Jag har skrivit om det här så många gånger men det händer ju också hela tiden. Sitter och tittar i nyhetsflödet på nätaktiva medier. Hela tiden dyker det upp bilder och artiklar om Tova Moberg 19 år som hittades död i en sjö i Hälsingland. Man misstänker hennes fd pojkvän för att ha mördat henne. Läser man hans historia så är det som vanligt ett skolboksexempel på mäns våld mot kvinnor. Vad hände? Eftersom jag inte vet om fd pojkvännen är skyldig så skriver jag generellt om detta. Om man läser någon av Per Isdal (alternativ till vålds grundare ATV) s böcker om mäns våld mot kvinnor så kanske man kan se olika mönster som kommer igen och igen och igen. De stämmer bra överens med vad Nationellt center för kvinnofrid(NCK) skriver med. Bara för att förklara vad jag menar med att Tovas fd pojkväns beteende är skolboks exemplet. Uppgifterna om honom kommer från Expressen. Droger var ett av problemen i hans liv. Han hade också en polisanmälan för en ringa misshandel på Tova. Den gången var inte den första han hade gett sig på Tova enligt hennes vänner som Expressen pratat med. Den fd pojkvännen hade några domar om narkotikabrott, brott mot knivlagen, olovlig körning, rattfylleri också.
Nu funderar och skriver jag bara om mäns våld mot kvinnor. Därför är mannen hela tiden gärningsman och kvinnan målsägare så ingen behöver påminna mig om att män också kan få stryk!
Om man tittar på vad NCK och även Per Isdal säger så är ju dödligt våld mot kvinnor i nära relation nästan alltid ett resultat av lång tids misshandel. Det kan vara psykisk misshandel lika gärna som fysisk. Att våldet eskalerar beror nästan alltid på att mannen känner att han börjar tappa kontrollen, att kvinnan dör beror ofta på att hon varit på väg att lämna förhållandet eller nyligen gjort det. Inte helt sällan så har dessa män husdjur, då ofta hund. Inte helt sällan har dessa djur besökt veterinär på grund av diverse "omöjliga" skador. För så verkar det också vara, ett husdjur står högre i kurs i förhållandet än en flickvän/fru. Kan man slå djur som står högre i rang så ja vad behöver jag skriva. Att kalla det förhållande är kanske fel för det handlar helt uppenbart om ett ägande och det är alltid mannen som äger rätten till kvinnan, hennes rätt att umgås med vem hon vill, hennes rätt att prata med vem hon vill, hennes rätt att diskutera med sin man/pojkvän (gärningsmannen alltså), hennes rätt att få ha hobbies, hennes rätt i att äta, gå på toa, titta på tv, hennes rätt att neka sex allt är mannens ägarrätt att bestämma över. 80 % av det dödliga våldet sker i den gemensamma bostaden eller i kvinnans bostad om de inte är sambos. Kvinnan är alltså som mest hotad i sitt hem. När en kvinna misshandlas till döds så är det som sagt ofta efter en lång tids psykisk och eller fysisk misshandel. Tyvärr finns bara ca hälften av dessa misshandelsfall i polisanmälningar så över hälften av brotten som går att bevisa har aldrig anmälts. Orsaken där är rädsla i nästan 100% men vänner har fått höra att det var ju mitt fel som kvinna att jag inte var tyst, inte tillfredsställde honom, att jag tjatade om att sluta dricka, knarka, att skaffa ett jobb, att jag inte pallar denna relation längre osv i vad som tycks vara en oändlighet. Det är tydligen så att över hälften av gärningsmännen lider av någon form av psykiska problem eller sjukdom. Våld mot kvinnor står män från alla samhällsklasser för men i dödligt våld i nära relation så finns det en stor överrepresentation av män som står utanför arbetsmarknaden. Dödligt våld i nära relation begås tydligen och föga förvånande av män som berusat sig på alkohol och eller andra droger. Varje år dör några, färre än fem män av våld i nära relation. i de fallen är bägge parter missbrukare och i de fallen har det dödliga våldet mot mannen föregåtts av lång tids misshandel mot kvinnan. Så tillbaks om våldet mot kvinnor. Varje år dör det över tjugofem kvinnor av våld i nära relation, tusentals misshandlas, många får allvarliga fysiska skador. Går det att stoppa? Om man tittar på vad kvinnor som överlevt misshandeln säger till akutvården, tjejjourer och andra aktörer så går det att stoppa: Han älskar mig egentligen jag gick bara lite för långt, jag var klantig borde ju inte gjort si eller så mot han, han är egentligen den snällaste människan som finns ni förstår inte detta, han kommer aldrig göra detta igen bara jag får förklara för han osv osv också detta i evigheters evigheter. Det finns tydligen så många helt fantastiska män i detta landet som är så missförstådda av så många bara för att de försökte slå ihjäl den de påstår sig älska. Hör någon hur jäkla bakvänt detta låter? Om man frågar akutvården, kvinno- och tjejjourer, forskare typ Per Isdal så går det att stoppa. Men inte utan att gärningsmannen får professionell hjälp, ingen i relationen eller i närmaste kretsen kan räknas som professionell i dessa fall oavsett utbildning eller jobb inte ens om kvinnan eller anhörig eller nära vän i sig jobbar på t.e.x kvinnojouren. Detta ska skötas av proffs som inte har minsta lilla relation till vare sig gärningsmän eller målsägare. Detta är tydligen extremt viktigt för att ens kunna nå någon framgång i vården överhuvudtaget. Nog om detta en liten stund.
Tillbaks till Tova. Varför dog hon? Förutom att hon tydligen blivit mördad av vad man tror eventuellt kan varit hennes fd pojkvän. Varför dör andra tjejer/kvinnor i nära relation. Trots tidigare fall av misshandel kan det vara så ändå att hon kände sig hyfsat trygg? Var det värsta hon kunde tänka sig att han ev skulle örfila till henne eller ge henne en käftsmäll? Tänkte hon på att han kunde döda henne? Kan man tänka om någon att han som har älskat mig och jag som älskat han, han kan få för sig att ta mitt liv? Jag vet inte men kan tänka mig att det är en absurd tanke som man gärna slår ifrån sig. Man kanske slår ifrån sig tanken med att det där händer bara dumma brudar, inte mig. Jag skulle väl aldrig sätta mig i en sådan sits, jag är väl inte korkad. Man undrar ju varför Tova och andra i liknande sitsar inte anmäler de tidigare misshandlarna? Om man tittar på andra kvinnor som inte anmält så är det för att: -äh det var inte så farligt, han var bara trött. -äh jag skiter i att anmäla för då blir han bara ännu argare. - jag gör som han vill så slipper jag stryk och eller massa trashtalk. -ja jag gick för långt när jag kontrade med att han är en alkis bara för att han sa att jag är ful, fet och oälskad av alla.
Som jag skrev så sker våld i nära relation i alla tänkbara familjer oavsett nivå på levnadsstandard, när våldet blir dödligt så överrepresenteras det av män med psykiska problem och de männen står ofta utanför arbetsmarknaden. Nu betyder det ju inte att alla arbetslösa män med psykiska problem är våldsamma som någon regel, det hittar jag inga belägg för. Det som är markant och väldigt tydligt på de som överlevt en misshandel är att de inte skulle dö för att han kom till sans och förstod att han älskade dem. Om man tittar på vad brottsutredare, kvinnojourer, forskare säger så har de flesta av dessa kvinnor överlevt för att gärningsmannen förstått att deras kontroll och ägande av kvinnan har nått en nivå de inte varit nära av innan, de har ingenting att frukta. De vet att kvinnan kommer hem och ber om ursäkt för att hon inte bet ihop och självläkte hemma. Det är fruktansvärt deprimerande att läsa om alla möjliga fall, om sammanställningar av forskning, om allt som har med detta att göra.Det verkar finnas en tanke om från målsägarhåll att: -ingen bryr sig på riktigt, ingen kan hjälpa mig, det här var inte så illa menat som jag först trodde. Nog om själva våldsdelen för en stund nu över till det rosaskimrande ordet kärlek som kan rädda hela världen och det kan den om man vet vad gränslös kärlek är och har för kraft när den just används ömsesidigt av alla inblandade parter gränslöst helt utan undantag!
Nu kanske någon får krupp. Jag har varit i kyrkan i dag. Jag har haft mycket runtomkring med sjuka vänner, en mamma som varit inlagd på sjukan för några dagar sedan och en massa annan skit som jag inte kunnat ordna i huvudet så jag behövde lite lugn och då finns det ett ställe förutom Vätterns västra stränder som kan ge mig det. Jag visste att predikanten i dag var Anders Truedsson, en fantastisk predikant. Oavsett vad han pratar om, om det är predikan i kyrkan, en lektion i skolan, ett fikatjöt eller vad som helst så blir man alltid glad när man hört honom. Han har ett fantastiskt logiskt sätt att prata om just den gränslösa absoluta kärleken som skulle lösa så mycket om människor kunde ge varandra. Just den kärleken som alla delar om på instagram och Facebook. Just den kärlek som det ska pratas om av prästen på alla bröllop, just den kärlek som det står skrivet om i första Korinthierbrevet kapitel 13 i Bibeln. Här kommer hela texten. Vägen framför andra: Kärleken.
Om jag talar både människors och änglars språk men saknar kärlek, är jag bara en ekande brons, en skrällande cymbal. Och om jag har profetisk gåva och känner alla hemligheterna och har hela kunskapen, och om jag har all tro så att jag kan flytta berg men saknar kärleken , är jag ingenting. Och om jag delar ut allt jag äger och om jag låter bränna mig på bål men saknar kärlek har jag ingenting vunnit. Kärleken är tålmodig och god ( ! min anteckning) Kärleken är inte stridslysten (!min anteckning igen) inte skrytsam och uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp (! igen min ant) den vill ingen något ont(! igen) . Den finner ingen glädje i orätten men gläds med sanningen. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den. Kärleken upphör aldrig, Den profetiska gåvan, den skall förgås. Tungotalet,det skall tystna. Kunskapen skall förgå. Ty vår kunskap är begränsad och den profetiska gåvan är begränsad. Men när den fullkomliga kommer skall det begränsade förgå. När jag var barn talade jag som ett barn., förstod som ett barn och tänkte som ett barn. Men sedan jag blev vuxen har jag lagt bort det barnsliga. Ännu ser vi en gåtfull spegelbild; då ska vi se ansikte mot ansikte. Ännu är min kunskap begränsad; då skall den bli fullständig som Guds kunskap om mig. Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.
Det kanske kändes lite långt men så lyder hela texten om Kärleken. Och som sagts, störst av dem är kärleken. Kärlek ska alltså vara fullkomlig. Det låter ju ouppnåeligt helt klart. Men man kan ju fundera lite runt det där med kärleken. Han älskar mig ju egentligen. Vi pratar om begränsad och villkorad kärlek här. Han älskar dig så länge du följer hans plan. Han älskar dig så länge han kan kontrollera dig. Han älskar dig så länge du inte irriterar eller stör honom. Han slår dig för att han älskar dig. Är det kärlek? Är det den kärlek som inte är hämndlysten, är det kärleken som är god och inte vill något ont, är det kärleken som inte brusar upp? Jag kan inte se det som kärlek att brutalt ge sig på den man älskar för att man älskar den. Slår han alla andra han älskar?
Det är jättesvåra saker att bröta i men vad gör vi som samhälle? Finns det resurser nog att ta hand om alla dessa kvinnor? Klarar samhället kostnaderna för de fysiska och psykiska skadorna? Kan man med en effektivare psykvård förhindra att många av dessa mord och misshandlar sker. Vad är det värt för att lösa dessa problem. Kan man räkna ett människoliv i pengar.
En sak är i allafall helt glasklar och odiskutabel. Det finns inget undantag till den regeln. Den som använder våld är ensamt ansvarig för det våld som används. Men säger någon. Lyssna säger jag. Om jag i självförsvarssyfte dödar någon är jag ansvarig för det våld jag använt. Jag kommer givetvis använda våld om jag anser att det är den sista utvägen för att skydda mig själv, någon annan eller något. Jag kan däremot aldrig lämna över ansvaret på att ja använde våld och hur mycket våld som användes till någon annan. Så är det bara! En annan sak som också är glasklar, försöker man skydda sig själv eller omgivning så är det helt normalt och det är så vi fungerar. Försöker man rättfärdiga det som hänt så är det också fullkomligt normalt, tro inget annat.
Vad gör vi för att det inte ska bli någon mer Tova Moberg eller Lisa Holm, Vad gör vi för att kvinnor i utsatta situationer skall kunna känna sig trygga? Det görs väldigt mycket det vet jag men det går alltid att göra mer, vi får aldrig ge upp.
Om man kunde applicera våran allmänna syn på kärlek på det vardagliga, skulle världen kunna bli bättre då. Skulle vi med otvungen icke villkorade kärlek kunna hjälpa människor och oss själva att må bra. Kan man tänka att man behöver arbeta med våld i nära relationsfrågor, jämställdhetsfrågor, hbtq frågor, etnicitetsfrågor, kulturfrågor, religionsfrågor, flyktingfrågor, mm mm som mänsklighetsfrågor och lösa problemen som finns på ett kärleksfullt sätt? Jag tror det, jag ger mig inte vad det gäller det.
Detta ämne kommer upp titt som tätt här på min blogg. Så länge media blåser upp sådana här händelser kommer jag skriva om det för det är så otroligt utbrett och oförsvarbart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar