Har hunnit med intressanta diskussioner med ett gäng ungdomar också.
Blir glad över hur kloka en del ungdomar är, ungdomar som enligt vissa normer inte passar in i skolans värld. Ungdomar som är 14-16 år som har mer empati och som tänker klarare än många vuxna. Ungdomar som påminner mig om vad en väldigt fin vän brukar påminna mig om när jag blir frustrerad.
Vi pratade om lite av varje, om varför vissa gör si och vissa gör så. Varför det går illa för en del och bra för andra. Vi kom in på missbrukarna som ibland hänger i parken utanför fritidsgården. Missbrukarna som många vill ha bort, få dom utom synhåll. Då börjar någon ungdom prata om människan i stället, människan som hamnat där hen säkerligen inte ville hamna. Kanske någons förälder, helt säkert någons barn, säkert någon som har släkt och hade andra vänner innan.
Jag blir imponerad av att 14åringar kan tänka så utan att fördömma, utan att påpeka att det är ett val någon har gjort osv. Det finns på varje förskola någon som kommer hamna snett även om man har svårt att tro det när de är små och lyckliga. Ett barn som kommer gå vad vi tycker är fel vägar som går åt uppenbarligen fel håll. Okej en 45 årig, ovårdad, störande, aggressiv missbrukare är ju kanske inte så gullig. Kanske väcker aggressiva känslor så man vill be hen fara åt helvete. Men det är ju någons son/dotter oavsett om föräldrarna lever eller ej. Det finns någon som bryr sig/har brytt sig om denna människa. Någon som säkerligen älskar/har älskat människan som fastnat i problemet. Skulle jag vilja att någon bad mina barn fara åt helvete? Det gör ont varje gång ett barn en ungdom blir behandlat så de blir ledsna. Varför sträcker sig inte alltid min empati sig så långt att det gör ont varje gång en människa blir behandlad så.
Men Johan skulle du inte be en missbrukare dra åt helvete om hen höll på att trakassera vanliga fridsamma människor på stan? Nej det skulle jag nog inte göra. Bara för att jag kan låta bli. Reagera är en annan sak men förhoppningsvis med respekt mot den människan. NEJ jag är ingen bra förebild i det läget alla gånger. Jag lever inte som jag lär. Jag kan vara fruktansvärt elak mot människor om de trampar på mina vänner. Jag älskar att trycka till med sarkasm, ironi eller iskalla fakta om jag retar upp mig på någon jag tycker borde veta att bete sig bättre. Jag jobbar stenhårt med mig själv för att låta bli men ibland växer hornen ut ordentligt.
Men de har ju någon gång valt den vägen ju! Okej men vad stod valet emellan? Jag eller du kanske hade gjort exakt samma val som missbrukaren om valmöjligheten hen hade en gång hade varit de samma för oss. Jag tänker inte skylla på föräldrar heller. Jag tror att alla föräldrar vill att det ska gå bra för sina barn, dock kanske en del föräldrar inte har möjligheten att lyckas lika bra som andra föräldrar. Men vems är felet då? Det kan jag inte besvara så enkelt och är det ens viktigt i alla lägen, är det inte viktigare att behandla dessa människor som människor och ge dem hopp om människor? Är det inte mer intressant att hoppas samhället, alltså vi alla kan göra något för att vända negativa spiraler i deras liv? Är det inte mer värt att försöka vinna tillbaks dessa människor.
Vill bara att man skall fundera en gång till innan man spottar på en tiggare, ber en missbrukare dra åt helvete osv... Bara fundera på att det är en människa med samma människovärde som du och jag har.
Och som sagt, jag har stort hopp om framtiden när jag pratar med de ungdomar jag träffar hur "missanpassade" de än verkar vara. Kommer bli många bra socionomer, fritidsledare, lärare, poliser, läkare, politiker, ekonomer, kockar, lokalvårdare, personliga assistenter osv. Med andra ord fantastiska samhällsmedborgare som kommer att rösta och påverka framtiden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar