1:a april 2022 ett datum vi hoppas att allt med covid och krig bara var sämre skämt än Chris Rocks dåliga skämt om Will Smiths fru. Att Will Smiths övergrepp på Chris Rock bara var ett ännu sämre skämt. Att man med våld försöker tysta skämt bara var ett jätte, jätte, jätte dåligt otajmat skämt. Att man med våld och lögner försöker ta makten av ett fredligt land bara är ett ännu sämre skämt än alla dåliga skämt tillsammans. Detta är allt jag tänker skriva om Covid, Ryssland och Will Smith. Jag tänker ägna detta inlägg åt några som hoppas att deras vardag just nu är ett dåligt 1.a april prank.
Det finns människor runt omkring oss som inte känner vårens ankommande som man önskar att alla fick göra, det finns människor som inte orkar känna om solen värmer, inte orkar reflektera över fåglarnas kvitter, som inte orkar titta i dikeskanten efter tussilagon som hälsar våren välkommen. Det finns människor som inte orkar leta efter det bra hen gör hela tiden trots sin brist på ork. Det finns människor som tycker sig vara problem eller orsaka problem för andra människor när det enda de gör är att inte orka vara sitt jag när jaget är på topp. Vi måste låta dessa människor få gå i sin egen takt, låta dessa människor packa ur sin ryggsäck på vad den vill packa ur, låta dessa människor få prioritera vad kraften som finns skall användas till.
Om du fick välja på att må bra, vara lycklig, känna dig trygg, känna dig älskad och önskad överallt eller att må dåligt, vara ångestladdad, känna dig osäker och otrygg, känna dig i vägen och oönskad, vad skulle du välja? Jag har aldrig mött en människa vad jag vet som skulle vilja välja att må dåligt. Det är antagligen inget man väljer. Människor som känner sig ångestfyllda, otrygga, oönskade gör det väl av någon anledning och det kan säkert vara en miljard olika anledningar eller fler. Jag är ingen psykolog eller psykiatriker som de flesta säkert vet. De flesta som läser detta saknar också denna kompetens vågar jag gissa på och det är synd. Det finns alldeles för få människor som jobbar med det psykiska måendet. Det är helt åt helvete att när man efter över 6 månader av ångest inte fått träffa någon med medicinska kunskaper inom området. Tänk om du får en hjärtinfarkt eller stroke eller bara bryter ett ben i kroppen, skulle du då acceptera att få vänta 6 månader+ för att få hjälp. Skulle du gå med på att bara få några piller utskrivna så länge, piller man inte vet om de funkar på just dig? Och det är väl klart att du ska försöka jobba lite under tiden. Gärna så mycket att all din fritid och sovtid är för lite för att du ska kunna återhämta dig. Det är bra att pushas lite även om det tar mer på krafterna än vad som kan återhämtas. Bryt dit ben och spring Lidingöloppet, få en stroke och genomför Vansbrosimmet, skaffa dig en hjärtinfarkt och åk Vasaloppet, bli blind och cykla Vätternrundan själv. Se inte problemen se möjligheterna! Ta dig i kragen och ryck upp dig! Det finns människor som har det mycket värre än du! Sluta bete dig som en gnällig kärring! osv osv...
Nej det är jäkligt svårt att se på en människa att hens psykiska hälsa är ur balans. Men det kan såklart vara väldigt jobbigt för dig om någon i din närhet, familj, kompisgäng, arbetskamrat har obalans i den psykiska hälsan men jag kan lova dig att personen inte gör allt för att jävlas med dig. Det är jättejobbigt att vara medmänniska ibland för man kan bli en del i det som kan kallas medberoende, anhörigberoende när det gäller missbruk. Man kan alltså vara en del i en persons närhet som man helt plötsligt märker mår allt annat än bra. Alla människor kan drabbas av psykisk ohälsa i den grad att den blir ett hinder i det "vanliga" livet och grejer som jobb och fritidsaktiviteter tar stryk för tiden finns inte att orka med det. Jag kan ju vända ryggen åt dessa problem då de riskerar att äta upp min ork eller så kan jag kika på mina kraftreserver och använda dem klokt och kunna vara medmänniskan som behövs. Ja det kan ta lång tid innan någon lämnat golvet och står stadigt på sina egna ben men det kommer gå om man ger det tid. Hur skulle jag vilja ha det om det var mig den psykiska ohälsan satte klorna i. Vilka nära personer hoppas jag på då? Men det kommer inte hända mig! Nä det hoppas man väl verkligen men den dagen då facit finns för allt vi varit med om i våra liv så är det någon annan som tittar på det så jag längtar absolut inte dit. Jag har kraft och ork så att livet knuffas och bråkar lite ibland det klarar jag ganska lätt. Men om livet skulle börja misshandla mig så tar det nog inte lång tid innan jag ligger på golvet och ber om nåd.
Som sagt. Min övertygelse är att ingen väljer ett liv med psykisk ohälsa, jag där emot kan välja hur jag bemöter en människa som den psykiska ohälsan angripit. Orkar jag inte behöver jag inte göra något och det är ett absolut bättre alternativ än att sparka på den som ligger är min teori.
Så tyvärr är psykisk ohälsa inget aprilskämt. Däremot hoppas jag att den någon dag tar slut för dig precis som den 1.a april övergåår till den 2.a april i morgon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar