Disorienterade tankar en onsdagskväll i April.

Tittade på Big Brother idag, först gången sedan 2006 tror jag. Det var ganska intressant hur man kan tycka om vissa personer och tycka illa om andra. Började fundera över varför vissa personer beter sig som dom gör mot andra och hur jag beter mig.

Det har hänt mycket under sista tiden där jag har haft dessa funderingar och jag blir inte klokare bara för att min hjärna kokaröver ibland.

Det finns nog hos alla i den närmsta kretsen, familj, vänner arbetskamrater eller liknande personer som man tycker mindre om. Min tanke är. Tycker någon om den/de personerna? Antagligen. Då undrar jag vad det är som gör att jag inte tycker om dem? Har jag svårt för att dom är sig själva? Eller är det för att dom inte delar mina värderingar? Har jag alltid rätt när jag tycker om saker och ting? Eller kan det vara så att dom inte tycker om mig och förhåller sig därefter? Många frågetecken men inga glasklara svar från mig i allafall.

Jag vet att jag tycker om människor som inte alla andra tycker om, vissa som en del faktiskt tycker illa om. Vad är det som gör att jag tycker om dessa personer? Är jag dum på riktigt? Eller är det för att de gör saker som passar mig? Är det för att de håller med mig när jag tycker? Vad beror det på?
Nä att de håller med mig i allt kan det inte vara. Jag gillar att bli emotsagd om jag får en förklaring till varför. Jag känner människor som absolut inte har samma intresse, politiska färg, livsåskådning, musiksmak, men som jag tycker väldigt mycket om ändå. Det finns människor jag kan bli tokigt förbannade på men som jag tycker om. Vad är det som gör att vissa personer behöver knappt andas för att jag ska känna mig avogt inställd när det finns personer som kan driva mig till vansinne men som jag bara älskar?

Det finns ju också människor jag tyckt illa om men som jag tycker mycket om nu, hur kan det växla så? Det finns människor jag tyckt om väldigt mycket men som jag inte bryr mig om lika mycket längre, varför? Jag kanske är dum på riktigt. Tycker det är spännande med mänskliga relationer och jag försöker hitta något gott hos alla jag möter men ibland känner jag att det är jobbigt att leta. Samtidigt kan en sådan person ha hur mycket vänner som helst som bryr sig på riktigt och då måste det väll vara så att problemet ligger hos mig? Jag tycker det är spännande i allafall och har någon svaren på mina frågor så lägg gärna in dom i komentarsfältet, minsta möjliga säkerhet där så vem som helst kan skriva, även anonymt.

Hade dessa funderingar under min skillsmässa med. Hur kan människor som skiljer sig/sepparerar bli så arga på varandra, och i vissa fall börja snacka skit om varandra, mobba varandra, ställa till det för varandra osv. Jag har förstått att min skilsmässa var ganska lugn och snäll. Jag tycker inte det är konstigt att oavsett vad som hänt som ledde till skilsmässan att man försöker vara sansad. 15 års kärlek raderas väll inte ut till 100% på fem minuter? Kan den kanske göras men jag kan inte komma på någon anledning. Jag tvivlar på att man någonsin raderar den kärleken till 100%. Som ni förstår så kan jag bara uttala mig utefter min egen ryggsäck. Jag tycker jag är bra på att lyssna på andra människor men det som sägs tolkas ju i min hjärna och då utefter mina erfarenheter. När jag säger att jag är lycklig så kan jag lova att folk som hör det tänker på helt andra saker än jag. Känslor är som sagt svåra att sätta sig in i eftersom man i allafall oftast utgår från sina egna referenser.

Jag vet inte riktigt hur jag ska knyta ihop säcken här men jag ska göra ett försök och då utgår jag från mig själv. Jag har i allafall insett att jag inte alltid är så snäll mot alla som jag vill vara. Jag har insett att jag inte ger alla samma möjlighet att göra intryck på mig. Jag kan antagligen vara ganska ego eftersom jag tydligen har fel om dom jag tycker mindre bra om, speciellt om dom har många vänner som tycker om dom. Jag måste påverka mig själv och mina fördommar för att kunna påverka andra.

Som jag skrivit på FB någon gång. Blanda inte ihop min personlighet med min attityd. Min personlighet är den jag är och min attityd beror på vem du är! Och så måste jag nog tänka att alla skulle kunna säga till mig.

Skulle vilja avsluta med första versen i Sinnesrobönen.
Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan,
och förstånd att inse skillnaden.
Tack för att ni läser det jag skriver ha en god natt och en härlig morgondag.