Jag tycker inte om när proffesionella vuxna så som pedagoger, verksamhetsledare och andra yrkesgrupper som jobbar med unga (kallar alla ungdomsarbetare i resten av inlägget om jag inte är ute efter en specifik yrkesgrupp) använder sig av hot och maktdemonstrationer för att nå fram till sitt mål. Målet är inte alltid att bygga upp utan kan även vara att rasera bara för att man kan. Jag tycker det är tragiskt att vissa vuxna proffessionella ungdomsarbetare tar saker personligt och till varje pris sedan ska ha hämnd.
Jag anser att ska man jobba med ungdomar måste man tänka efter lite innan. Jag som vuxen kanske måste vara den som bjur till först. Kanske får göra det flera gånger för att visa att jag inte dömt någon på förhand. Jag vet aldrig när jag träffar nya ungdomar hur ofta de har blivit svikna av vuxenvärlden. Jag som proffessionell måste kunna tänka tanken att jag måste fortsätta att bju till. Det är jag som är vuxen, det är jag som ska visa vad som är ett ok betéende i situationen. Man behöver inte ha en massa studielån för att kunna räkna ut det. Vi som jobbar med ungdomar på ett eller annat sätt ska ju vara verktyg så att de hittar sina verktyg för att kunna släppa oss och klara sig själva i vuxenvärlden.
Under mina 16 år som utbildad fritidsledare har jag sett ganska många gånger hur vi vuxna kränker ungdomarna. Tyvärr är det väldigt ofta pedagoger. Dock långt ifrån alla. Jag har jobbat 12 år som skolfritidsledare och jag vet att på alla skolor finns gudabenådade pedagoger som gör underverk varje dag. Men det finns även de som borde slutat innan dom började. Jag gjorde många fel i början med men jag har försökt lära mig av mina misstag så att jag inte gör om dom igen. Jag kan iochförsig vara ganska kreativ och kommer på nya sätt att göra misstag på hela tiden. Jag är dock inte rädd för att säga förlåt och att jag gör misstag i bland beror nog om jag får spåna själv på att jag vill någonting och ibland, inte ofta alls men ibland kan jag nog kränka någon. Inte med mening men en kränkning är en kränkning. Det jag inte har gemensamt med de jag tänker skriva lite om är att jag kränker aldrig en ungdom medvetet. Jag planerar aldrig en kränkning. Jag hämnas aldrig en kränknig med en grövre kränknig. Vuxna ska inte behöva ta emot kränkningar av ungdomar läser man i tidningar hör man av andra ungdomsarbetare mm. Nä det tycker inte jag heller men man kanske ska fundera på vad kränkningen kan tänkas stå för. Det är ju inte Johan Fröding som blir kränkt, det är ju Fritidsledaren Johan, altså jag försöker att aldrig ta kränkningarna personligt. Och nej det ska man inte behöva ta men återigen så är jag den vuxne, då får jag allt ta och bete mig vuxet också. Bara att ta diskussionen, försöka lösa problemet. Jag kan ju inte kasta ur mig vad som helst. När jag hamnar i sådana situationer tänker jag innan jag pratar för jag har inte svårt att kontra en kränkning, jag har alltid ett tjugotal kränkningar rullande i skallen. Det är säkert inte hälsosamt men jag har sällan svårt att svara för mig.
Varför tar jag upp det här nu om jag sett problemet så länge? Någon gång rinner bägaren över och det har den gjort ioch för sig för ett bra tag sedan men jag tycker det passar bra i tiden nu.
Hur tänker en vuxen man om en elev frågar på ett sätt som inte är enligt instruktionsboken om när lektionen börjar när han tar eleven om halsen, trycker upp honom mot väggen och talar om för eleven att han är dåligt uppfostrad. det måste finnas bättre sätt att få fram den infon till eleven. Hur tänker en chef som försvarar ett sådant betéende bara för att eleven inte alltid gör rätt på ett acceptabelt sätt, det fanns ändå vittnen till händelsen. Jag tror inte att eleven är helt oskyldig, tror nog att han kan ha byggt upp ett agg hos läraren, men ändå. vad lär vi den pojken genom att själva använda ett vidrigt betéende? Man behöver inte acceptera dumhet, man ska inte acceptera dumhet men man kan ju inte som vuxen gå in och göra en större dumhet bara för att visa vem som har styrka och makt.
Säg att vi har en elev som är utplacerad på "resursskola". Elevens klass ska åka till t.ex Stockholm. Eleven ska ju tillbaks till klassen eller i allafall tillbaks till någon vanlig klass. Eleven får veta av en personal med mycket makt att, ledsen men du får inte följa med för vi litar inte på att du stannar hos oss när vi är i Stockholm. Eleven har skött sig i ett halvår på resursskolan, eleven har börjat plugga, eleven har vuxnat i betéendet. Okej att man kan vara osäker ändå. Varför kollar man inte om en personal från resursskolan kan följa med. Om det inte går så kan man kanske kolla med andra vuxna som jobbar med eleven. det har man inte gjort. Varför inte? Ska en elev straffas under hela sin skoltid för att eleven inte alltid uppträtt korekt. Ska man låta det gå prestige i bemötandet mellan elev och vuxen i det här fallet. ska inte den vuxna vara just vuxen. Måste man hämnas på en ungdom för att man kännt sig kränkt en gång när ungdomen vid ett flertal tillfällen velat förbättra relationen.
Detta är bara två händelser och jag skulle kunna skriva en hel del fler men dessa räcker för att jag skall kunna fortsätta mitt resonemang.
Jag vet ungdomsarbetare som häver ur sig saker mot ungdomar och sedan lämnar en helt annan version när de sitter med föräldrarna. Har man ett barn som det varit mycket om och ikring kanske det är lätt att gå på en proffessionell vuxens berättelse. Inget proffessionellt i betéendet men är man utbildad och har lön för det arbetet så är man proffs. Jag vet ungdomsarbetare som slänger ur sig grejer till ungdomar för att nå andra vuxna, för att vända ungdomen från den andra vuxna. Varför gör man så? Speciellt nyfiken är jag på den frågan då det inte sällan gäller andra proffessionella vuxna som jobbar med samma ungdom och med en gemensam målsättning för ungdomen. Enligt mig är det ett sätt att rasera relationen om man ens har haft någon.
Och som jag skrev innan. Hur tänker man när man måste hämnas på en ungdom och sänka denna så djupt det går? Hur tänker man när man är beredd att gå över gränsen för att visa att jag är starkare än du så håll dig på mattan ungjävel? Vart tror man att man når med sådana metoder? Jag kan bara tänka mig att man vill nå en egen tillfredsställelse och att man skiter totalt i hur man når dit. Det känns som att viussa vuxna måste känna att du din ungjävel kommer inte att må bättre än du enligt mig förtjänar. Känns lite som 1% s klubbarnas sätt att styra. Kuva dom så blir det lugnt, håll dom rädda så sticker dom inte upp. Fula härskartekniker är ju inte någon nyhet och dom är väldigt lätta att lära sig. Dessa personer är av egen erfarenhet inte sena på att kränka och förlöjliga samarbetspartners eller egna kollegor om dessa inte säger ja och amen till allt som sägs och tycks. Jag tycker att detta är ganska sinnessjukt.
Jag vill avsluta med vad jag tror funkar om man vill ha en positiv utveckling och slippa onödiga kränkningar från ungdomar. Ja jag har varit med om fall där en kränkning har varit enda sättet att få fram en reaktion som är nödvändig för att få fram det som verkligen har hänt. Jag tror på att bygga relationer. Jag har gått om exempel på fungerande relationsbygge sen min tid som skolfritidsledare. Pedagoger som inte går igång på alla test de blir utsatta för, de som kan ta diskussionen mellan fyra ögon, de som kan offra en kafferast med att dricka kaffet i uppehållsrummet bland eleverna, de som ser alla eleverna i klassrummet, de som håller diskussionen levande i klassrummet, de som kan säga förlåt när det behövs, de som kan vara rättvisa, de som är vuxna och beter sig vuxet när eleven går över gränsen. De lyckas, de slipper en massa onödigt arbete med att reda upp saker, de tycker inte det är jobbigt att ha vissa elever i rummet, de kan vara raka osv. Så ta er kaffekopp sätt er i uppehållsrummet, inte varje rast men ibland när ni känner er glada och pratsugna. Jag lovar eleverna kommer att samlas runt er för de är nyfikna på varför du inte är bland de andra och dricker kaffe bakom stängda dörren. Just i det mötet med eleverna när man har tid då kan man bygga bra relationer snabbt och spara sig själv en massa tråkjobb. På vissa skolor räknas det inte som att rastvakta men jag vet inget effektivare sätt att rastvakta på än det. Det är när vi går i korridorerna som poliser och bara vill in till fikarummet som eleverna inte kommer att prata med oss och då är det svårt att bygga bra relationer. Jag vet att inte alla håller med mig men detta är min syn på saken och jag grundar den på 16 års erfarenhet av proffessionellt ungdomsarbete. Jag lyssnar också på kloka människor och tar åt mig av vad de säger, värderar mina åsikter och kör på på det jag tror på. Inget av det jag skrivit är någon revolutionerande tanke som jag kommit på. Jag plockar gärna sådant som andra gör bra och om det går att omsätta i mitt jobb så gör jag det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar