Denna Västindiska morgonbön hörde jag för första gången 1995 och nu har jag äntligen hittat den igen. Jag gillar den och tycker den är värd att spridas.Herre, Du vet bättre än jag att jag blir äldre för var dag och en dag kanske kommer att bli mycket gammal.
Bota mig från den ödesdigra vanan att tro att jag alltid måste yttra mig om allting.
Befria mig från föreställningen att jag alltid måste hjälpa till att lösa de andras problem. Hjälp mig att ta hänsyn till alla omständigheter utan att vara lynnig att vara hjälpsam utan att mästra. Med min enorma mängd av visdom verkar det ju synd att inte använda den-men du vet, herre, att jag behöver några vänner kvar.
Avhåll mig från att undrhålla andra med en ändlös rad detaljer-ge mig vingar så att jag kommer fram till-poängen.
Försegla mina läppar när det gäller mina egna krämpor. De tilltar och det blir allt ljuvligare att älta dom om och om igen.
Jag törs inte be om nåden att njuta av andras historier, men hjälp mig åtminstonde att uthärda dem med tålamod.
Jag vågar inte be om bättre minne men en växande ödmjukhet och mindre tvärsäkerhet, när det kolliderar med vad andra minns.
Lär mig den underbara läxan att jag ibland också tar fel.
Låt mig vara förnuftig och mild. Men jag vill inte bli helgon-en del av dem är så svåra att leva med-men en sur gammal människa utgör kronan av djävulens arbete.
Ge mig gåvan att upptäcka goda ting på oväntade platser och talanger hos obegåvade människor. Och ge mig nåden att få säga det till dem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar