Stark?

 Hur stark är du? Hur länge orkar du vara stark? Fortsätter att söka svar på och även sortera upp i mitt medvetna om vad som krävs för att räknas med. Om en människa är att räkna med och plötsligt rasar ihop är hen då att räkna med fortsättningsvis? Varför klarar vissa människor till synes hur mycket som helst och andra tillsynes väldigt lite? Om du tar ett glas vatten och håller det i luften så är det inte speciellt tungt. Varför kroknar vissa när andra bara har det lätt? Om du håller glaset med vatten i luften i en timme så kommer glaset kännas tyngre men vikten är fortfarande densamma. Så beroende på fysisk styrka såklart men även tid avgör när du inte längre orkar hålla glaset med vatten i luften. 

På riktigt, ett glas vatten kan bli för tungt, inte ett 100 liters glas det är ju alltid tungt utan ett vanligt Ikea glas som rymmer typ 2,5 dl kan bli för tungt. Alltså skulle svaret på frågan varför vissa kroknar innan andra vara att de har hållit glaset så mycket längre tid. Är det hela sanningen? Nej såklart inte. Det kan finnas oändligt med saker som äter upp din kraft från annat håll så den plötsligt bara tar slut fastän det borde finnas massa kraft kvar. När en människa bryter ihop är den människan fortfarande att räkna med? Alla människor har en gräns för hur mycket hen pallar, hoppas man slipper passera den gränsen någon gång. Har ni sett filmen Falling down , en film som handlar om en man som nått gränsen för vad han kan ta och han blir vid ett vapen och människor dör. När man passerat gränsen för vad man kan ta, vad händer då. Det är förhoppningsvis ovanligt att man blir våldsam mot allt och alla. En del blir våldsamma mot sig själva vilket förhoppningsvis också är ovanligt men självskadebeteende drabbar sällan dom som känner harmoni med världen. 

Varför är det så svårt att komma ur ett läge med ångest, depression, you name it. Kan man inte bara ta sig i kragen och rycka upp sig? Hur svårt kan det vara. Va fan alla har väl svårigheter någon gång? Jag känner en som varit med om mycket värre grejer och hen lever gott idag. Vadå orkar inte, jaga bort latmasken. Det kostar lite men det får man ta man kan ju inte bara sluta att kämpa på framåt. Eller? Om jag får stryk i fredagsbandyn, säg att Marcus tunnlar in tre mål mot mig så kommer jag känna mig hyfsat värdelös men det har ju runnit av en när Marcus har lämnat omklädningsrummet och inte kan tracka en mer. Så varför är det så svårt för dig att skaka av dig att du inte kunde lösa uppgiften som alla borde klara lätt. Vafan ibland vinner man och ibland förlorar man, det kallas livet. Kom igen nu! Jag kan skaka av mig bagateller för att jag har min självkänsla intakt och ett självförtroende som kanske är lite väl bra ibland. Utan självkänslan och mitt självförtroende så tror jag att minsta bagatell kan bli allt annat än bagatellartat, tror det kan bli svårt och känslan av misslyckande knackar gärna på i de lägena. Alla har en gräns! När måttet är rågat då är det, när det är fullt och man trycker i mer så spricker behållaren snart och då rinner det ut. Helt plötsligt så har man inte kontroll på något alls längre och då ska man ta sig i kragen och rycka upp sig, men vänta innan det måste jag samla i hop allt som skulle vara i behållaren men det rinner bara ur igen för behållaren är trasig. Till slut har man inga krafter kvar att ta sig i kragen och rycka upp sig. 

Kan jag ta tag i hens krage och rycka upp hen? Jag tror inte det, däremot tror jag man kan hjälpa hen att hitta tillbaka till vägen framåt. Det viktiga är väl att lyssna på hen och göra det så gott det går efter hens instruktioner. Men om det inte händer något då? Då får man kanske acceptera att det inte är dags. Kan man inte försöka pusha hen framåt, hen kanske bara behöver lite startgas. Vet vi varför hen är där hen är? Hen kanske inte ens vet själv. Vad händer om man pushar en människa framåt men hen klarar inte uppgiften? Mår man prima så kan man kanske ta det men är man redan ansträngd till det yttersta kanske man inte har ork för ett misslyckande. Om man är rädd för att misslyckas och man inte vet varför man mår som man gör och ens egen bild är att man misslyckas med allt, hur lätt blir saker då? Hur gärna vill man pushas framåt då? Vi pushar på ändå, någon gång kanske det funkar. Eller? Kan man pusha någon så hårt att hen inte vågar riskera fler misslyckanden utan stannar kvar nere för räkning och gömmer kragen så att ingen kan rycka upp hen i den? Kan man genom att pusha på föra hen bakåt istället, bakåt på vägen man försöker pusha hen fram på? Jag tror det. Om man får en person att komma längre ifrån harmoni, trygghet, glädje vart hamnar personen då? Kan man pusha någon över kanten? Jag är helt säker på att det skulle kunna bli konsekvensen om man inte är 100% säker på vad man gör. Men jag gjorde det jag trodde var rätt är en svag tröst antagligen ingen tröst alls. När man har med människor att göra som har hamnat utanför sitt välmående att göra så tror jag man måste vara jäkligt försiktig och låta saker ta den tid det behöver, vissa återhämtar sig snabbt, andra väldigt långsamt och så måste det väl få var. Hellre det än att man får mer eller mindre kronisk ångest. Ingen ska behöva hamna i kroniskt ickevälmående, vi måste vara rädda om varandra. 

Men är man inte starkare så är det ju svårt att få ut något av personen. Vad är stark? När är man stark? Man kan vara stark när man har kraften och orken. Om man har varit tvungen att vara stark så jäkla länge att ork och kraft tog slut så vad gör man då? Det är lätt att gå bakom ryggen eller över huvudet på en person som varit stark så länge att kroppen straffar hen. Man kan klappa hen på huvudet och säga att lilla du, vi löser detta. Gör bara som jag säger så ordnar det sig ska du se lilla du. Eller ska man utnyttja hens situation och få hen att tala om vad vi andra måste göra för att förutsättningarna för återhämtning ska bli så optimala som möjligt. Det måste väl iallafall underlätta om personen i fråga får vara med och lösa situationen då kanske bäst med hjälp från vården så kan vi hobby psykologer bara sätta oss i båten och sitta still, sitta still men bara om skeenden börjar gå framåt, backar skeenden så får vi väl kasta ankare igen och så börjar vi om. Tillsammans är vi starka. 

Som sagt vem är stark och hur länge kan man vara det? Vi har alla olika välfyllda ryggsäckar och en del borde kanske packas om för att kraften inte ska ta slut. Carpe diem, Fånga dagen. Ibland kanske man bara ska släppa dagen och fånga en annan dag när man har ork för det. 

Hur stark är du? Hur länge orkar du vara stark?

Härskarteknik i bl.a. nära relation.

 Såg lite på farmen och funderade lite på vad som hände i det programmet på den tiden när jag följde det. Det är ju en tävling och det gäller ju att andra åker ut och en själv stannar kvar. Att vara med i farmen är ju frivilligt och det går att lämna farmen utan att man behöver skyddad identitet. Det skrivs mycket i media och på div sociala medier om våld i nära relation. På sätt och vis liknar dessa företeelser varandra lite i hur man agerar. När storbonden i farmen hyser agg mot någon och börjar använda sitt maktövertag för att krossa någon så undrar jag, skulle den personen använda samma taktik i det verkliga livet? Kan man spela spelet så bra och förstå skillnaden mellan farmen och livet hemmavid när det gnisslar i maskineriet? Har alla människor den vidriga sig själv eller vilka har det. Jag vet att jag kan vara elak, jag har i jobbet mot andra vuxna använt härskartekniker för att inte bara vinna i diskussioner utan också för att vinna förkrossande. Men jag hoppas jag inte använt det mot t.ex ungdomar, har aldrig gjort det medvetet i allafall som jag gjort mot vissa vuxna. Jämbördiga vuxna kanske ska tilläggas. Aldrig mot någon som stått i lägre maktposition än mig. Aldrig mot någon i beroendeställning till mig så ja jag tror man kan spela spelet och aldrig låta de närmsta känna av det. 

När det inte går längre vad händer i huvudet på människor då? Det har ju varit jul och nyårshelger nyligen och många kvinnor har fått uppleva våldet i nära relation igen som vanligt fast just under denna period ska hemmet och familjen verka som lyckligast. Det är barnens högtid först och hummerns och champagnens sen. Läst om många kvinnor som är på div släktkalas där släkten är överväldigade över partnerns härliga sällskap, så rolig och fin, ingen tror att slagen och sparkarna kommer hagla när mörkret och lugnet efter man lämnat festen eller gästerna gått hem. Inte kan väl han.... Hon måste gjort något jävligt dumt... Vi ska inte lägga oss i... Kom igen det där lät lite överdrivet.... Han är knappast något monster den där snyggingen... Jo för att monster som ger sig på sina nära och kära kan vara jävligt snygga. Alla ser inte ut som orcher. Snygghetsskalan är absolut ingen mätare för hur långt bort slagen och sparkarna är. Du är så jävla äcklig att du ska vara glad att i allafall jag vill ha dig. Vilken tur att jag är på bra humör i dag annars kanske du fått åka ambulans. Vadå vill inte, du gör som jag säger. Du är så jävla äcklig att du ska vara glad att i allafall jag vill ha dig är ju ett av de konstigaste konstateranden som jag hört men är man i maktmässigt underläge kan det vara svårt att slå ifrån sig. Om han nu är en sådan hjälte, varför slå då? Om hon nu är så jävla äcklig. Varför skulle han inte söka sig till någon oäcklig? 

Vad händer i huvudet på människor som ser på div såpor som PH, Farmen, Robinsson, Ex on the beach osv osv, Människor som tycker det var bra att den där jävla apan fick vad hon tålde, eller som i frustration fäller kommentaren, hoppas hon trillar ner och dör. Många människor, de allra flesta vill jag tro har inte detta problem att det blir något dumt eller att det är så man tänker för man har andra värderingar men de och de är tydligen för många som njuter när den där äckel h---n fick vad hon tålde. Är det ett sätt att avhumanisera, är det avhumanisering som sker när man kallar sin partner allt utom hens namn, är det lättare att sparka, slå, psykiskt bryta ner om man inte använder namnet utan får hen att framstå som en ägodel som man kan göra vad som helst med? 

Jag försöker förstå varför en del människor verkar njuta av att trycka ner andra människor som är beroende av en eller bara finns så nära. Jag undrar varför man känner sig berättigad att ta till fysiskt eller psykiskt våld för att riktigt få visa vad man går för. Jag undrar vad för tillfredsställelse det ger att bryta ner någon genom lögner, att skrämma om saker som skapar ångest. Jag känner ju helt klart människor som blir utsatta och jag känner helt klart människor som utsätter frågan är om jag vågar fråga hur någon mår, om jag vågar fråga om någon behöver hjälp, om jag vågar tro på magkänslan och ta steget att fråga. Kan ingen som känner dom bättre än jag fråga det obekväma, jag har ju bara känt dom sedan gymnasiet, någon annan kanske har frågat, det kan ju inte vara bara jag som tror mig se vad som sker. Jag kan ju ha jävligt fel. Jag misstolkade nog allt, jag säger till/frågar nästa gång jag känner denna oro. Jag undrar vad som tar fram sådana här mörka sidor hos människor. Människor som har så mycket dragningskraft att de lyckas få en partner rätt in i fällan. Eller är det ingen fälla, kan man helt plötsligt vakna en morgon och känna att här ska härskas sönder? 

Så varför vill man knyta en människa nära sig för att få chansen att berätta om sin förträfflighet samtidigt som man bryter ner dom? Varför vill man inte sina nära väl? 

Dokusåporna lever sitt liv och jag menar inte på något sätt att det är deras fel att människor nära varandra vill varandra illa. Dokusåporna har ju en ide att kora en vinnare som ska behöva hitta ett sätt att bli nummer ett gärna genom att trycka ner de andra, det är inget konstigt. Men de människor vi älskar se lida i TV är just människor. Skulle vi kunna behandla dom som människor utanför programmet för vi vet inte ett skit om dom trots att det gått 14 program. Skulle vi hata dessa människor utanför rutan som vi hatar dom i rutan? 

Hur ska vi nå en nollvision i våldet i nära relation, hur ska vi nå en nollvision vad gäller mobbing, hur ska vi nå en nollvision vad gäller all form av våld what so ever, hur ska vi nå en nollvision, vill vi ens nå en nollvision?

Detta ämne är så stort att jag bara gjort en ingress för kommande inlägg. Jag hoppas jag kommer kunna skriva fler inlägg i ämnet. 

En tokig mans dagbok.

 Screaming at the window, watch me die another day. Hopeless situation, endless price i have to pay. Sanity now is beyond me, theres no choice. Diary of a mad man, walk yhe line again today. Entries of confusion, dear diary i´m here to stay. 

Detta är inledningen på Ozzy Osbournes fantastiska låt Diary of a mad man. Kanske är det Ozzys egna känslor han skrev om den gången, lyssna gärna på låten den känns äkta. Skulle någon någonsin säga till en människa som den tokiga mannens dagbok handlar om att ta dig i kragen polarn, du måste rycka upp dig. När situationen känns hopplös spelar det ju ingen roll hur mycket hopp alla andra har, man måste ju bygga hopp för den tokiga mannen. Om kalle vet hur man bygger en flygplansmotor så kommer jag aldrig lyckas bygga en på en gång även om han gladeligen berättar för mig hur. Jag skulle vara tvungen att ta ett steg i taget och kanske försöka få fram rätt verktyg så det ens går att ordna, ibland skulle jag antagligen gå tillbaks några steg för att göra om och göra rätt. Jag skulle kunna göra det för att jag har ork att göra det. Ska man ta sig i kragen och förändra en hopplös situation behövs mer än lite ork. Därför är det en fruktansvärt dålig idé många gånger då risken för att man misslyckas är så ofantligt stor och misslyckanden kräver mycket ork/kraft att ta itu med för att göra sig av med känslan av ännu mer hopplöshet. 

En klok vän skrev ungefär att är man mitt i hopplösheten så måste man andas och göra lite mindre än man kan. Eller mycket mindre än man kan eftersom marginalerna är så små och då krävs pyttelite för att det ska bli för mycket. Man kan tänka sig som ett frö som ligger i jorden och ska gro och växa till något nytt, alltså göra ingenting och slappna av i det. Man kan inte vara fröet som försöker klättra upp ur jorden. Man måste låta omständigheterna bli de rätta och tills det gör man inget utan låter omgivningen göra det möjligt för fröet att gro. 

Är vi bra omständigheter för fröna runt oss, låter vi dom gro eller försöker vi dra upp dom ur jorden. För vems skull måste groendet gå fort. Kan man kräva av en planta att den ska snabba sig och ändå kräva att den ska vara lika tålig som de som tagit det med rätt förutsättningar? Kan vi lära oss något av min väns ord? Kan vi det kanske vi kan få se många frö gro till fantastiska växter, alltså om vi låter människor vara där de är och ge dom förutsättningar att bli det de är ämnade för kommer vi få se fantastiska människor göra fantastiska saker för att de har fått tillbaka kraften för att lyckas med det. Vad får det kosta och vad är det värt är frågor jag inte tycker hör hemma i ett sammanhang när det gäller att få tillbaks fantastiska människor. Bara en reflektion efter att lyssnat på Ozzy Osbournes Diary of a mad man. <3