Då så var det dags att avsluta historien om mina 50 första år. Jag hoppas att jag sitter 2072 och får skriva om den andra 50 års perioden, den andra halvan av seklet.
Man vet inte vad som händer så jag tänker inte spara på mig för att orka 50 år till. Jag älskar livet och vill fortsätta leva det fullt ut. Detv finns mycket jag skulle vilja ha gjort och det finns mycket jag gjort som jag inte hade en aning om att jag ville. Jag hoppas att jag aldrig blir bitter för saker som inte blev som jag tyckte de skulle bli. Jag tror inte man förtjänar saker och får dom bara därför och jag tror inte att man förtjänar ohälsa och får det bara för att. Men missbrukare då? Ja man kan absolut jobba sig till ohälsa men jag tror inte att man i grunden förtjänar det. Man förtjänar hjälp om man jobbar på sig ohälsa, inte att straffas av självaste livet. En sak har jag lärt mig. Jag har inte upptäckt att livet skulle vara speciellt rättvist. Jag har haft en oerhörd tur som är född i ett land, ett rikt land, ett demokratiskt land, ett land utan svält och brist på vatten, ett land där lagar och rättssäkerhet är hög jämfört med andra länder (allt kan bli bättre), ett land med bra sjukvård och bra sociala skyddsnät. Inte tror jag väl att jag skulle vara värd detta. Jag har dessutom vuxit upp i en kärleksfull familj som verkligen gett mig förutsättningarna att lyckas och våga lyckas i livet. Sådant kan man väl inte förtjäna? Det fanns ju redan där innan jag tagit mitt första andetag.
Under hela tiotalet och framåt har jag stannat inom fritidsledarjobbet men på olika fritidsgårdar, ett fantastiskt trevligt jobb som gett mig många fina vänner. Jag upptäckte att man visst kan skaffa sig kvinnliga vänner fast man är 40 och över det, ja vänner inte kk eller liknande utan riktiga vänner. Tack K för att du finns. Tack L för att du finns. Tack S för att du finns- Tack A för att du finns, träffade en fantastisk människa (A)på en utbildning (3x3 dagar under ett år) som hette Unga, sex och internet. En människa som jag bara kände att henne vill jag hålla kontakten med, så klok, rolig och snabb i huvudet. Jättekul att fortfarande ha kontakten trots att A bor i Dalarna.
Ett årtionde av skilsmässa, nya partners träffar massa fina människor träffar rätt människor. Lär känna nya familjer, det kommer in nya ungdomar i livet som följer med nya partner. Livet är spännande. Tack P för att du finns.
Vad som än hänt i livet, oavsett vem jag varit tillsammans med så kommer Camilla som är mina barns mamma alltid vara just mina barns mamma och hon är grym på det, den bästa de barnen kunde få. Tack för att du finns. Jag har som sagt tre egna barn har/har haft 5 bonusar, 2 syskonbarn som också varit med och format den jag är.
Jag har även haft förmånen att träffa fantastiska vänner som när vi träffas så är det så jäkla kul varje gång, det är fiske, julfester och har varit kanothajker och även korpinnebandy. Och vänner jag jobbat med och även haft barnen i skolan när jag jobbade inom skolväsendet, det är så trevligt att träffas och bara tjata. Många fritidsledarvänner har det blivit. Jag har fått vänner när jag jobbat inom skolvärden. Jag pratar alltså om vänner utöver kollegorgrejen, mer än bara bekanta, riktiga vänner. Det är fantastiskt.
Livet öser på och jag är tacksam, tacksam över att jag får vara med, tacksam över att det värsta som hänt mig är Tjockisdiabetes som folk säger eller typ 2 som min diabetessköterska säger, Artros i tummar, handleder, knä, fotleder och rygg, högt blodtryck. Ni ser det kunde varit betydligt värre och jag hoppas att detta är det värsta som kommer hända mig för detta kan jag hantera ganska enkelt. Jag tycker om när det är enkelt nämligen.
Jag är tacksam att jag hade turen att födas och får leva i detta land i denna tid när det runt i världen är krig, terror, svält, övergrepp, jag får leva i ett land där riskerna är lägre att utsättas. ändå utsätts människor för vidrigheter även här, därför är jag också tacksam för att få jobba med fantastiska människor för människor att förhoppningsvis jobba förebyggande när det gäller alla vidrigheter.
Snart 50 alltså, sen förhoppningsvis 51 osv förbi 100.
Nu vet ni lite om vad som format mig och varför jag är den jag är. Och Emil, Hanna och Noa jag är stolt över er!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar