Höst, växtligheten dör och förbereder för nytt liv efter en tids vila över vintern. Höst november och allhelgonahelgen, en tid att minnas de som dött och krattat manegen för oss som är här nu. Döden, får man prata om den? Idag fick jag veta att en av mina gamla samverkanskollegor sett döden i vitögat och nu jobbar för att kunna bli någons kollega och samverkanspartner igen. Livet det sköra men ändå så starka. Döden är en reskamrat på livets resa men vi låtsas som att han har hoppat av på fel station, livet, också det en reskamrat på livets resa. En kamrat vi håller hårt i handen. Människor drabbas av sjukdomar och skador som man inte trodde det gick att hämta sig ifrån, människor besegrar sina missbruk och håller kvar livet i förgiftade kroppar, människor ser sina barn dö och klarar ändå att hänga sig kvar vid livet. Döden är ju alltid närvarande på något sätt, vi känner alla någon som kämpar eller har kämpat för livet i t.ex. cancer. Vi ser och hör nyheter om hur det krigas i världen och man väljer att okeja att det får sättas ut massförstörelsevapen i vårt trygga Sverige. Pappa dog pga. cancer endast 56 år gammal, farmor dog pga. hjärtinfarkt endast 68 år gammal, en kusin till mig dog knappt 30 år gammal pga. cancer, två vänner till mig har förlorat sina barn strax innan födsel, jag har förlorat tre kollegor som gått bort pga. cancer ja alla känner vi människor som inte fått leva så länge de borde fått. Livet är inte rättvist om du frågar mig och ingen har någonsin påstått det heller. Det är så det är, bara att acceptera eller? Kommer aldrig acceptera det men vet inte vad man kan göra åt det mer än hoppas att forskning kan lösa det på sikt. Däremot krig och hungersnöd är två helt jäkla onödiga dödsorsaker, det vet varenda människa hur man kan lösa men viljan verkar inte finnas hos dom som skulle kunna lösa sådant snabbt.
Saknas viljan för att få slut på hungersnöd och krig? Ja helt klart, inte hos alla men hos de som kan göra stora förändringar snabbt. Som jag skrev alla känner vi någon eller några som borde fått leva längre och alla undrar säkert någon gång varför den där onde fan får leva. Vart vill vi komma med t.ex. dödsstraff? För vem är dödsstraffet? Jag är av den åsikt att kan vi inte ge tillbaks liv så ska vi heller inte ta liv. Helt enkelt för att i min värld är livet det finaste och dyraste som finns. Ja jag har haft en riktig jäkla tur som kan tycka att livet är det finaste som finns. Jag vet och det gör ont i mig att veta att så många människor inte fått uppleva livet som något fint hela tiden. Såklart har jag varit ledsen och tyckt att livet suger men inte värre än att det gått över på någon dag.
Hur är det med viljan att vara en del av lösningen om en än så aldrig liten del men dock en del för de som inte tycker livet är fint tillräckligt ofta. Kan man anse en människa som förbrukad när hen inte längre är produktiv för syftet hen får betalt för. Kan man då säga tack för det du gjort men inte fan behöver vi en belastning som dig här? Kan man med gott samvete skicka ut någon i kylan för att pluset på kontosidan inte längre är stort nog. Kom ihåg att det är sällan du får någon cred för att du jobbar dig sjuk och trasig, det där med återvinning har inte blivit en sådan fluga när det gäller människor som när det gäller saker och ting.
Ibland verkar det som att vi ger fullständigt fan i vad som brutit ner en människa, vi vill bara att hen ska få ett piller så hen kan börja jobba så snabbt som möjligt. Vi har skalat bort utrymmet för återhämtning och rehabilitering när det gäller skador, sjukdomar som inte syns när människan ler och säger allt är bara bra. Även om skador och sjukdomar syns kan det ibland vara svårt att få tiden att räcka till just återhämtning och rehabilitering.
Så nu i November, #noshavenovember och kanske framför allt den #19november #internationellamansdagen så kanske vi ska lyfta psykiskhälsa och prata om vad som kan störa den psykiska hälsan. Vi måste förstå att alla har en gräns och vi har ingen aning om hur nära våra medmänniskor är den gränsen. på ett suicid går det 20 allvarliga försök, ett x antal försök och ca 1000 människor som tänkt tanken. Vi måste våga prata om döden för att förstå oss på livet. Vi måste stötta varandra i att våga tala om när vi mår dåligt. Vi måste förstå att vi inte är ensamma när de mörka tankarna kommer för de kommer till alla då och då. Media rapporterar hela tiden om skjutningar, mord, våldtäkter, gängrelaterad kriminalitet osv och det måste de såklart göra men det blir ingen balans i det. Vi måste också få höra bra nyheter, gärna dubbelt så många som de dåliga. Balansen måste vara i obalans med fördel godhet.
Som sagt använd 19 november speciellt men hela no shave november till att lyfta psykisk hälsa i diskussioner på jobb och med vänner. Vi har ju en internationell mansdag, låt oss förvalta den på bästa sätt.
Det är absolut inte farligt att prata om döden, om suicid, om mörka tankar. Lyfter vi upp det i ljuset och delar med oss av det så finns det nog många saker som kan hjälpa från en tyst mun och två aktiva öron till att faktiskt handgripligen få en medmänniska till en vårdande instans och ja allt där emellan.
Det finns t.ex.. mansjourer, kvinnojourer, jourhavande vänner, jourhavande präster man kan vända sig till om man vill ta det anonymt och inte med någon man känner. Det finns professioner inom vården som iofs kan vara svåra att komma intill akut men de är bra när man får hjälpen. Kyrkorna har präster, diakoner, själavårdare som är utbildade på att samtala med människor om allt mellan himmel och jord. Det kan vara bra att komma ihåg det när allt känns mörkt och man av någon anledning, vilken som helst inte vill ta det med familj och vänner.
En sak är säker att kan man skjuta upp döden så kan ske det kan vara värt att göra det. Om man ändå ser det som sista utvägen att ta sitt liv så kanske några dagar extra inte är otänkbart bara för att se om det kanske ändå inte finns någon som kan tända ett ljus i ditt mörker. Många som har gjort suicidförsök och misslyckats är glada att de misslyckat för plötsligt så var mörkret skingrat. Så nu gubbs har vi en uppgift tack vare att vi fått en internationell mansdag. Vi gör det vi kan för att höja frågor om hälsa för alla på denna planet och jag tycker att den psykiska hälsan kan få lite extra uppmärksamhet för den är så viktig för hela kroppens hälsa.
Och som sagt idag är det allhelgonaafton så då är mina döda vänner och familjemedlemmar lite mer närvarande än andra dagar i mina tankar.
Idag tänder jag ljus för Pappa Göran, Mormor Ella, Morfar Emil, Farmor Gunborg, Kusin Stefan, Pappas syskon Åke, Lennart, Sven, Lillemor, Rune, Mammas man Assar, Svågern Oskar, Vänners barn Ida P, Lilli, Kollegorna Stickan, Ida F, Lena, Två av mina bästa vänner Joacim, Jonas, Jobbungdomar Martin, Marcus... Det finns fler...
Var ljuset i mörkret när du orkar, du ska se att det finns de som är ljusen i ditt mörker. En enda vänlig handling kan starta en rörelse som flyttar berg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar