Idag tänker jag skriva lite om vänskap och vad som blivit viktigt i mitt liv. Jag kommer bli väldigt personlig, bara så ni vet. Jag har pratat med min doktor igen. Hon är jättebra, rolig är hon med och ganska bestämd när det gäller en del grejer. Det är därför jag skriver detta inlägg. Bara en snabb bakåt blick. Jag har varit blodgivare i 24 år och därigenom gjort en del tester på blodet och haft en regelbunden koll på blodtrycket. För lite mer än två år sedan så skulle jag testa att lämna trombocyter och vita blodkroppar så då kollade de mig lite mer noggrant. Jag hade ett blodtryck de tyckte var för högt så de sa att jag var tvungen att uppsöka en läkare innan jag fick lämna igen. Jag funderade inte så mycket på det utan livet rullade på. Jag satt och fikade med en vän och berättade vad de hade sagt på blodcentralen, då fick jag skäll för att jag inte hade beställt tid med läkaren direkt. Min vän är rätt så bestämd i vissa lägen och hon har rätt 11 ggr av 10. Jag tog till mig skället och bokade en läkartid. När blodtryck, EKG och lungtesterna var gjorda blev jag kallad till ett samtal. Mitt blodtryck var mycket över nyttigt, mitt hjärta hade en förhårdnad i vänster kammare men lungorna var bra trots att jag rökte en hel del då. Läkaren förklarade att jag skulle tacka den Gud eller vad som helst jag trodde på för att jag kom dit i tid. Hon lovade att jag kommit in ändå ett halvår senare med antingen stroke eller hjärtinfarkt. Vafan jag var 42 år inte 142. Man börjar fundera lite över livet i det läget och jag förstår att min vän antagligen räddat livet på mig. Jag är oerhört tacksam för det, jag vet att hon inte tycker att hon gjort något men jag vet.
Tiden har rullat på, jag har mått bra, medicinen hjälper tydligen för jag lever fortfarande. För 1,5 år sedan pratade jag med min vän i telefon. Hon frågade lite om varför jag inte slutat att röka som jag sagt att jag skulle gjort ett halvår tidigare. Jag hade mina vanliga undanflykter klara men dom kom jag inte så långt med. Vid det telefonsamtalet tog jag mitt hitintills sista bloss, jag tappade alla mina argument och kunde inte motivera min rökning efter det. den 15/12 2014 21:00 hade jag rökt färdigt, jag har inte ens haft abstinens ännu. Ännu en grej som kan ha förlängt mitt liv då jag blev tvungen att ta en svagare tablett för mitt blodtryck då det hade sjunket till en bättre nivå även om det inte var hundra. Min Läkare hävdar att jag har nio liv och bara bränt ett par tack vare min vän, jag höll på att bränna alla samtidigt själv.
Jag inser att jag varit en skitstövel mot min kropp de senaste 15-20 åren. Tack vare min vän igen har jag uppsökt läkare och de har hittat att jag har diabetes också. Det är ganska bra att veta det för det går att behandla och då kan man förlänga livet i stället för att förkorta. Tre gånger har hon räddat mitt liv, jag vet att hon tycker att hon inget har gjort men jag har försökt förklara hur kär jag är i livet och hur tacksam jag är för att hon skäller på mig och hur lycklig jag är för att hon är en riktig vän. Det är ju såklart inte detta som gjort henne till en vän, hon har gjort det för att hon är min vän. Hon är en människa som är så godhjärtad, storhjärtad, empatisk, intelligent, snäll och så mycket mycket mer, ja jag har tur som får ha så fina vänner.
Varför berättar jag detta? Jo för som jag skrev så är min läkare också en bestämd människa och hon sa att om jag inte berättar för henne och visar för andra hur viktigt det är att ha sådana vänner som faktiskt räddar och påverkar liv i en positiv riktning så skulle jag få annan behandling, betydligt plågsammare sådan. Det är viktigt att man tänker efter och tar sina vänners oro på allvar, hellre ett läkarbesök för mycket än ett för lite. Och jag är säker på att min vän inte bara är en vän, medveten om eller omedveten om är jag säker på att det bor en ängel innanför "skalet".
Så är det. vad vill jag säga med det här. Jo jag har ju förklarat att min vän är en speciell vän för mig, jag litar på henne, jag skulle lätt och helt lugn balansera på kanten på ett skyskrapetak med ögonbindel om hon försökte leda mig med rösten så jag skulle komma i säkerhet. Jag har fler vänner såklart som betyder oerhört mycket, där jag känner mig trygg för att det går att lita på dom vännerna, vänner som alltid ställer upp, som alltid finns, som är fantastiska. Många vänner har jag känt i ett 10 tal år, vissa lite kortare men ganska länge. Man kommer ganska nära människor ibland efter så lång tid. Då är det lite jobbigt när folk diskuterar vänner med mig på ett sätt så att de visar att de inte har samma uppfattning om den människan som jag har och de vill att jag skall ändra uppfattning "byta sida". Ja jag pratar om vuxna människor. Om jag träffat en vän och pratar med andra om att jag är så glad för i dag sa min vän, gjorde hen, ville hen att.... så blir jag lite ledsen när avundsjukan säger att så fantastisk är väl hen inte. Lita inte för mycket på hen. Hen bara utnyttjar din dumhet. Vad får du ut av hen? osv. Ja om någon säger att Hen är inte alltid så juste om hen är en person jag nyss träffat och någon vän vet saker så kan det vara okej. Men de vänner som jag hör konstiga saker om har jag kännt länge och min bild stämmer inte överens med den andres. Detta kan vara ett problem. Jag kan inte säga att vad glad jag är för hens skull för då är risken stor att jag får ett varför då? tror du på riktigt att hen skulle varit glad för din skull? I det läget spelar det ingen roll vad man svarar för personen har bestämt sig för att jag är naiv och behöver snackas till rätta. Jag lovar! Jag har inga problem med att glädjas med vänner, varför skulle jag ha det? Jag vill mina vänner väl och att de ska vara lyckliga. Och det ända jag vill ha ut av mina vänner är att de talar om för mig när jag är dum mot mig själv eller om jag sårar dom, allt annat är lycklig bonus. När jag får skratta med vänner är det en bonus, när jag får fika med vänner är det bonus när jag får dela upplevelser, lyckliga och ibland sorgliga så är det bonus. Och jag har upptäckt att jag får så mycket mer värdefull bonus av mina vänner än vad en VD kan få av ett företag. Pengar är absolut inte oviktigt men skulle jag få chansen att leva snorrik utan att ha vänner eller fortsätta mitt ringa ekonomiska liv med de vänner jag har skulle jag välja vännerna. ta allt materiellt ifrån mig jag väljer vännerna ändå för jag har speciellt en vän som är orsak till att jag fortfarande får vara med och känna kärlek till livet i stället för att vara en rik döing.
Vart vill jag komma med detta? Jo om vi vuxna har vänner som blir illa behandlade, baktalade, sårade av bekanta till oss hur ska vi då kunna säga till ett barn att det är fult och elakt att mobbas och kunna visa att vi står för det? Jo många av de som beter sig så i min bekantskapskrets är personer som jobbar med barn och ungdomar. Jag har säkert gjort det med, jag hoppas att om jag gör det att någon säger till mig, frågar mig hur fan jag tänkte där för det gör vänner.
Jag har varit sjukskriven nu ett tag men annars jobbar jag mycket på alla möjliga tider eftersom jag arbetar som Fritidsledare. Jag har mina barn så vissa vänner träffar jag inte så ofta som jag önskade men när vi träffas, om det gått tre veckor eller fyra år så finns det där direkt. Jag har insett att det där med vänner är fantastiskt, trodde aldrig jag skulle känna så efter jag hade fyllt tjugo men det är lika viktigt för mig i dag som när jag lekte med kompisarna i Sjöåkraskogen i Bankeryd sent 70 tal och tidigt 80 tal. Jag kommer aldrig att bli för gammal för vänner och jag har mina bästisar som jag delat lite mer med men det betyder inte att mina andra vänner är mindre värda. Ni är alla ovärdeligt värdefulla för mig! Tack för att ni finns och tack för att ni är sådana underbara förebilder för unga människor i er närhet släkt eller ej.
Jag skriver arga inlägg rätt så ofta. Det är för att jag vill att ingen skall behöva ha det sämre än någon annan, det handlar alltid om vad jag tycker är orättvisor. Jag är inte kroniskt arg, inte ens nästan. Jag är en ganska lycklig människa och det såklart mycket tack vare er underbara vänner. Kärlek och respekt till er!
Nu är det dags igen. Morsdag denna gång, i höst farsdag. Varför? Har något enda barn bett om att få födas? Har något barn haft chansen att välja sina föräldrar? Jag gillar inte riktigt de här dagarna när människor som inte valt att få finnas ska känna tacksamhet att de finns till några som valt att skaffa barn, inte barn som valt att skaffa föräldrar. Helt underbart som pappa att få teckningar/presenter av sina barn på farsdag det är en kärleksförklaring absolut. Eller är det det? Kan det vara så att mina barn gör det för att de tror det förväntas av dem? Varför ska man sätta den pressen på barnen. Ja det finns vuxna barn 18-120 som vill visa att mamma/pappa är värda att firas. Men de unga barnen, ska de behöva känna den pressen? Det är inte bara att lägga det ansvaret på den andra föräldern. Den andra föräldern kanske skiter i sitt t.ex ex. Då ligger ju denna börda ännu tyngre på barnet för då vet hen att hen måste lösa det alldeles själv.
