Jag satt faktiskt och kollade på finalen av melodifestivalen på en förfest ihop med en massa trevliga tjejer. Jag funderade inte så mycket på vad som hände under tävlingen i lördags men allt som rapporterats efteråt har ju varit som en dröm i blogginläggstorkan.
Loreen vann ju som säkert alla vet, hon fick flest röster av både Europa och de svenska tv tittarna. Danny kom tvåa, det har säkert ingen heller missat. Men vilken dålig förlorare! Han står och säger att de som röstat inte fattar vad de gjort och att hans låt är mycket bättre. Torsten Flink och Björn Ranelid verkade ha en egen tävling om vem som inte skulle bli sist. Inte så mycket att bry sig om där och man kan tycka vad man vill om detta spektakel som jag ändå tycker att det är.
Men när jag tittar mig runt på mina arbetsplatser blir jag lite orolig för det som hände under melodifestivalen händer i min verklighet hela tiden. Vi har människor som inte klarar att andra gör ett väldigt bra jobb samtidigt som dom är ödmjuka när dom gör det bra jobbet. Finns människor som måste visa att jag kan också, jag bestämmer så här istället så slipper jag att du kommer hit och gör något riktigt bra. Jag vill också glänsa. Det är kanske ett litet problem, men vi sprider ju det vidare. Vi har ganska stora krav på våra ungdomar som vi jobbar med. Ganska ofta så stora krav att vi vuxna inte skulle ha en chans att leva upp till dom kraven själva. Varför gör vi så?
Om en elev på en skola har sönder något med eller utan vilje så skall den personen sättas dit för annars tar skolan Stockholmsresepengarna för den årskursen. Rätt eller fel, just nu skiter jag i vilket. Jag blir bara lite fundersam över hur vuxna tänker när det ända målet är att "sätta dit" personen i fråga. Man har ingen tanke på att ta reda på varför personen gjorde som personen gjorde. Nä det är tydligen inte intressant. Bara någon får skulden och får ersätta så blir allt bra. I helvete säger jag då. Kan man tänka sig att denna person känner sig kränkt på något sätt av skolan, kan det vara ett sätt att hämnas, kan det vara så att personen mår dåligt och försöker visa det på olika sätt. detta är inga ursäkter men tänkbara förklaringar om mina misstankar om vem stämmer. När vi vuxna ska lösa problem mellan ungdomar så ska det redas ut till 110% och man pratar om att det aldrig är bara en persons fel men när en ungdom/elev ger sig på skolan så är det inget snack om vem som är syndabock. Jag tycker det är jäkligt märkligt. Vi är jäkligt bra på att vilja lösa konflikter mellan ungdomar men den viljan verkar inte finnas när det är ungdom vs vuxen/egendom.
Nä jag har varit ny en gång i tiden i mitt jobb också, jag har gjort hur mycket missar som helst men jag försöker ta lärdom av de missarna. Ibland skäms jag över hur dålig fritidsledare jag kunde vara i början men jag tror nog att jag utvecklats. Det tragikomiska i det är att vi pratar alltid om att ungdomarna ska lära sig av andras misstag men om jag skulle säga till någon kollega/samverkanspartner att -Lugn det där funkar inte du kommer inte komma någon vart med den personen på det viset, så är sannorlikheten att den vuxna skulle ignorera mig totalt och tycka lägg dig inte i och själv då göra det misstag jag gjort innan. Varför är det bara ungdomar som ska lära sig av andras misstag?
Ofta hör jag att det pratas om dokusåpor och om hur illa det är för ungdomar för dom tror ju att livet är så. Eller så har dom fattat hur vuxenvärlden fungerar säger jag då. Det är ingen större skillnad på Big Brother och en arbetsplats med fler än 20 anställda. Det är så lätt att säga att TV förstör ungdomarna men de är enligt mig inte mer korkade än att de förstår vilka spelregler vi har i samhället och skillnaden på de regler vi gärna pratar om och de regler vi bryter mot. Lagliga, Moraliska eller etiska regler spelar ingen roll, de vet. Om vi inte vågar ta den diskussionen och vara ärliga där så kommer vi bli överkörda av regelbrytande ungdomar.
Nä jag önskar mer respekt för ungdomarna vi har i samhället, mer ödmjukhet för då kommer vi att kunna vara med och påverka betydligt mer än nu och puffa ungdomarna i den riktning vi tycker är rätt.
Varför skriver jag om det här? Läs nöjesbladet, sportbladet eller nyhetsdelen i en kvällstidning så har vi allt det här i samhället bland vuxna. Kanske därför vi har så stora krav på ungdomarna för att det ska bli ett slut på massa dumheter som vi är orsaken till men som jag skrev innan. Jag tror vi ibland måste fundera på om kraven är rimliga. Har vi inte rimliga krav så kommer ungdomarna inte ens försöka. Jag skulle själv inte försöka göra något jag inte trodde var möjligt, varför slösa tid på det?
Är vuxna helt värdelösa då, ska vi gå och dö bara och låta ungdomarna ta över??
Inte en chans, men om jag ska ha i en spik i väggen så använder jag inte fogsvansen. Altså, jag ser oss som verktyg för ungdomarna och det är bra om rätt verktyg används till rätt sak. Ska du t.ex måla så blir det mycket snyggare om man gör ett bra förarbete och då kan det behövas olika verktyg för ett mål, så anser jag att måste vi jobba mer.
Tack för mig och god natt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar