Insanus vel sapiens

 Någonstans i universum tänds nu en stjärna, det kan vara våran sol som syns för första gången från någon himlakropp. Där syns just nu det som vår sol sände ut för t.ex en miljard år sedan. Hissnande tanke för någon som hoppas få leva i 100 år ungefär. Här sitter jag och skriver, jag gör nu åt en yta på kanske 1,5 m2. En ganska pluttig del av universum, så liten att jag inte tror det finns något ord som beskriver hur litet. Jag tror ordet ingenting är för stort. Men ändå sitter jag här och skriver. Jag trotsar logiken genom att finnas i ett universum där inget liv finns  om vi inte ska använda oändligt med decimaler för att beskriva vad som händer på en planet i ett solsystem i en av den pyttelilla galaxen Vintergatans yttre armar. Om jag dog så skulle ca 100% av universum aldrig märka det eller att jag levt. Vintergatan är en av över 100 miljarder galaxer vilka ca 30 miljarder av dem är spiralgalaxer som Vintergatan. Även om det skulle finnas någon form av liv på en miljard planeter är det ändå så gott som 0% av universum. Hissnande siffror, ötäcka, spännande, intressanta, galna, siffror. 

Ändå trotsar vi vidare universums 0% iga liv och lever vidare som om ingenting hade hänt och i universums ögon så har ju inget hänt heller. 

Vi lever på här på vår planet. Tänk att få leva på planeten som är gjord för liv, på den del av planeten där det inte är några naturkatastrofer, svält eller krig precis utanför dörren. I ett land på planeten, ett land där det finns demokrati, där man får vara för eller emot istort sätt vad som helst. Som sagt i ett tillsynes oändligt universum där vad vi gör här har noll betydelse förutom just här där det betyder allt. Under år miljarderna som universum har funnits så har vi här de senaste 200 000 åren utvecklats och spritt oss över planeten. Vi har skapat lagar, normer, etiska regler osv. Vi har skapat religioner som förklarar och förmanar. Jesus skapade inte kristendomen men han är kärnan i den religionen. Vi kan tycka vad vi vill om hur religioner används. Det är vi människor som tolkar religionerna och agerar där efter. Inte alla människor tror på någon Gud, en del tror på flera gudar, en del tror på ödet, en del tror att det är slumpen som styr, en del tror att vi formar våran egen lycka. Vad går att bevisa i något av detta? Vi lever i en tid då vi anser att vetenskapen har kommit långt och är att lita på, det trodde man på 1500 talet också fast då trodde man mycket helt andra saker än vi tror nu. Hur ser vetenskapen ut om 500 år och hur dömer dom oss som är så intelligenta år 2022? 

Just nu är min värld de här ca 1,5  m2 av universums flera miljarder ljusår stora yta så det får plats många fler världar än min. Det har inte ens tagit dig så lång tid att läsa detta som det tar för solens ljus att nå jorden (ca 8 minuter) . Spännande tanke. Om solen slocknar märker vi det först 8 minuter efter det har hänt. 

Ibland vill jag gå ut utanför den värld jag skriver om och universum är ju perfekt då. Det ger lite perspektiv på saker och jag förstår att allt bra jag har runt mig som familj, vänner, bekanta och människor jag ser upp till som politiker, musiker, skådespelare, idrottsmänniskor, andra som syns och tycker saker är viktiga för mig. Det får mig att se fram emot ännu en en dag i universumet där det statistiskt sätt inte finns liv alls och då gör ni mitt liv så rikt att det borde märkas vid världens ände till och med. Jag tror inte jag är galen men skulle jag vara det så är det som det är med det. 

Lär denna gamla hund att sitta, går det?

 Kan man som ung människa lära en gammal men fullt arbetande fritidsledare någonting av värde alls? Jag har fyllt 50, jag har arbetat först 6 år som timledare/ungdomspraktikant/alu inom fritidsgårdsverksamheten sedan utbildat mig 2 år till fritidsledare, jobbat 10 år inom skolvärlden som fritidsledare, assistent, resurs, lärarvikarie, idrottslärare. Efter det har jag arbetat 16 år som fritidsledare inom fritid och kultur förvaltningar i två olika kommuner. Kan någon 20 åring utan fritidsledarutbildning lära mig något alls om mina huvudområden, ungdomar och livet? Kan jag ha något egentligt utbud av att diskutera med så unga människor som 20-30 åringar om just livet? Jag harv 32 års erfarenhet av att jobba med barn och ungdomar. Jag har 3 barn som nu är mellan 16  och 23 år. Jag har tränarutbildningar, jag har 10 år som handbolls och fotbollstränare för pojklag, flicklag och dam-seniorlag. Jag har utbildat mig på högskola i ämnena unga, sex och internet och unga maskulinitet och våld. Jag har även en simlärarutbildning och en utbildning i att vara fritidsledare på nätet så jag känner mig väl rustad för vad än må komma skall. Kan du unga människa verkligen lära mig något alls, kan jag ha något utbyte med dig som ger mig något för med allt mitt ger jag dig såklart hur mycket som helst. Eller? 

Kan en 21 årig teaternörd som dessutom kommit ut som Pan ge mig något kunskapsmässigt alls? Ja hen har verkligen lärt mig saker om livet. Hen har lärt mig att jag inte måste fatta allt för att kunna respektera att saker är som dom är. Just när det gäller Hbtqi+ frågor så är det ungdomar som lärt mig mest. Allt jag har behövt göra är att lyssna, fråga, diskutera, googla och läsa någon rapport eller bok. Jag tar inte till mig allt, ibland måste man övertyga mig att mitt tänk inte är det bästa eller kanske inte gäller längre och man måste ha bra argument för att få mig att ändra något. Kan en 19 årig praktikant utmana mig genom att ställa frågor och diskutera varför jag tycker si eller så? Ja och det har hänt, det är jättespännande att utmanas av ungdomar som kan verksamheten lite gran. Det är jättenyttigt. Kan en ny utexaminerad fritidsledare verkligen ha något att komma med som inte jag redan kan eller vet? Ja absolut, ibland ringer hen och vi diskuterar saker och ibland bara suger jag i mig av alla klokheter och känner att jag är en dinosaurie, vilket avhjälps av att jag kan omvärdera mina åsikter. Kan en 16 årig komiker, "träningsnörd", teaterapa ha något alls att ge mig om ämnen inom mitt arbete? O ja kan jag bara säga då. Hen tror nog inte att hen fyller på min kunskapsbank men vid varje samtal tar jag med mig något nytt, det bästa just nu är att jag har hittat en fantastisk pod som heter Tombola och jag kan inte sluta lyssna, tur det finns över 300 avsnitt. 

Är det viktigt att utmana fördomar? Även sina egna? Har jag ens några? Ja och har andra det? Jag pratar en del med en lastbilschaufför. Nyutbildad. Kör mjölkbil med tungt släp. Är duktig på att meka bilar och skulle jag få problem med min bil (just nu har jag ingen) skulle jag ringa den personen direkt. En lastbilschaufför som gått fordon transport kan de verkligen ha något att ge? Lägg därtill tjej, blåhårig och började sin karriär på naturprogrammet men det var inte tillräckligt givande. Jaha en skoltrött en som bara ville slappa i tre år. Nä knappast, en person med helt grymma studieresultat, kunnig inom alla område och något så in i snabb i huvudet. Man behöver inte väga 130 kilo och se ut som serietidningsvarianten av lastbilschaufförer. Denna tjej är inte stor så hon använder hjärnan oc h det funkar bra, man behöver inte kunna bära lastbilen själv det räcker att man vet hur man kan lösa problem och vara trygg i det. Också detta är en människa som lär mig mycket. En outbildad fritidsledare, utan fullgjort gymnasie, inte 30 fyllda än, där finns väl inget att hämta kunskapsmässigt iallafall? Det finns hur mycket som helst! Vilka kunskaper hen har med sig tack vare sitt bagage. Helt otrolig förmåga att möta ungdomarna precis där de är. Jag hade en gång en timledare som jag handplockade trots att hen egentligen var lite för ung men hen besatt sådana kvaliteter att jag inte sett något liknande än. Helt fantastisk på att ta ansvar och vara den vuxne trots att vissa besökare var lite äldre. En välutbildad men utbränd och utslängd socialtjänstarbetare kan man bolla tankar och idéer med hen? Kan man söka råd hos hen? Det funkar alldeles utmärkt om man inte har tidsnöd för en person som är utbränd och utslängd har bara ett visst mått av energi och det är inte alltid den räcker till mig/dig så då får man vänta. Annars funkar det jättebra. 

Jag tror att det handlar om att lyssna på varandra, att respektera våra olikheter. Det finns unga människor som har mer livserfarenhet än man önskar någon. Jag måste ta ett exempel här, jag har fått lov. En elev som kom varje dag till skolan, ibland lite sent ibland i tid. Hen var som de flesta ungdomar, asjobbig ibland men mest fantastisk. Hen skrev för något år sedan och beskrev sitt helvete lindrigt sagt. Hen skrev att hen var glad att vi i skolan behandlade henne som en människa och brydde oss när det var jobbigt. Vi kunde aldrig ana vad hen vart med om och det var hens strategi, ingen skulle veta eller ens ana. Hen har lärt mig mycket med genom lite utväxlande av tankar. Det är tjusningen med att gå till jobbet, jag vet aldrig hur mycket för mig ny kunskap och nya vinklar på saker jag kommer att få med mig men jag vet att det hela tiden händer. Så länge jag orkar ha öronen öppna och är nyfiken så kommer jag lära mig saker. Många fältare genom åren har fått agera bollplank åt mig och jag älskar dom för att dom låter mig bolla tankar och frågor. Det värsta man kan göra är nog att bestämma sig för att hen här kan, orkar, vill inte så vi hjälper hen genom att ge hen en meningslös syssla, meningslös i förhållande till varför personen är där. Vi som är fritidsledare och vill jobba med det skulle nogb knappast vara nöjda med att någon tycker vi är bra på att ta bort häftklamrar ur papper. Ibland klarar man inte det man är där för men när det funkar så förminskar vi inte varandra utan stöttar varandra. Det finns människor jag aldrig mer vill jobba med och det är för att de trycker ner människor för att höja sig själva. Jag är allt annat än perfekt så jag väljer att inte vilja jobba med dessa för jag har inte verktygen. Jag har jobbat med över 300 kollegor och just detta handlar om kanske fyra, fem stycken så det är inget stort problem. Ibland klickar man inte helt enkelt. Men i övrigt så älskar jag att lära mig saker från de som kan oavsett om hen är 3 ellerv 93 år. 

Recykling?

Återvinning är ju ständigt på tapeten. Minska svinnet för planetens skull för framtiden.  Det är väl ett bra tänk. Många företag och verksamheter jobbar ständigt och bra med att minska svinn och satsar på produkter av återvunnet material. Fantastiskt för miljön och vår planets hälsa. Jag är dock lite bekymrad över hur vi sliter ut människor och hur lätt vi ersätter dom utslitna med nya, det känns som att det nästan är fult att vilja ge en människa chansen att få återhämta sig från längre sjukskrivningar, det känns som att man inte tror på att människan kan återhämta sig och komma tillbaka för att göra ett lika gott jobb som innan sjukskrivning. Vi värnar om återanvändning när det gäller prylar men när det gäller människor så byter vi gärna ut dom. När vi packar våra kassar för att åka till återvinningen så är vi väldigt noga, vi slänger inget fel. Med de väntetider som är nu till bl.a psykiatrin hur länge kan vi vänta in någon som är sjukskriven innan det börjar klia i fingrarna att skriva nya avtal med andra människor för att ersätta?  Det pågår fotbolls EM och friidrotts VM just nu och idrotten är väl absolut verksamhet där man inte kan vänta in någon hur länge som helst, det är lätt att byta ut för att få max prestation. Hur mår en människa som blir bortbytt från ena dagen till den andra. Jag säger inte att idrotten gör fel men jag tror att man måste redan i tidiga år lära ut att det är så den branchen fungerar. Idrott i stort tror jag är bra, elitidrott är jag inte lika säker på att den ger lika mycket för det psykiska välbefinnandet. När man ser på andra bransher oavsett om det är privata sektorn eller den offentliga så har ju arbetsgivaren ett skydd emot att slippa betala en massa när människor inte klarar att prestera det som förväntas. Vi har en statlig myndighet som heter försäkringskassan som hjälper till där. I och med det skyddsnätet så borde företag och verksamheter kunna sitta lite lugnare i båten och låta människor få chansen att komma tillbaks och få göra jobbet. Givetvis kan olyckor göra så det inte går att komma tillbaks till samma men om det kommer att gå så måste vi väl kunna vänta så att ingen kommer tillbaks för snabbt och rasar ännu djupare när det inte funkar. Bara en tanke så här i semestertider. Jag behöver fem veckor för att vara på banan igen andra kanske behöver 5 månader eller till och med flera år. Jag tror dock att vi i längden vinner på alla plan om vi stöttar och hjälper varandra tillbaks om vi av någon anledning hamnat vid sidan av.