bra. Har en Mamma och en syster som jag gärna pratar med och som jag vet bryr sig om hur jag, barnen och till och med min ex fru mår. Har förstått att inte alla har den relationen till sin familj.

Blir lite ledsen för mina vännersskull vänner som har föräldrar som inte bryr sig när det är jobbigt, som bara ska berätta om hur bra dom själva har det och som inte stöttar sina barn alls. Okej att barnen är vuxna och har/har haft egna familjer men än då. Har pratat med personer som säger att de skiter i hur deras föräldrar mår, men jag känner dessa människor bättre än så och jag vet att dom gråter på insidan.

Undrar varför det blir så. Jag hoppas att jag alltid kommer finnas där för mina barn(så länge jag lever altså). Skulle jag sluta bry mig och sluta stötta dom så slå mig med något hårt i huvudet tills jag fattar. Även om jag skulle få fler barn så hoppas jag att jag kommer stötta alla mina barn till 100%. Jag skulle aldrig skaffat barn alls om jag inte haft det som målsättning. Nej alla mina barn är inte planerade men jag har varit med och gjort valet attt behålla dom och det är ett val som gäller mitt liv ut. Däremot har dom inte valt mig.

Det är enligt mig en väldig skillnad. Väljer mina barn av någon anledning att inte vilja ha med mig att göra så är det ett val dom gör. Jag kommer alltid att finnas där när de vill ha med mig att göra igen. För som jag skrev så har jag ju valt att ha barn. Kanske inte alltid de smartaste val man gjort men jag ångrar det absolut inte. Vadå inte smart val? Kommer jag någonsin verkligen vara en bra pappa, en bra förebild och mogen ansvaret? Jag vet inte men jag gör så gott jag kan och enligt samhällets mått på bra barndom så tror jag mina barn har det även om dom har sina föräldrar på två olika adresser. Jag och barnens mamma har gjort valet att dela på oss men barnen ska ha det bra oavsett vem dom är hos. De ska veta att både deras mamma och jag gör vad vi kan för att de ska ha det bra.

Syskon är inte heller ett smidigt problem när det väl blir problem. Känner personer som har det jobbigt med syskon som aldrig hör av sig, försöker lura en på pengar, pratar skit om en osv. Något besvärligt kan jag tro. Jag är glad att inte jag behövt uppleva det. Speciellt eftersom jag bara har en syster. Skulle vara jobbigt om man inte kom överens då eller inte kunde prata med varandra. Ett syskon har man ju kännt så länge som från den som är yngst föddes. Jobbigt om man har flera syskon som inte verkar bry sig om man själv vill ha kontakt med dom just för att det är syskon. Blod är tjockare än vatten sägs det men det är nog inte helt sant alltid. Men precis som med föräldrar så väljer man ju inte sina syskon så vad kan man göra mer än att försöka själv.

Varför skriver jag det här? Jo för att jag vet hur det är att mista jämnåriga kusiner, unga svågrar , mammas andra man och min egena pappa. Det är ganska gott tycker jag att man inte haft ouppklarade dumheter när tragedin inträffar. Hur ska man kunna rätta till och ångra om man valt bort dessa människor. Var finner man stöttning när det inträffar. Vänner är jättebra på att stötta men av erfarenhet kan jag säga inte tillräckligt länge. I akutfasen funkar det jättebra med vänner men när det gått ett tag så är familjen de som stöttar varandra bäst säger min egna erfarenhet. Jag vill bara dela med mig av detta innan ni "väljer bort" familjemedlemmar. Nu är det väldigt lätt för mig att tycka såhär för jag är uppväxt i en kärleksfull familj där man alltid funnits där för varandra. Har man inte haft min tur med uppväxten så vet man kanske hur man inte vill att ens egna barn ska ha det. för jag tycker att har man valt att sätta barn till världen så har man ett ansvar och man kan behöva hjälp men då får man ju be om hjälpen då.

Som sagt föräldrar och syskon blir man tilldelad men barn väljer man att skaffa och blir det av misstag så gör man ju ett val om man väljer att föda det. Så gör inte som en del vuxna, de som slutar bry sig när barnen flhyttar hemifrån. Visst kan man ha det jobbigt och besvärligt i livet men jag anser att man kämpar för sina barn och med sina barn.