Är jag blind eller bara trög?

Det började med att  #metoo väcktes upp igen, sen har olika grupper skapat egna # för att visa att ingen är ensam och man är stark tillsammans. I  teatervärlden är det #tystnadtagning, politikerna har #imaktenskorridorer, journalister #deadline, jurister #medvilkenrätt, elever #tystiklassen, socialarbetare #orosanmälan, idrotten #timeout bara för att nämna några stycken av de som synts mycket.Som många andra män har jag inte haft en aning om hur utbrett det är med sexuellt våld och ofredande. Jag har inte varit i närheten med mina vad jag tycker järva gissningar på hur stort problemet är. Just nu funderar jag på, hur har jag inte kunnat se?

Har jag kanske sett men inte fattat? Har jag sett men inte brytt mig? Har jag sett men inte tyckt det var allvarligt? Jag som skrivit så mycket om mäns våld mot kvinnor, jag har skrivit om våldtäkter och våld över huvud taget i nära relation. Inte en gång har jag tänkt att undra hur det är på jobbet? Jag skäms över att varit så trögtänkt. Självklart utsätts kvinnor på jobbet och på övriga fritiden likaväl som de utsätts hemma. Med våld i nära relation tänker jag på familjemedlemmar. Men visst kan man ha en nära relation med en annan människa, en nära kollega, en nära vän. Moa Hjelmer har idag gått ut med när hon blev våldtagen efter Finnkampen 2006 av en kollega/vän. De hade druckit en del alkohol, han var gift och hon hade pojkvän så hon kände sig säker med sin som det skulle visa sig förövare. Om en kvinna inte kan ta några glas och sova över hos någon hon litar på, hur ska hon någonsin kunna lita på någon man alls då? Vad är det för unken människosyn vi har om vi kan ta oss friheter långt bortom våra rättigheter bara för att det rycker lite i ballen? Talar vi inte i det läget vi går över gränsen om för den vi utsätter att, du är inget värd och jag betyder något för dig så mina lustar är viktigare än dina rättigheter? På ren svenska, säger vi inte helt enkelt att, hej jag är ett svin och skiter i dina känslor, hur du mår och din integritet.

Om vi som män tänker efter lite nu. Hur kan alla de kvinnor som går ut och berättar om hur det utsatts i sina professioner eller sina fritidsintressen varit osynliga så länge? Har de valt att vara osynliga eller har vi män gjort dem osynliga? Efter 11 år går Moa Hjelmer ut med att hon blivit våldtagen. Vad hindrade henne så länge? Varför bad Svenska fotbollsförbundet sin utvecklingsansvarige Gunilla Axén att inte anmäla landslagsspelarna som skickade dickpics/kukbilder till henne? Varför gjorde inte TV4 något när Lulu Carter blivit utsatt av Martin Timell? Varför tystades anmälan mot Fredrik Virtanen som Cissi Wallin gjorde ner? Kan det ha att göra med osunda samhällsstrukturer? Inom idrotten,inom företagsvärlden har det varit mycket som jag ser det värre förut än idag med jämställd representation. Fortfarande så är det väldigt mycket män som bestämmer vad det gäller stadgar i föreningar, det är väldigt mycket män som beslutar om saker skall tystas ner. I domstolar är det fortfarande väldigt mycket män som bestämmer även om det blivit mycket bättre. Problemet när män bestämmer i sexualbrottsmål där det är en kvinna som är målsägare tycks vara att männen tänker på ett sätt som kvinnor kanske inte gör. Klädsel och mängd av alkohol tycks vara förmildrande omständigheter i gärningsmännens favör. Om hon är vi kan kalla det lättklädd så är det mer okej om jag tror att hon förmedlar att jag får stoppa in ballen i vilket hål jag vill oavsett vad hon säger. Om hon är onykter kan jag råka stoppa in ballen i någon av hennes kroppsöppningar helt oförhappandes och det är då nästan okej eller ibland helt okej fastän det hade varit ett grovt brott om hon varit nykter.

Vi män är ett problem när vi försöker hitta orsaken hos kvinnorna till att vi beter oss som svin. Vi män är ett problem när vi förutsätter att alla berättelser som nu kommer fram i svallvågorna av #metoo är överdrivna och även i en hel del fall falska. Vi män är ett problem om vi inte försöker motarbeta de män som tycker sig ha rätt att ta för sig oavsett vad personen de tar för sig av säger. Som jag skrev i början. Jag skäms över att varit så totalt blind, jag hoppas det är fler av oss blinda som nu fått synen tillbaka. Jag hoppas att #metoo rörelsen denna gången inte blåser bort utan att det blir en rörelse som växer, inte att fler blir utsatta utan att den växer för att fler tar ansvar och att fler vill ha en värld där människor har samma värde och rättigheter hur man en ser sig i könsperspektivet.

Jag hoppas vi vill jobba för en värld där alla är välkomna, där ingen tror den äger någon, där vi får vara oss själva och där vi aldrig behöver vara rädda för att bli utsatta för saker vi inte vill. Det är kanske Utopia jag drömmer om men låt oss börja vår resa åt det hållet, ju närmre vi kommer desto skönare värld om ni frågar mig.