Hur stark är du? Hur länge orkar du vara stark? Fortsätter att söka svar på och även sortera upp i mitt medvetna om vad som krävs för att räknas med. Om en människa är att räkna med och plötsligt rasar ihop är hen då att räkna med fortsättningsvis? Varför klarar vissa människor till synes hur mycket som helst och andra tillsynes väldigt lite? Om du tar ett glas vatten och håller det i luften så är det inte speciellt tungt. Varför kroknar vissa när andra bara har det lätt? Om du håller glaset med vatten i luften i en timme så kommer glaset kännas tyngre men vikten är fortfarande densamma. Så beroende på fysisk styrka såklart men även tid avgör när du inte längre orkar hålla glaset med vatten i luften.
På riktigt, ett glas vatten kan bli för tungt, inte ett 100 liters glas det är ju alltid tungt utan ett vanligt Ikea glas som rymmer typ 2,5 dl kan bli för tungt. Alltså skulle svaret på frågan varför vissa kroknar innan andra vara att de har hållit glaset så mycket längre tid. Är det hela sanningen? Nej såklart inte. Det kan finnas oändligt med saker som äter upp din kraft från annat håll så den plötsligt bara tar slut fastän det borde finnas massa kraft kvar. När en människa bryter ihop är den människan fortfarande att räkna med? Alla människor har en gräns för hur mycket hen pallar, hoppas man slipper passera den gränsen någon gång. Har ni sett filmen Falling down , en film som handlar om en man som nått gränsen för vad han kan ta och han blir vid ett vapen och människor dör. När man passerat gränsen för vad man kan ta, vad händer då. Det är förhoppningsvis ovanligt att man blir våldsam mot allt och alla. En del blir våldsamma mot sig själva vilket förhoppningsvis också är ovanligt men självskadebeteende drabbar sällan dom som känner harmoni med världen.
Varför är det så svårt att komma ur ett läge med ångest, depression, you name it. Kan man inte bara ta sig i kragen och rycka upp sig? Hur svårt kan det vara. Va fan alla har väl svårigheter någon gång? Jag känner en som varit med om mycket värre grejer och hen lever gott idag. Vadå orkar inte, jaga bort latmasken. Det kostar lite men det får man ta man kan ju inte bara sluta att kämpa på framåt. Eller? Om jag får stryk i fredagsbandyn, säg att Marcus tunnlar in tre mål mot mig så kommer jag känna mig hyfsat värdelös men det har ju runnit av en när Marcus har lämnat omklädningsrummet och inte kan tracka en mer. Så varför är det så svårt för dig att skaka av dig att du inte kunde lösa uppgiften som alla borde klara lätt. Vafan ibland vinner man och ibland förlorar man, det kallas livet. Kom igen nu! Jag kan skaka av mig bagateller för att jag har min självkänsla intakt och ett självförtroende som kanske är lite väl bra ibland. Utan självkänslan och mitt självförtroende så tror jag att minsta bagatell kan bli allt annat än bagatellartat, tror det kan bli svårt och känslan av misslyckande knackar gärna på i de lägena. Alla har en gräns! När måttet är rågat då är det, när det är fullt och man trycker i mer så spricker behållaren snart och då rinner det ut. Helt plötsligt så har man inte kontroll på något alls längre och då ska man ta sig i kragen och rycka upp sig, men vänta innan det måste jag samla i hop allt som skulle vara i behållaren men det rinner bara ur igen för behållaren är trasig. Till slut har man inga krafter kvar att ta sig i kragen och rycka upp sig.
Kan jag ta tag i hens krage och rycka upp hen? Jag tror inte det, däremot tror jag man kan hjälpa hen att hitta tillbaka till vägen framåt. Det viktiga är väl att lyssna på hen och göra det så gott det går efter hens instruktioner. Men om det inte händer något då? Då får man kanske acceptera att det inte är dags. Kan man inte försöka pusha hen framåt, hen kanske bara behöver lite startgas. Vet vi varför hen är där hen är? Hen kanske inte ens vet själv. Vad händer om man pushar en människa framåt men hen klarar inte uppgiften? Mår man prima så kan man kanske ta det men är man redan ansträngd till det yttersta kanske man inte har ork för ett misslyckande. Om man är rädd för att misslyckas och man inte vet varför man mår som man gör och ens egen bild är att man misslyckas med allt, hur lätt blir saker då? Hur gärna vill man pushas framåt då? Vi pushar på ändå, någon gång kanske det funkar. Eller? Kan man pusha någon så hårt att hen inte vågar riskera fler misslyckanden utan stannar kvar nere för räkning och gömmer kragen så att ingen kan rycka upp hen i den? Kan man genom att pusha på föra hen bakåt istället, bakåt på vägen man försöker pusha hen fram på? Jag tror det. Om man får en person att komma längre ifrån harmoni, trygghet, glädje vart hamnar personen då? Kan man pusha någon över kanten? Jag är helt säker på att det skulle kunna bli konsekvensen om man inte är 100% säker på vad man gör. Men jag gjorde det jag trodde var rätt är en svag tröst antagligen ingen tröst alls. När man har med människor att göra som har hamnat utanför sitt välmående att göra så tror jag man måste vara jäkligt försiktig och låta saker ta den tid det behöver, vissa återhämtar sig snabbt, andra väldigt långsamt och så måste det väl få var. Hellre det än att man får mer eller mindre kronisk ångest. Ingen ska behöva hamna i kroniskt ickevälmående, vi måste vara rädda om varandra.
Men är man inte starkare så är det ju svårt att få ut något av personen. Vad är stark? När är man stark? Man kan vara stark när man har kraften och orken. Om man har varit tvungen att vara stark så jäkla länge att ork och kraft tog slut så vad gör man då? Det är lätt att gå bakom ryggen eller över huvudet på en person som varit stark så länge att kroppen straffar hen. Man kan klappa hen på huvudet och säga att lilla du, vi löser detta. Gör bara som jag säger så ordnar det sig ska du se lilla du. Eller ska man utnyttja hens situation och få hen att tala om vad vi andra måste göra för att förutsättningarna för återhämtning ska bli så optimala som möjligt. Det måste väl iallafall underlätta om personen i fråga får vara med och lösa situationen då kanske bäst med hjälp från vården så kan vi hobby psykologer bara sätta oss i båten och sitta still, sitta still men bara om skeenden börjar gå framåt, backar skeenden så får vi väl kasta ankare igen och så börjar vi om. Tillsammans är vi starka.
Som sagt vem är stark och hur länge kan man vara det? Vi har alla olika välfyllda ryggsäckar och en del borde kanske packas om för att kraften inte ska ta slut. Carpe diem, Fånga dagen. Ibland kanske man bara ska släppa dagen och fånga en annan dag när man har ork för det.
Hur stark är du? Hur länge orkar du vara stark?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar