Ett jobb är ett jobb. En människa en människa. Eller?

 Jag bojkottar ju livesändningarna från OS men det går ju inte undgå rapporteringen från OS i alla möjliga medier just nu. Det är ganska intressant hur man skriver om atleter som det går bra för, som det går dåligt för och hur atleter emellan kritiserar varandra. Det går inte så bra för Frida Karlsson i skidåkningen just nu, hon klappar ihop och mediasidorna fylls av bilder på en utslagen Frida, en Frida i tårar, en Frida med snor och slem i hela ansiktet som ser väldigt plågat ut. Jag bara undrar varför dom bilderna är så viktiga. Frida arbetar som skidåkare och hon är beroende av att det går så bra som möjligt för att lönen ska bli så bra som möjligt. När jag gick på högstadiet 1985-1988 fanns det en lärare som en klass gjorde allt för att knäcka. Det var en seger varje gång hon sprang ifrån klassrummet gråtande, undra vad som hänt om någon börjat sprida bilder på henne med rödgråtna ögon och snoret rinnande, jag vet inte men jag tror ingen tyckt det vore okej. Självklart var det inte okej att den klassen som försökte knäcka henne kunde hålla på med det heller. I media kan man kommentera det som skrivs genom att dela genom andra media ex Facebook, Twitter, Instagram osv.,.  Det är inte sällan elitidrottare får ta emot väldigt mycket hon för att bara vara sjätte bäst i världen, för att missat något så man blivit diskvalificerad i tävlingen och liknande grejer. Hur hade det sett ut på sjukhuset om du får hjälp av den sjätte bästa sjuksköterskan i världen, skulle du sagt nej tack och bett dom leta efter en bättre?  Det här är ju saker som kanske inte går att sätta emot varandra egentligen för vi har så olika uppfattning av vad olika professioner ska göra på jobbet men jag tycker det är spännande så jag fortsätter.

Vi kan vända på lite saker och ta upp när t.ex elitidrottarna får medkänsla och man undrar varför den medkänslan inte finns att tillgå i andra yrken på samma sätt. När det går dåligt för t.ex Frida Karlsson i skidåkningen så får hon mycket kärlek på sociala medier. Du kommer tillbaka, du är bäst, nästa gång vinner du, det finns inga problem i världen en liten skugga möjligen från tjurskalliga Bosse som inte fattar hur man kunde ta ut Frida till stafettlaget när Charlotte Kalla bara väntar på hotellet för att bli kallad till skidstadion. När förskolelärare Cecilia har gått in i väggen och blir långtidssjukskriven hur ser det ut då? Man önskar ju att man om man känner till henne skulle vara den peppande som tycker, du kommer tillbaka, du är bäst, det blir ingen nästa gång du är stark, det finns inga problem i världen som du inte klarar osv... men tyvärr verkar det som att det bara är en dröm, många undersökningar (Rapporter från bl.a fackföreningar och arbetsmiljöverket) visar på att man ganska snabbt upplever Cecilia som ett problem, avsaknaden av Cecilia kräver lite mer ork av kollegorna tills ersättare hittats. Man är inte alls lika optimistisk att du är snart tillbaka. Man skickar inte peppen på samma sätt, kanske för det är lättare att ge den till någon man inte träffar irl eller för att vi inte har några egentliga problem med att en idrottare kan bytas ut. 

Just att det bytas ut i idrott är ju inget konstigt. Man har avbytare i många lagsporter och det är helt lugnt. De bästa är med i spelet och de andra väntar på att få delta när någon inte orkar mer. Ingen ledare i hela världen skulle tvinga Frida Karlsson, Jonna Sundling, Christiano Ronaldo, Jose Verstappen prestera i en tävling/match om de hade brutit benet. Ingen hade sagt till Zlatan att ta dig i kragen och ryck upp dig nu, det är match i eftermiddag om han låg hemma med svår ångest och inte visste hur han skulle ta sig ur sängen han hade antagligen fått förtur till psykiatrin för att få hjälp att lösa problemen och man hade gett han den tid han behöver för att komma tillbaks. Människor med "vanliga" jobb försöker vi tvinga tillbaks till arbetet så fort som möjligt trots att de efter över 4 månader fortfarande väntar på att få en samtalskontakt genom psykiatrin, det är mycket ta dig i kragen, ryck upp dig, du måste motivera dig osv.... som följer. I det läget är Cecilia inte värd lilltån på Ronaldos fot ens. Det är skillnad på jobb och jobb, det är skillnad på människa och människa. 

Vad vill jag ha sagt med detta inlägg? Vi är alla människor, alla behöver stöttas ibland oavsett vad man sysslar med. Det lönar sig aldrig förutom då ev i det närmsta ekonomiska sammanhanget att knäcka en människa. Vill eller orkar man inte försöka lyfta en människa som mår dåligt och inte kan prestera sitt max på det område hen har betalt för så kan man låta bli och känner man sig starkare än den personen så är det faktiskt snällt att inte försöka knäcka hen. 

Jag hoppas att man kan sluta publicera förfulande bilder på människor som inte lyckats med sin uppgift, en duktig fotograf kan förmedla den känslan på annat sätt och jag hoppas att idrottare som får ros och ris av en hel nation får bra stöttning och hjälp när riset viner. Jag hoppas att få slippa artiklar i min facktidning som handlar om medarbetare som bränt ut sig totalt, som blivit psykiskt misshandlade, som inte orkar komma tillbaks. 

Behandla andra som du vill att andra ska behandla dig, inte som andra behandlat dig. 

Stark?

 Hur stark är du? Hur länge orkar du vara stark? Fortsätter att söka svar på och även sortera upp i mitt medvetna om vad som krävs för att räknas med. Om en människa är att räkna med och plötsligt rasar ihop är hen då att räkna med fortsättningsvis? Varför klarar vissa människor till synes hur mycket som helst och andra tillsynes väldigt lite? Om du tar ett glas vatten och håller det i luften så är det inte speciellt tungt. Varför kroknar vissa när andra bara har det lätt? Om du håller glaset med vatten i luften i en timme så kommer glaset kännas tyngre men vikten är fortfarande densamma. Så beroende på fysisk styrka såklart men även tid avgör när du inte längre orkar hålla glaset med vatten i luften. 

På riktigt, ett glas vatten kan bli för tungt, inte ett 100 liters glas det är ju alltid tungt utan ett vanligt Ikea glas som rymmer typ 2,5 dl kan bli för tungt. Alltså skulle svaret på frågan varför vissa kroknar innan andra vara att de har hållit glaset så mycket längre tid. Är det hela sanningen? Nej såklart inte. Det kan finnas oändligt med saker som äter upp din kraft från annat håll så den plötsligt bara tar slut fastän det borde finnas massa kraft kvar. När en människa bryter ihop är den människan fortfarande att räkna med? Alla människor har en gräns för hur mycket hen pallar, hoppas man slipper passera den gränsen någon gång. Har ni sett filmen Falling down , en film som handlar om en man som nått gränsen för vad han kan ta och han blir vid ett vapen och människor dör. När man passerat gränsen för vad man kan ta, vad händer då. Det är förhoppningsvis ovanligt att man blir våldsam mot allt och alla. En del blir våldsamma mot sig själva vilket förhoppningsvis också är ovanligt men självskadebeteende drabbar sällan dom som känner harmoni med världen. 

Varför är det så svårt att komma ur ett läge med ångest, depression, you name it. Kan man inte bara ta sig i kragen och rycka upp sig? Hur svårt kan det vara. Va fan alla har väl svårigheter någon gång? Jag känner en som varit med om mycket värre grejer och hen lever gott idag. Vadå orkar inte, jaga bort latmasken. Det kostar lite men det får man ta man kan ju inte bara sluta att kämpa på framåt. Eller? Om jag får stryk i fredagsbandyn, säg att Marcus tunnlar in tre mål mot mig så kommer jag känna mig hyfsat värdelös men det har ju runnit av en när Marcus har lämnat omklädningsrummet och inte kan tracka en mer. Så varför är det så svårt för dig att skaka av dig att du inte kunde lösa uppgiften som alla borde klara lätt. Vafan ibland vinner man och ibland förlorar man, det kallas livet. Kom igen nu! Jag kan skaka av mig bagateller för att jag har min självkänsla intakt och ett självförtroende som kanske är lite väl bra ibland. Utan självkänslan och mitt självförtroende så tror jag att minsta bagatell kan bli allt annat än bagatellartat, tror det kan bli svårt och känslan av misslyckande knackar gärna på i de lägena. Alla har en gräns! När måttet är rågat då är det, när det är fullt och man trycker i mer så spricker behållaren snart och då rinner det ut. Helt plötsligt så har man inte kontroll på något alls längre och då ska man ta sig i kragen och rycka upp sig, men vänta innan det måste jag samla i hop allt som skulle vara i behållaren men det rinner bara ur igen för behållaren är trasig. Till slut har man inga krafter kvar att ta sig i kragen och rycka upp sig. 

Kan jag ta tag i hens krage och rycka upp hen? Jag tror inte det, däremot tror jag man kan hjälpa hen att hitta tillbaka till vägen framåt. Det viktiga är väl att lyssna på hen och göra det så gott det går efter hens instruktioner. Men om det inte händer något då? Då får man kanske acceptera att det inte är dags. Kan man inte försöka pusha hen framåt, hen kanske bara behöver lite startgas. Vet vi varför hen är där hen är? Hen kanske inte ens vet själv. Vad händer om man pushar en människa framåt men hen klarar inte uppgiften? Mår man prima så kan man kanske ta det men är man redan ansträngd till det yttersta kanske man inte har ork för ett misslyckande. Om man är rädd för att misslyckas och man inte vet varför man mår som man gör och ens egen bild är att man misslyckas med allt, hur lätt blir saker då? Hur gärna vill man pushas framåt då? Vi pushar på ändå, någon gång kanske det funkar. Eller? Kan man pusha någon så hårt att hen inte vågar riskera fler misslyckanden utan stannar kvar nere för räkning och gömmer kragen så att ingen kan rycka upp hen i den? Kan man genom att pusha på föra hen bakåt istället, bakåt på vägen man försöker pusha hen fram på? Jag tror det. Om man får en person att komma längre ifrån harmoni, trygghet, glädje vart hamnar personen då? Kan man pusha någon över kanten? Jag är helt säker på att det skulle kunna bli konsekvensen om man inte är 100% säker på vad man gör. Men jag gjorde det jag trodde var rätt är en svag tröst antagligen ingen tröst alls. När man har med människor att göra som har hamnat utanför sitt välmående att göra så tror jag man måste vara jäkligt försiktig och låta saker ta den tid det behöver, vissa återhämtar sig snabbt, andra väldigt långsamt och så måste det väl få var. Hellre det än att man får mer eller mindre kronisk ångest. Ingen ska behöva hamna i kroniskt ickevälmående, vi måste vara rädda om varandra. 

Men är man inte starkare så är det ju svårt att få ut något av personen. Vad är stark? När är man stark? Man kan vara stark när man har kraften och orken. Om man har varit tvungen att vara stark så jäkla länge att ork och kraft tog slut så vad gör man då? Det är lätt att gå bakom ryggen eller över huvudet på en person som varit stark så länge att kroppen straffar hen. Man kan klappa hen på huvudet och säga att lilla du, vi löser detta. Gör bara som jag säger så ordnar det sig ska du se lilla du. Eller ska man utnyttja hens situation och få hen att tala om vad vi andra måste göra för att förutsättningarna för återhämtning ska bli så optimala som möjligt. Det måste väl iallafall underlätta om personen i fråga får vara med och lösa situationen då kanske bäst med hjälp från vården så kan vi hobby psykologer bara sätta oss i båten och sitta still, sitta still men bara om skeenden börjar gå framåt, backar skeenden så får vi väl kasta ankare igen och så börjar vi om. Tillsammans är vi starka. 

Som sagt vem är stark och hur länge kan man vara det? Vi har alla olika välfyllda ryggsäckar och en del borde kanske packas om för att kraften inte ska ta slut. Carpe diem, Fånga dagen. Ibland kanske man bara ska släppa dagen och fånga en annan dag när man har ork för det. 

Hur stark är du? Hur länge orkar du vara stark?

Härskarteknik i bl.a. nära relation.

 Såg lite på farmen och funderade lite på vad som hände i det programmet på den tiden när jag följde det. Det är ju en tävling och det gäller ju att andra åker ut och en själv stannar kvar. Att vara med i farmen är ju frivilligt och det går att lämna farmen utan att man behöver skyddad identitet. Det skrivs mycket i media och på div sociala medier om våld i nära relation. På sätt och vis liknar dessa företeelser varandra lite i hur man agerar. När storbonden i farmen hyser agg mot någon och börjar använda sitt maktövertag för att krossa någon så undrar jag, skulle den personen använda samma taktik i det verkliga livet? Kan man spela spelet så bra och förstå skillnaden mellan farmen och livet hemmavid när det gnisslar i maskineriet? Har alla människor den vidriga sig själv eller vilka har det. Jag vet att jag kan vara elak, jag har i jobbet mot andra vuxna använt härskartekniker för att inte bara vinna i diskussioner utan också för att vinna förkrossande. Men jag hoppas jag inte använt det mot t.ex ungdomar, har aldrig gjort det medvetet i allafall som jag gjort mot vissa vuxna. Jämbördiga vuxna kanske ska tilläggas. Aldrig mot någon som stått i lägre maktposition än mig. Aldrig mot någon i beroendeställning till mig så ja jag tror man kan spela spelet och aldrig låta de närmsta känna av det. 

När det inte går längre vad händer i huvudet på människor då? Det har ju varit jul och nyårshelger nyligen och många kvinnor har fått uppleva våldet i nära relation igen som vanligt fast just under denna period ska hemmet och familjen verka som lyckligast. Det är barnens högtid först och hummerns och champagnens sen. Läst om många kvinnor som är på div släktkalas där släkten är överväldigade över partnerns härliga sällskap, så rolig och fin, ingen tror att slagen och sparkarna kommer hagla när mörkret och lugnet efter man lämnat festen eller gästerna gått hem. Inte kan väl han.... Hon måste gjort något jävligt dumt... Vi ska inte lägga oss i... Kom igen det där lät lite överdrivet.... Han är knappast något monster den där snyggingen... Jo för att monster som ger sig på sina nära och kära kan vara jävligt snygga. Alla ser inte ut som orcher. Snygghetsskalan är absolut ingen mätare för hur långt bort slagen och sparkarna är. Du är så jävla äcklig att du ska vara glad att i allafall jag vill ha dig. Vilken tur att jag är på bra humör i dag annars kanske du fått åka ambulans. Vadå vill inte, du gör som jag säger. Du är så jävla äcklig att du ska vara glad att i allafall jag vill ha dig är ju ett av de konstigaste konstateranden som jag hört men är man i maktmässigt underläge kan det vara svårt att slå ifrån sig. Om han nu är en sådan hjälte, varför slå då? Om hon nu är så jävla äcklig. Varför skulle han inte söka sig till någon oäcklig? 

Vad händer i huvudet på människor som ser på div såpor som PH, Farmen, Robinsson, Ex on the beach osv osv, Människor som tycker det var bra att den där jävla apan fick vad hon tålde, eller som i frustration fäller kommentaren, hoppas hon trillar ner och dör. Många människor, de allra flesta vill jag tro har inte detta problem att det blir något dumt eller att det är så man tänker för man har andra värderingar men de och de är tydligen för många som njuter när den där äckel h---n fick vad hon tålde. Är det ett sätt att avhumanisera, är det avhumanisering som sker när man kallar sin partner allt utom hens namn, är det lättare att sparka, slå, psykiskt bryta ner om man inte använder namnet utan får hen att framstå som en ägodel som man kan göra vad som helst med? 

Jag försöker förstå varför en del människor verkar njuta av att trycka ner andra människor som är beroende av en eller bara finns så nära. Jag undrar varför man känner sig berättigad att ta till fysiskt eller psykiskt våld för att riktigt få visa vad man går för. Jag undrar vad för tillfredsställelse det ger att bryta ner någon genom lögner, att skrämma om saker som skapar ångest. Jag känner ju helt klart människor som blir utsatta och jag känner helt klart människor som utsätter frågan är om jag vågar fråga hur någon mår, om jag vågar fråga om någon behöver hjälp, om jag vågar tro på magkänslan och ta steget att fråga. Kan ingen som känner dom bättre än jag fråga det obekväma, jag har ju bara känt dom sedan gymnasiet, någon annan kanske har frågat, det kan ju inte vara bara jag som tror mig se vad som sker. Jag kan ju ha jävligt fel. Jag misstolkade nog allt, jag säger till/frågar nästa gång jag känner denna oro. Jag undrar vad som tar fram sådana här mörka sidor hos människor. Människor som har så mycket dragningskraft att de lyckas få en partner rätt in i fällan. Eller är det ingen fälla, kan man helt plötsligt vakna en morgon och känna att här ska härskas sönder? 

Så varför vill man knyta en människa nära sig för att få chansen att berätta om sin förträfflighet samtidigt som man bryter ner dom? Varför vill man inte sina nära väl? 

Dokusåporna lever sitt liv och jag menar inte på något sätt att det är deras fel att människor nära varandra vill varandra illa. Dokusåporna har ju en ide att kora en vinnare som ska behöva hitta ett sätt att bli nummer ett gärna genom att trycka ner de andra, det är inget konstigt. Men de människor vi älskar se lida i TV är just människor. Skulle vi kunna behandla dom som människor utanför programmet för vi vet inte ett skit om dom trots att det gått 14 program. Skulle vi hata dessa människor utanför rutan som vi hatar dom i rutan? 

Hur ska vi nå en nollvision i våldet i nära relation, hur ska vi nå en nollvision vad gäller mobbing, hur ska vi nå en nollvision vad gäller all form av våld what so ever, hur ska vi nå en nollvision, vill vi ens nå en nollvision?

Detta ämne är så stort att jag bara gjort en ingress för kommande inlägg. Jag hoppas jag kommer kunna skriva fler inlägg i ämnet. 

En tokig mans dagbok.

 Screaming at the window, watch me die another day. Hopeless situation, endless price i have to pay. Sanity now is beyond me, theres no choice. Diary of a mad man, walk yhe line again today. Entries of confusion, dear diary i´m here to stay. 

Detta är inledningen på Ozzy Osbournes fantastiska låt Diary of a mad man. Kanske är det Ozzys egna känslor han skrev om den gången, lyssna gärna på låten den känns äkta. Skulle någon någonsin säga till en människa som den tokiga mannens dagbok handlar om att ta dig i kragen polarn, du måste rycka upp dig. När situationen känns hopplös spelar det ju ingen roll hur mycket hopp alla andra har, man måste ju bygga hopp för den tokiga mannen. Om kalle vet hur man bygger en flygplansmotor så kommer jag aldrig lyckas bygga en på en gång även om han gladeligen berättar för mig hur. Jag skulle vara tvungen att ta ett steg i taget och kanske försöka få fram rätt verktyg så det ens går att ordna, ibland skulle jag antagligen gå tillbaks några steg för att göra om och göra rätt. Jag skulle kunna göra det för att jag har ork att göra det. Ska man ta sig i kragen och förändra en hopplös situation behövs mer än lite ork. Därför är det en fruktansvärt dålig idé många gånger då risken för att man misslyckas är så ofantligt stor och misslyckanden kräver mycket ork/kraft att ta itu med för att göra sig av med känslan av ännu mer hopplöshet. 

En klok vän skrev ungefär att är man mitt i hopplösheten så måste man andas och göra lite mindre än man kan. Eller mycket mindre än man kan eftersom marginalerna är så små och då krävs pyttelite för att det ska bli för mycket. Man kan tänka sig som ett frö som ligger i jorden och ska gro och växa till något nytt, alltså göra ingenting och slappna av i det. Man kan inte vara fröet som försöker klättra upp ur jorden. Man måste låta omständigheterna bli de rätta och tills det gör man inget utan låter omgivningen göra det möjligt för fröet att gro. 

Är vi bra omständigheter för fröna runt oss, låter vi dom gro eller försöker vi dra upp dom ur jorden. För vems skull måste groendet gå fort. Kan man kräva av en planta att den ska snabba sig och ändå kräva att den ska vara lika tålig som de som tagit det med rätt förutsättningar? Kan vi lära oss något av min väns ord? Kan vi det kanske vi kan få se många frö gro till fantastiska växter, alltså om vi låter människor vara där de är och ge dom förutsättningar att bli det de är ämnade för kommer vi få se fantastiska människor göra fantastiska saker för att de har fått tillbaka kraften för att lyckas med det. Vad får det kosta och vad är det värt är frågor jag inte tycker hör hemma i ett sammanhang när det gäller att få tillbaks fantastiska människor. Bara en reflektion efter att lyssnat på Ozzy Osbournes Diary of a mad man. <3 

Ett nådens år 2021 eller var det onådens?

 Då var vi inne på årets sista vecka. 2021 Året då covid 19 fortsatte vägra ge upp. Året då våld i nära relation vägrade ge upp. Året då psykisk ohälsa vägrade lämna denna planet. Året då vi är mer rädda för ohyran på hotellen inför kommande OS i Peking än för regimen i Kina. Ett vanligt år med andra ord. Hur kommer 2022 bli? I min deprimerade verklighet så kommer inte så mycket att ändra sig men.... jag tror vi kan få lite förändring i rätt riktning vad gäller våld i nära relation och psykisk hälsa. Covid gör som den vill så där spekulerar jag inte ens eller, jo lite grann. 

2021 alltså. Vi fick se ett fotbolls EM som varit uppskjutet pga av covid. Vi fick i första sommarvärmen glädjas åt ett gruppspel som gick bra Sveriges väg men var riktigt otäckt när Christian Eriksen fick hjärtstopp på plan. Sverige fick ju sedan respass av Ukraina och det roliga var över. Innan dess så genomfördes ju även Eurovision song contest efter ett års uppehåll. Det är viktigt att vi återgår till det normala så fort som möjligt tycker vi. Resor bokas och åks på, idrotts och kulturarrangemang bjuds det in till, restauranger och affärscenter öppnar upp som vanligt och året 2021 var året covid 19 besegrades, eller? Nä det var det ju inte och var det de ovaccinerades fel? Nä det tror inte jag. Vi vaccinerade var så in i helvete sugna på att få njuta livet när vi gjort vad som krävdes. Två vaccindoser och vi var odödliga. Vi skulle uppleva allt igen. Jag skulle inte bli förvånad om det är vi dubbelvaccinerade som sett till att vi fått en ny våg och nya restriktioner. Vårt mål nu verkar vara att hänga de ovaccade i närmaste lyktstolpe, vi målar ut dom som imbecilla foliehattbärare, ja dom finns och det är sorgligt men det finns en hel del som av olika oro valt att inte vaccinera sig och vi måste kanske lyssna på varför de är så oroliga att de inte just nu vill vaccinera sig eller så gör vi som det känns att vi redan gör. Vi fryser ut dom ur gemenskaper, vi kör med skyll er själva och detta är bara bra för en samhällsgrupp om vi nu ska fortsätta att dela upp oss. Eller bra är det ju inte men just nu är det inte flyktingar och invandrares fel alltihop det är de ovaccinerades. Har vi inte lärt oss något av historian? Alltid, alltid måste det finnas en syndabock så att vi slipper ta ansvar för våra egna fel och brister. Så länge man tillhör den stora massan med vita dubbelvaccinerade normsättande människor som har bestämt även hur högt taket ska vara i samhällsdebatten så är det lugnt. Tillhör man inte den massan så är det lite mer problematiskt. Vi gör ju precis som krigförande länder gör när de ska smutskasta fienden. Propagera alla till hjärntvätt och lär människor hata de ovaccinerade. Vi är inte ett jävla skit bättre än Nordisk motståndsrörelse är när de delar ut listor på vilka som ska hängas i vilka lyktstolpar. Hur fan blev vi sådana? Vi är ju helt vanliga svenska skattebetalare som håller samhällspelarna på plats. Det finns en hel del av dessa dubbelvaccinerade moralpoliser som vill att de ovaccinerade ska tvångsinjeceras med covidvaccin. Jag vet inte men jag tror det är en vansinnigt korkad idé. Dels strider det mot FNs konvention för mänskliga rättigheter och dels så undrar jag när vi slutade vara källkritiska. Vad skulle kunna hända i ett samhälle där man lagstadgat tvångsinjecering? Min son var i Auschwitz i höstas på studieresa, han och hans reskamrater har haft föredrag om resan på sin skola, jag fick äran att komma och lyssna. En sak som verkar varit väldigt otäck händelse de fått berättat för sig på plats var hur man avhumaniserade judiska människor och sen var det fritt fram för doktorerna på förintelse och koncentrationslägren att experimentera hur som helst. Jo jag hoppas att alla människor kommer vaccinera sig men jag vill inte vara med och frysa ut människor som är oroliga och rädda, istället för tvång kanske vi som är vaccinerade vara reklam nog att vi mår fint och att vi har någon form av frihet att leva. Vi behöver inte slå in i huvudet på dom att de inte är lika mycket värda som dubbel och trippelvaccinerade vi behöver inte frysa ut dom, vi behöver inte påtala dom som problem, problemet är ju att vi inte får alla att våga vaccinera sig. Men de äter ju på Mc Donalds och köper smågodis och läsk och de vet inte ett skit av vad de grejerna innehåller! Jo men du knaprar ju inte Tramadol för att koppla av lite trots att du inte vet vad de innehåller, allt du vet är vad du tror inte är bra om du inte är farmaceut eller missbrukare då kanske du vet, precis därför tar många av de ovaccinerade inte vaccinet. De tror/vet att det inte skulle vara bra för dom om vi nu inte pratar om den lilla klick som tror att det är någon regering som vill göra oss till zombies och vill ta över jorden. Detta är min högst personliga åsikt vad gäller vaccinering, jag är för att vi vaccinerar oss. Jag är själv vaccinerad men jag är emot att man fryser ut och använder oroliga och rädda människor som syndabockar. Jag tror att det är vi vaccinerade som ställt till det denna gång genom att vara oförsiktiga när vi trodde vi blivit odödliga. 

2021 var året då gammelmedia äntligen lyfte frågan ordentligt genom att skriva om mord och mordförsök i närarelation. Vi fick upp ögonen eller i allafall ena ögat lite om ett stort stort problem. Problemet verkade från början vara att framför allt kvinnor i alla åldrar blev mördade. Vi börjar väl kanske fatta nu att problemet kanske är att det finns framförallt män som mördar framför allt kvinnor de har relation till. Varför har vi inte kommit längre när det gäller detta. Om man tittar på hur Sveriges gömda kvinnor lever blir man ju helt bedrövad. De kan inte skaffa olika abonnemang, de kan inte ta lån, de kan inte ha någon adress så räkningar förfaller och de hamnar i kronofogdens arkiv, en kronofogde som inget kan göra mer än att låta skulderna öka då kvinnorna inte har någon adress. Så nu kan vi fråga oss varför en del kvinnor ger upp och går tillbaka till sina aggressiva, våldsbenägna män.

2021 var ett år när den psykiska ohälsan var representerad överallt i samhället precis som vanligt. Vad är det som gör att människor får ångest? Det finns nog lika många svar på det som det finns människor som har starka ångestkänslor. Varför har ingen kommit på hur vi ska minska ångesten generellt i samhället? Varför har olika professioner så svårt att samarbeta med sina gemensamma klienter och patienter. Varför får en människa olika svar vpå vad som bör göras beroende på om hen pratar med läkare, arbetsterapeuter, psykologer osv... Kan vi inte bara låta människor läka med den hjälp de behöver, måste vi räkna dessa människor i kronor och slänga in dom i arbete så jävla snabbt som möjligt. Är det kortsiktiga eller långsiktiga vinster vi vill ha och med vinster menar jag människor med god psykisk hälsa som ger biverkningar positivt i ekonomin också.  

2021 var ju året då vi förberedde oss för vinter OS i Kina och fotbolls VM i Qatar. Jag säger bara , bojkotta skiten. Två av världens största sporthändelser i länder med regimer som inte står upp för mänskliga rättigheter, de har fått sina evenemang because dirty money talks dirty och det verkar gubbarna i IOK och FIFA tycka om! 

Jag önskar er alla ett Gott nytt 2022 och jag hoppas så att det blir ett bättre år för alla. Det har såklart hänt massor av härliga, fina, lyckliga grejer 2021 för många människor och jag gläds med er!

Jävla problem!

 Efter gårdagens inlägg och  låten som var upphov till det inlägget så kom detta till mig, kanske inte så konstigt kanske för dessa funderingar har jag vandrat med ett tag. Så låten var ju Nomys cover på Mimi krys "Ni är så jävla dumma i huvudet" och här är frågan vem är dum i huvudet? Är någon dum i huvudet? Eller agerar folk bara som om de vore dumma i huvudet och vem är det som agerar så i så fall? Jag har hunnit fundera lite under pandemiåret och märkt att jag har vänner som lever med det vi kallar psykisk ohälsa. Klart jag visste det innan men det är fler än jag funderat över som berättar om hur de mår. Det är fler som är öppna med det och så har det ju varit i den offentliga världen med. Människor som slåss om OS medaljer mår dåligt, människor som är som kopierade av antikens gudar har ångest. Vad är det jag inte sett innan. Vad är det uppenbara jag missat? Jag har haft panikattacker kanske fyra gånger under hela mitt liv, inga stora grejer har gått att resonera sig fram tills det klingat av, varit på sjukhus en gång då jag trodde jag hade hjärtfel. Så ni som har panikångest, ångest, utmattning mm mm tänker nu att det där var så lite att det inte räknas, och ja både jag och vetenskapen håller med er. Det är lite, alldeles för lite eftersom jag är en produkt av evolutionen. Såg en läkare på TV som pratade om detta och han hävdar att det är vi som i stort sätt aldrig har panikattacker och annan ångest som borde ha en diagnos för det strider mot hur evolutionen formar människan efter strida eller fly personligheter. Vi som aldrig känner av detta hade klarat oss typ 10 minuter när homosapiens var en ny typ av människa. Ångest är ett system som larmar vid fara. Men ibland så fastnar larmknappen och då blir det tufft, man kan absolut ha för mycket panikattacker och ångest för att det ska vara bra. 

Jag är ingen läkare så jag kommer inte grotta ner mig i några diagnoser mer än det ytliga jag gjort precis, däremot vill jag grotta ner mig lite hur vi runtomkring tänker och agerar. Hur kan vi som medmänniskor hjälpa eller stjälpa, hur mycket är ett liv med psykiskohälsa värt i pengar? Kan och får man ens fråga/tänka så? Varför frågar jag om jag är tveksam över om frågan överhuvudtaget är ok att ställa? Jo det kommer jag nu att redogöra för. Jag har valt att ha frågan och mina funderingar så vida som jag kan för att inte någon ska känna sig utpekad. I allt jag skriver så lägger jag in minst tre personers erfarenheter och berättelser för att ingen ska kunna sig att jaha tycker hen sådär, det var ju inte så kul. Så allt jag skriver från nu som inte är mina tankar kan du inte dra några säkra slutsatser på men känner någon sig obekväm eller träffad av vissa detaljer så kan det ju ändå vara en öppning för att fundera på sitt bemötande av människor med psykiskohälsa. Som ni nog märkt så skriver jag just nu i en vi och dom kontext och kommer nog göra så i detta inlägg då jag inte hittat en bättre väg att visa på vart det kan finnas problem i frågan och för att samhället använder den vinkeln allt som oftast så det blir lättare att hänga med. 

Jo jag står upp för alla människors lika värde, jag vill att FN:s deklaration för mänskliga rättigheter ska vara norm och gärna lag. Ändå sätter jag ett vi och dom perspektiv på detta. Jag kan inte ens föreställa mig hur jävligt psykisk ohälsa kan vara , jag kan förstå att det är ett helvete men min definition av helvete är ju baserat på min ryggsäck och inte er som upplever att det här ett helvete. Jag förstår ju att det är ett värre helvete än mitt diabeteshelvete men hur många steg från mitt helvete kan jag ju bara gissa. Men det ni berättar och det ni belyser får mig att förstå att här måste jag lyssna, känna in och brottas lite med fördomar som jag förmodligen har. Jag väljer för att jag kan för att ni utbildar mig att försöka förstå att ni fortfarande är mina vänner, släktingar och att ni inte ändrades när jag fick veta utan det faktiskt är jag som förändras och som den jag är så kan jag välja att vårda förtroendet och försöka förstå lite till eller så kan jag välja att tycka att ryck upp dig för fan, skärpning nu. 

Tydligen och uppenbart kommer ju inte ångesten och hälsar på för att sedan försvinna mer än i sällsynta fall. Som jag skrev så har jag inte strids och flykt intuitionen som de flesta andra så det har inte slagit mig någon gång, bara snuddat mig. Detta betyder dock inte att jag är immun, alla! ja alla människor kan komma till den punkt att det sätter sig så jag kan inte ta och hoppla iväg på livets väg och tro att den ska vara kantad av hagar fulla av enhörningar och vackra blommor. Som jag skrev innan så är en balanserad ångest något bra och en överlevnadsstrategi det är när larmknappen aldrig avaktiveras det kan bli ett problem. För vem blir det ett problem? Tydligen för de flesta, både de som har fullt ångestpådrag och de runt omkring verkar det som av det jag har hört, sett och förstått. Jag kommer bara dela med mig av människors diskussioner, funderingar som faktiskt har, har haft ångest utöver det hälsosamma så om jag har enligt dig fel så kan det vara för att du har en vinkel jag inte stött på som därför inte är fel bara utom min referensram. Det var långt men nödvändigt intro på något sätt.

Om man på en arbetsplats börjar märka att Kim (Namnet är helt fiktivt och kan vara vem som helst av de jag pratat med och som sagt minst tre av dom åt gången) diskuteras som ett problem för att hen varit borta i omgångar och att det gör det lite besvärligt för vissa kollegor och eller ledningen att planera framåt så kanske man ska lyfta frågan om vad som blir problem och hur man löser det det i stället för att diskutera hen som problemet. Man kanske ska fundera över hur man underlättar för en person som känner sig som problemet vilket människor med ångest tydligen gör ganska ofta när deras frånvaro från arbetsplatsen blir längre än man trott. Det verkar finnas många människor som tycker just att det är bara att rycka upp sig och ta tag i situationen är en bra lösning. Tänk om det vore lösningen, va enkelt det skulle vara och just så enkelt är det kanske för dig och mig. Jag har inga problem att rycka upp mig när det kan behövas men det är ju för att jag har ett stort förråd av positiv energi att ta av även när livet är lite surt, alla har inte det. Jag vet att människor med mycket ångest av något slag kan göra åt en hel förmiddags energi att bara slänga i all tvätt i tvättkorgen, efter det behövs en längre vila eller sovstund. Det kan vara så att man är på väg någonstans, kanske viktiga saker som att ta bussen för att träffa en läkare eller kanske för ett rehab möte på jobbet men energin räckte bara till att ta sig till bussen inte till att hoppa på den. Nästa dag när almanackan är tom kanske man orkar en tretimmars shoppingtur till köpcentret och kommer hem med lite energi kvar. Detta kan ju sticka i ögonen på kollegor och chefer men man måste ju få njuta av den energin dagen bjuder, jag tror ingen skulle vilja byta ens en vecka med någon som är sjukskriven eller borde vara sjukskriven för ångest eller panikångest. Som kollega så kanske man inte ska diskutera Kims eventuellt kommande omplacering eller uppsägning oavsett om Kim är närvarande eller ej det är en fråga för Kim, ledning och fackligföreträdare om Kim är fackansluten. Alla tror jag känner någon som har eller har haft ångest i den grad att den är ohälsosam. Hur vill jag att någon pratar om och med mig om jag skulle hamna i läget att jag bara ler åt allt och säger åhh va kul men jag bara känner NEEEEJ inte en sådan här jävla skit dag till? 

Ler och säger ja men menar nej och gråter inombords? Är det möjligt att människor gör då? Ja det är jag helt säker på för det är tydligen det vanligaste. Det är mycket lättare att le för då är omgivningen bekväm med dig. Testa när frågan på jobbet kommer. Tjena, allt bra eller? Nej det är skit! Där kan det mötet på riktigt stelna till och ledas upp först långt senare. Så det där med hej hur är läget är till stor del en artighetsfras man bara förväntar sig ett svar på och då får man det svaret för det var det lättaste att göra. Tomma artighetsfraser vet vi ju alla att det är tills någon blir sjukskriven då tar man det där. Hej allt okej som ett kvitto på att det faktiskt var okej, varför ljög Kim om det? Kanske för att den som ställde frågan hur är det? ljög med att hen brydde sig på djupet. Vi är bra på att signalera positiva grejer oavsett om de är sanna eller ej, när någon signalerar negativa grejer så blir det jobbigt för alla. Delad glädje är dubbel glädje och det är ju fint men att dela någons tuffa situation är långt från självklart, det är jobbigt och jag som var så på topp tänker inte låta någon förstöra det. Många har i allafall vettet att låtsas som att man vill dela det och det är kanske bra i det första skedet men tänker du inte ta steg två så gör klart det direkt annars riskerar någon att lita på dig när det inte är förhoppningen eller viljan och tro mig det är inte som att det är ett hav av människor som kommer in med tidvattnet för att vara med och dela det tuffa. Men jag har ju en familj och det är barnens fritidsintresse, det är sommarstugan och den där resan så jag hinner inte med någon annans "problem". Det är lugnt, du behöver inte, men ge inte intrycket av det då utan var tydlig med det är så. Det betyder ju inte att du mobbar hen bara att du inte gett några falska förhoppningar om stöttning när det är som tuffast. Klart man stöttar kollegor som har det tufft när man är på jobbet. Eller är det det? Många svarar nog förhoppningsvis ja här.

Kan det verkligen finnas människor i ledande positioner som funderar på hur man blir av med "problemet" på ett så humant sätt som möjligt, en omplacering eller ett avgångsvederlag kanske? Det är oftast inte så svårt att nå egen framgång med något av dessa grejer. Har man att göra med en person vars energi räcker mellan kl. 06 och 09 så är det inte svårt någonstans att verkställa sådana beslut och få dem påskrivna av "problemet" . Och ja Kim diskuteras i termer som problemet för det är avhumaniserande och då är det inte människan man gör sig av med utan problemet, att problemet sitter fast i människan Kim som således följer med problemet ut är ju bara en tråkig bieffekt. Men ändå en bieffekt som gör att det blir lättare att planera något arbete. Arbetsplatser som agerar så kommer få det svårt att nå stora framgångar då kollegiet som är kvar kommer bli mer slutna om hur man känner och man kan få en känsla av i personalmatsalar att här är det fan toppen jämnt, vilken bra arbetsplats vi har och va högt i tak, alla verkar nöjda. Och som jag skrev att ju tuffare man har det ju mindre vill man visa det så en arbetsplats kan ju upplevas som ett rejvparty där alla tagit amfetamin och himlen är rosa och solen skiner när den egentligen är en plats med massa människor som inte vågar glänta på hur man egentligen mår alls. Som en dansbandskväll när bara trummaskinen kom och det bara serverades ljummet kranvatten. Ja amfetamin är en drog och jag förespråkar inte droger alls jag använde det här för att påvisa hur man kan verka pigg, uppåt, framåt utan att man egentligen är det. 

Men va fan jag kan inte ta hand om alla problem på jobbet och behandla dom med silkeshandskar! Det behöver man inte, problem kan och ska lyftas för att kunna lösas men man kan behandla alla människor med respekt när man lyfter problem. Klarar man inte det ska man jobba någonstans där man inte har några kollegor. Att vara oense och så långt från kompromiss man kan komma behöver inte heller vara fel, man kan vara osams och ändå hålla någon form av professionalitet så att respekten för varandra som människor består. En del gånger blir det strid och då kan det vara bra att komma ihåg att man kanske gick in i striden med olika sanningar eller vinklar. Det kan också vara bra att komma ihåg att är det läraren Kim eller personen Kim eller kanske en kombo som tar striden här för att hen hade lite mer krafter än vanligt. Är striden för att föra narbetet framåt eller för att skaffa sig en bekvämare sits? Det kanske inte behöver vara motsatser till varandra men kan absolut vara det.

Ett annat tydligen vanligt förekommande fenomen är att folk utnyttjar Kims situation för sitt eget syfte men försöker hålla en medkännande mask på för att Kim inte ska känna sig utnyttjad och lurad. Detta har jag sett för några år sedan med egna ögon. Om man baktalar en kollega för chefen gång på gång och håller en medkännande mask åt Kims håll kan man ljuga så många gånger för t.ex sin chef att man skapar en sanning och när den lögnen blivit vedertagen som sanning kan man kasta masken för det tar inte så lång tid att bryta ner en människa som man kan tro. Så kan det tydligen vara bland riktiga vänner också. Man kan komma att betraktas som en belastning då det aldrig går att planera med människan för även om t.ex. festen är planerad sedan länge och man har gjort mat och ansträngt sig för att det ska bli en härlig fest för säg 12 personer. Kim är jätte på, stylar sig för festen hen och partnern är redo att åka ochj där tog Kims energi slut. Tvärstopp. Partnern ringer och säger att de inte kommer. Om detta händer flera gånger när man bestämt något kan vänner börja planera att Kim inte dyker upp, när Kim upptäcker detta så kommer Kim inte ens åka när hen kan för då blirv det ju två för många och då är man ett problem igen när mat inte var planerat för så många osv. Så när spiralen sakta drar ner en hur fasen skruvar man åt andra hållet då? 

Det här är svåra frågor som kanske ser lätta ut. Som sagt jag har oftast inga problem med att ta mig i kragen och rycka upp mig men jag har just för tillfället all energi som behövs för det plus en massa energi i reserv. Har man inte den lyxen jag har kan minsta beslut vara en stor fråga och Kim kanske måste fundera på vilket är dagens viktigaste fråga vilket bara det tar energi och finns det lite energi kvar så kanske Kim orkar ta tag idet och om dagens viktigaste fråga inte är träffen med dig får du stå ut för dagens viktigaste fråga kanske var hur man skulle få till en måltid. 

Till sist i detta inlägg om Kim så finns det människor där ångesten drivit dem så hårt att de behöver stöttning 24/7. Är det de som är inlåsta på psyk då eller för är det det så får de väl hjälp dygnet runt!? Tro mig jag känner personer som bor så att de har hjälp dygnets alla timmar, människor som har familj och som jag aldrig trodde skulle hamna där. Av någon anledning har dessa Kim ändå hamnat där och det handlar inte om att kim skulle vara sinnessjuk vilket är ett vidrigt begrepp som jag bara använder i affekt när det gäller stora tragiska saker som är framkallade av dumhet. Nä inte ens jag är perfekt, nu fick ni det skriftligt av mig. När ångesten driver på och alla handlingsplaner bara släpper igenom ångesten så kan Kim vara i behov av stöd 24/7 och tro mig, som jag skrev innan. Alla kan hamna här. Man kan vara väldigt psykiskt stark och ändå hamna i det läget, ingen är immun. Så vilken tur att psykiatrin finns och kan hjälpa alla Kim tillbaks till en nivå som känns bekväm även om Kim kanske inte tror den nivån finns när hen är långt ifrån den.

Men va gott att vi runt om är så stöttande och fina. Många är nog det men det finns ett men här med. Jag är så bra på att stötta och vi har så högt i tak på vår arbetsplats nså det blir inga problem för Kim att komma tillbaks. Jag är så bra på att stötta? Hur kan jag veta? Som jag skrev och mina källor bekräftar det att man blir sjukt bra på natt spela frisk och pigg när man inte mår bra och hur vet vi att det inte är den spelande Kim vi tror vi löser dagen åt? Högt itak en så jäkla usel grej. Vad är högt itak och vem bestämmer hur högt taket är. Vi kan prata och skämta om allt, inga problem! Jo det är ett problem, vem sätter normen för hur högt taket får vara? Får man kritisera skämt och diskussionsämnen om taket är högt och vem bestämmer då vad som får kritiseras. Lättkränkta människor hur är det med dom? Eller PK poliser? är de under det höga taket? Hur högt är taket när det är som lägst och vem bestämmer att det är så? 

Ja du. Johan , detta kan nog vara dumt att ha med i ett CV för vem fan skulle vilja anställa dig efter det här. En jävla PK polis som inte själv kan leva som han försöker lära. Tur man har ett jobb redan. Jag jobbar ju med människor och framförallt ungdomar och jag hoppas jag kan ha med mig vad ni tolv Kim har lärt mig i min vardag och i mitt jobb. Ett stort tack för att ni vågar vara öppna med er situation och för förtroendet jag får när ni berättar. Tack för att ni visar att detta inte är speciellt ovanligt och visar att det går att prata om det. Vi vet ju aldrig på vilken sida av vi och dom en själv är i morgon. En sak som oroar lite när ni öppnar upp för era historier är att även i de tryggaste vatten verkar det finnas hajar som först verkar vara delfiner. Var rädda om er. 

Kan man bete sig hur som helst?

 Hösten är snart vinter och det är väldigt längesedan jag skrev något i min lilla blogg. Det har varit för mycket Covid, OS, Fotbolls EM, Blåbruna utspel som alla skriver om så mycket att ingen hade orkat att läsa mina tankar också. När världen står stilla blir nyhetstorkan svår förutom vid ett fåtal oaser. 

Jag har i alla fall länge tänkt skriva om Fotbolls VM 2022 och när jag häromdagen lyssnade på Nomys version av Mimikrys låt Ni är så jävla dumma i huvudet så lossnade tankeverksamheten lite. 

Alltså! Fotbolls VM 2022 kommer gå i Qatar, vilket uppenbarligen är ett land utan verksamma arbetsmiljölagar. Man har, har haft runt 2 000 000 gästarbetare som dom kallar det eller slavar som andra kallar det att bygga arenorna och allt runt under tio! års tid. FIFA som är internationella fotbollsförbundet har erkänt att Qatar fick VM genom mutor så redan där började det gå fel. 6500 av gästabetarna har dött under arbetet i olyckor, det blir 12 i veckan vilket gör nästan 2 människor om dagen, nä de har inga planerade helgdagar. Om 2 byggarbetare dör om dagen under 10 års tid i Sverige vid ett projekt, stort i och för sig men ändå ett projekt, hade någon reagerat då? Antagligen ganska fort, man hade tagit hjälp av arbetsmiljöverket och det hade blivit ett jäkla liv. Tidigare i år fick i allafall gästarbetarna igenom att de skulle få lön, efter 10 år har de ett löneavtal. 2500 skr i månaden är det värt. Mer skydd och betalt ska väl människor från bl.a Indien, Bangladesh, Nepal, Sri Lanka och ett flertal andra länder ha enligt staten Qatar. Detta är tydligen inga problem för bla FIFA, de säger vkör på vi kan inte flytta VM nu. 

FIFA som bildfades 1905 och uppenbarligen haft svårt att hänga med i världens utveckling, det känns som att det är samma människor som bildade FIFA som sitter kvar än idag, kommer till det vad gäller människosyn snart. Sepp Blatter som var president för FIFA till 2016 blev tillslut avsatt p.g.a bl.a korruption. Gianni Infantino heter han som tog över presidentposten, ja den man som utreds i Schweiz  för kriminell verksamhet och korruption. I Schweiz som sagt där FIFA har sitt säte. Varför protesterar inte de olika andra förbunden som lyder under FIFA när de är representanter för världsfotbollen, vi har CONCACAF som är Nordamerikas förbund, CONMEBOL som är Sydamerikas, UEFA som är Europas, CAF som är Afrikas, AFC som är Asiens - Ryssland som tillhör UEFA och OFC som är Oceaniens fotbollsförbund. 

UEFA är alltså Europeiska fotbollens centralorganisation. Fram till 2016 vart Michel Plateni ordförande där, ja en av Frankrikes stora fotbollsstjärnor. Michel blev precis som Sepp Blatter i FIFA avsatt 2016 p.g.a bl.a korruption. Aleksander Ceferin en advokat från Slovenien tog då över Presidentskapet. Han kunde göra det för att Danska, Norska, Svenska och Finska fotbollsförbunden sålde sina röster till han med ett löfte om att man skulle kämpa för att dessa länder ska få samarrangera Fotbolls EM 2028. Är det ens ok att göra så när man efterträder en president som precis åkt dit för korruption? Aleksander är han som hotade Tyska fotbollsförbundet med hårda replisarier om man lös upp Alianz Aréna i regnbågens färger under årets Fotbolls EM. Hot som han tog tillbaks när Tyska fotbollsförbundet ändå valde att tända upp arenan i regnbågens färger. Jag tror dock att arenorna i Qatar inte kommer ha några regnbågar alls och här kommer nästa invändning mot att ge Fotbolls VM till en stat som Qatar.

Josh Cavallo heter en professionell fotbollsspelare från Australien. Han är den första professionella fotbollsspelaren på 30 år som kommer ut som homosexuell enligt The Guardien. Australien är ju på väg att klara kvalgruppen och gå vidare till fotbollsfesten 2022 i Qatar. Josh Funderar på att tacka nej om han får erbjudande att spela VM. Han vill verkligen spela VM men är orolig för säkerheten som homosexuell i ett land där det är dödsstraff för att vara just homosexuell. Qatar har inte lovat att inte fängsla fotbollsspelarna som spelar VM:et , man kommer nog inte göra det men de homosexuella bryter mot en lag som ger dödsstraff i värsta fall för de som utsätts, är inte lika säker på att staten Qatar tycker det är det värsta. FIFA, UEFA och de andra fotbollsförbunden vill inte att man ska blanda politik och fotboll så därför blir det inga starka reaktioner från dom och de hotar de nationella fotbollsförbunden till tystnad och lydnad om man får tro bl.a The Guardian vilka jag tror på i detta fall. Fotboll, korruption och prostitution (enligt kvinnor som sålts och som gått ihop och vill stoppa att det alltid är så här finns dokumentär på Discovery, kommer inte ihåg vad den heter) uppenbarligen i hop men inte fotboll och mänskliga rättigheter. 

När Belarus skulle ha hockey VM så hotade huvudsponsorn Skoda att dra sig ur om spelen inte flyttades till ett annat land. Tänk om Adidas, Mc Donalds, Coca Cola bara sa flytta eller gå i konkurs, det hade varit ett snyggt statement och många goodwill poäng till de jätteföretagen. Jag hoppas att Sverige vinner sin kvalgrupp och bojkottar hela VM och jag hoppas att länder som Brasilien, Argentina, Spanien, Portugal, Serbien, Italien, Frankrike, Belgien, Danmark, Nederländerna, Tyskland, Algeriet, Nigeria, Elfenbenskusten, Egypten, Senegal, Australien bara kvalificerar sig och sen bara bojkottar allt i hop. 

Men det är så bra för landet att man får stora evenemang för då belyses problemen och det blir bättre i det landet. NEEEEEJ, det är inte så, Ryssland och Kina behöver vi fortsätta? Det är bättre för pamparnas plånböcker att ha stora evenemang i länder där ingen vågar vara fackansluten och eller bara protestera mot förhållandena. Hur svårt kan det vara att se det?

As är as även om det står FIFA på Armanikostymen!

Det var kul att grotta ner sig lite igen, vämtar kanske inte 10 månader till nästa inlägg. Och ni som vill att jag väntar vså länge, läs inte det som kommer innan det så blir ni glada med . 

Tack för att ni läser mina funderingar!