Där kärleken kallnar...

 

Där kärleken kallnar....Vi återkommer till slutet av Anders Carlbergs citat i slutet av detta inlägg. Citat från Anders Carlbergs bok Där kärleken kallnar: "I november 1991 lägger sig en invandrarkille i Non fighting generation över ett skinhead och skyddar honom med sin bara kropp från mobben som slår honom med käppar, järnrör och stenar. Vad händer i huvudet på ett skinhead som ser en färgad kille beredd att offra sitt liv för honom?" Ja vad händer i huvudet på en människa när ens "fiende" står upp för en? När du hatar en människa så mycket att du är beredd att göra illa hen fysiskt, psykiskt eller både och, hur skulle du reagera om den människan bara fortsatte sitt liv utan att förstöra något för dig? Vad skulle hända om den människan kom till ditt försvar när det verkligen behövs. Finns det sådana människor? Ja det vill jag nog tro att det gör, antagligen finns det en hel del sådana människor. 

Det pratas om organiserad brottslighet i styrande klaner i våra städer. Det skrivs varje dag i media om dödligt våld. Unga människor är beredda att döda och de blir dödade för sina gängs skull. Runt omkring i världen far människor illa hela tiden och detta är såklart inte bara vuxna människor utan givetvis barn och ungdomar med. Vilka förutsättningar till ett liv i trygghet och harmoni ger vi barnsoldaten i Sudan, flickan i Indien som föds in i människohandelns våldsamma värld, barnet i kåkstaden som går ut för att få in några pengar i ett område som präglas av dödligt våld, flickan i Iran som får veta att hon ska gifta sig trots att hon bara är 12 år, barnet i Borlänge som lever med sina missbrukande föräldrar osv högt och lågt, långt borta och nära. Något är skevt med den här världen! 

Jag tänker lägga krutet här på till att börja med det nära, det som händer här. Människor som jobbar i t.ex. kommunal fritidsverksamhet har kommunens planer, förhållningssätt och värdegrund att ta hänsyn till och jobba efter. Verksamheten är med andra ord politikerstyrd även om det medför mycket frihet innanför ramarna. Vad gör man med den friheten? Skolan och socialtjänsten har lite mer styrd verksamhet även om grundramarna för den kommunala verksamheten är de samma. När unga människor ger uttryck för t.ex. rasistiska, homofoba, funkofoba värderingar, hur jobbar vi med dom då? Ett barn som får en värdegrund från hemmet som inte stämmer överens med kommunens verksamheters värdegrund, hur jobbar vi med dom? Vad har vi rätt att begära av barn och ungdomar? Säg att vi har ett barn som får stryk hemma när något gått fel, kan vi bara förutsätta att det barnet lär sig att det egentligen är fel och att det strider mot Sveriges rikes lag? Säg att vi har ett barn som blir våldtaget hemma av de som ska vara tryggheten, kan vi kräva av det barnet att det ska klara av att orka ta sig igenom en skoldag och uppfylla det kommunens värdegrund kräver av hen. Säg att vi har ett barn som inte får alla mål mat den behöver utan får pengar att köpa något och det ofta blir tre energidryck och fyra munkar, hur kan vi kräva att det barnet ska kunna ta hand om sig och se till att man klarar dagen med alla krav och förväntningar? 

Vad ställer vi för krav på barn och ungdomar? Ska vi skippa alla krav och låta dem växa upp i total kravlöshet? Nej det tror jag inte är en framgångsrik väg. Jag tror att man måste försöka lära barn och ungdomar att vi måste kunna respektera varandra, att allt går att lösa utan våld, att alla människor har rätt att vara sig själva. Jag tror på krav och utmaningar, jag tror att man kan få en människa att växa, bara man är där och tar emot de gånger de faller för faller gör alla. Vems värdegrund ska gälla? Kan man ha samma värdegrund om man har olika religiös bakgrund? Kan man ha samma värdegrund om man har olika etnisk bakgrund? Kan man ha samma värdegrund om man håller på olika fotbollslag? Vad skulle kunna vara minsta möjliga nämnare för en värdegrund som alla kan ställa upp på? Jag tror inte den finns. Jag tror vi alltid kommer behöva kompromissa. Jag tror inte detta är ett problem som går att lösa till 100%. 

Vad jag tror är dock att kärlek tillmedmänniskor är en framgångsfaktor. 

Kan du hata människor utan att känna dem så kan du älska människor utan att känna dem, citat från sociala medier som syns ofta dessa dagar. 

Jag har en fantastisk vän som också varit en fantastisk samverkanspartner. Hon sa ofta när vi stod och gömde oss när vi rökte (Ja jag var nikotinist då) innan jobbet att. Nu går vi in och älskar ihjäl "puckona"(När hon använder puckona är det bara kärleksfullt).  Och så är det kanske, de ungdomar som inte passar i föreningslivet, som har det tufft i skolan, som inte riktigt pallar att "Ta sig i kragen" (ett hatuttryck) hela dagen, kanske är det så att det är de som behöver möta kärleksfulla vuxna mest. Om man misslyckats hela dagen kan det nog vara en befrielse att komma till ett ställe där det ända som krävs för att lyckas är att inte få någon annan att må dåligt. 

Hur kan vi hjälpa barnsoldaten, barnet som är fast i människohandeln och alla andra barn som inte lever under trygga och säkra förhållanden? Inte en aning men att aldrig sluta bry sig och att aldrig acceptera att det finns djävulska orättvisor här i vår värld är kanske en start.

För att återgå till Anders Carlbergs bok. Den heter alltså: Där kärleken kallnar breder laglösheten ut sig.

Och jag tror att det är så som det står i Korintierbrevet i Bibeln. Att störst av allt är kärleken. Så att återigen. Kan man hata människor man inte känner kan man älska människor man inte känner!

Jag ställde en del frågor i början med innebörden ungefär som, hur känns det om? Jag ger inga svar på det, de svaren får ni fundera fram. De kommer präglas av er ryggsäck ni bär på.