Suttit hemma några dagar med influensa. Ibland lämnar sinnet kroppen och tankarna flyger. Ground control to Johan F, Ground control to Johan F, Lock your Soyuz hatch and put your helmet on. Ground control to Johan F, Commencing countdown engines on.
Okej Nu bär det snart iväg någonstans i mitt universum antar jag. Är jag tokig? Är jag redo att tokpippiförklaras? Om jag är det vad betyder det för någon alls? Är människan naturligt smart, naturligt god, naturligt empatisk? Kan ett barn vara ont från födseln? Jag har mina svar på dessa frågor tror jag, måste bara gräva lite och öppna några lock för att se efter. Detach from station and may God's love be with you, This is ground control to Johan F, You've really made the grade, And the papers want to know whose shirts you wear, But it's time to guide the capsule if you dare. Jag ska alltså trycka på knappen och segla iväg, nice. Ser fram emot vad mitt universum har att erbjuda idag. Hur långt bort vågar jag åka? Jag började min resa 1972 när mitt universum var en enda stor härlig sommardag med massa beskyddande och trygga människor runt mig. Mitt universum var ganska litet, det var härligt. Hade jag vetat allt jag vet nu hade nog topplocket rykt är jag rädd. Jag växte upp och vi lekte vilda västern och krig utan att ha en aning om vapen och dess vidriga användningsområden, Pang du är död, skjuten av en rönnkvist. Räkna till 10 så får du leva igen. Vi lekte röda vita rosen och blev torterade, man kunde bli kittlad och till och med fastbunden vid ett träd, Man fick inte knyta upp knuten, det skulle ens lagkamrater göra om dom hittade en. När man började förstå nyheter och man hörde vuxnas oro om kalla kriget, oljekris i Iran så var allt det där så långt bort och den varma trygga omgivningen skyddade bra. Jag är fullt medveten om att det finns barn som växer upp allt annat än otryggt men det tog ett tag för mig att inse det. Jag trodde alla hade det bra. Till och med Jocke som hade förlorat sin mamma. This is Johan F to ground control, I've left forevermore, And I'm floating in most peculiar way, And the stars look very different today, For here am I sitting in a tin can, Far above the world. Jag har kommit högt upp nu med min lilla rymdfärja och jag börjar se nu tiden. Perspektivet börjar bli otäckt brett.
Feberyrar jag? Nej det tror jag inte. Såhär funkar jag. Jag har levt i 2 olika millenium, 2olika sekel, 6 olika decennium. Mycket har hänt hos mig de åren och mycket har hänt i världen. Börjar komma upp i den åldern då minnena är lyckliga och det som inte varit kul o lyckligt packats ner ordentligt, Kommer gärna ihåg värmen och humorn hos min pappa men vill gärna att minnena av hans sjukdomsperiod då 1998 falnar och bara de bra ögonblicken hittar ut.
Men jag är ju inte senil så jag minns ju saker väl. Jag är långt ifrån ens min egna trappuppgångs bästa människa men jag har ändå åsikter som jag inte håller för mig själv när vi människor bevisar att jorden är överbefolkad av korkade människor. Viss svensk media funkar just nu inte som nyhetsförmedlande oberoende journalistik. Vi har en Förbundskapten för herrarnas fotbollslandslag som gjorde ett lite förvånat avtryck, inte chockerande som vissa hävdade. Man kan tycka att denne förbundskapten ska vara så media tränad att han löser en konstig intervju. Men allt verkade löst med denna fruktansvärda händelse som var mer media bevakad än städerna som nu faller i Ukraina. Att hundratusentals människor är hemlösa och har svårt att få tag i rent vatten efter jordbävningarna i Turkiet och Syrien.
The planet Earth is blue and there's nothing left to do, Though I've flown one hundred thousand miles, I'm feeling very still, And before too long I know it's time to go, Our commander comes down back to earth, and knows. Inget vi kan göra, vad skönt det skulle vara att bara luta sig tillbaks för att se om någon orkar ta tag i mänsklighetens reparationsarbete. Exemplen jag ger är få och koncentrerade til mitt universum. Tro mig det finns universum som är värre krigslika än mitt. Kan jag verkligen göra en krigsliknelse? Ja det kan jag. Först tänkte jag skriva helvete men då kom jag på vad chefskirurg Benjamin Hawkeye Pierce (Alan Alda) på M.A.S.H 4077 sa när fader Mulchay (William Christopher) frågade varför krig är värre än helvetet. Svaret är enkelt när man ser det. Svaret är inte ordagrant men betydelsen är hävdar jag. Vilka kommer till helvetet? Vilka drabbas av krig? Finns det oskyldiga i helvetet?
Jag har sett nu sedan jag gått olika utbildningar i arbetsrätt och skyddsombudsutbildningar att vi människor är väldigt dåliga på att skapa tryggheten folk behöver som fått den undanryckt. Om en människa går in i väggen trots sina 10 år som kompetent medarbetare, och säg att hen är borta länge. Hjälper man den människan då när hen börjar arbetsträna om man inte använder hens kompetens. Finns ens kompetensen kvar? Om det uppstår ett problem och man inte tar med personen i fråga i brainstormingen om hur man ska lösa problemet hur får man då den personen att känna sig behövd på företaget. Det är inte säkert hen kan lösa något men kanske kan personen vara med och klura ut en lösning. Om en medarbetare förlorar en arm, sitter den armen då så nära hjärnan att man behandlar den personen som mindre vetande närt hen börjar arbetsträna? Det är så här det ser ut på allt för många ställen.
Ground control to Johan F, The time is near, there's not too long, Can you hear me Johan F? Can you hear me Johan F? Can you hear me Johan F? Can you. Here am I floating in my tin can. A last glimpse of the world. The planet Earth is blue and there's nothing left to do
Jag är på väg mot okänt mål ut i universum, jag är redo att tokpippiförklaras. Here I am. Lås in mig. Men vänta, jag såg mina barn, jag såg min familj, jag såg mina finaste vänner ska jag lämna tokplaneten till dom utan att hjälpa till. Jag är inte på resa, jag är på flykt för jag är toktrött på idioti. Jag vänder min tin can och styr sakteliga mot jorden igen. Det finns saker att ta hand om här och vi måste hjälpas åt. Vi måste arbeta mot allt våld, även våld i nära relation även om det är asjobbigt att gå in och hjälpa någon som är utsatt. Vi måste få slut på rasismen, den är inte bra för något som är värdigt. Vi måste få fram samhällen som är lika trygga som jag fick känna mig trygg i min barndoms underbara Bankeryd. Vi måste börja lita på forskningen mer än vi litar på sociala medier. Vi måste hjälpas åt att få människor att känna sig behövda och betydelsefulla. Vi måste bli så mycket bättre på att nyttja våra olikheter, vill någon ha Europa som ett nytt Hitler Jugend där olikheter är uteslutna och du lever efter en manual som någon maktgalen snubbe tagit fram? Vi måste låta folk älska den de älskar oavsett könsidentitet för annars diskvalificerar vi fantastiska människor från att få vara trygga och lyckliga. ja den frågan är så mycket större men den är inte för mig att reda ut, jag kan inte tillräckligt för att kunna föra den talan. Tydligen enligt SOM institutet är vi här i Sverige beredda på att lämna ifrån oss demokratin vid vissa enstaka tillfällen. Då har man inte fatta mycket hävdar jag. Lämnar vi ifrån oss demokratin så bestämmer vi själva inte när vi ska ha tillbaks den. Nej vi behöver bygga en starkare demokrati så den blir i princip omöjlig att skada. Hur? Inte en jäkla aning men jag är gärna med och brainstormar.
Jag vill att mina barn ska kunna känna sig trygga och lyckliga hela sina liv utan att behöva ta syntetiska preparat för att uppleva de känslorna. På tal om det. Just nu den 31 mars 2023 kl 20:48 så har människor spenderat bara i år alltså från och med 1 jan kl. 00.00, 98 439 757 201 dollar på illegala droger, är inte det fruktansvärt och något att skriva om i tidningar?
Jag tror att man tenderar att sluta orka bry sig när man inte mår bra och när man mår jättedåligt kan man göra fruktansvärda saker mot sina medmänniskor, slå, tortera, mörda. Ta någons land. Hitta på att vissa människor är genetiskt underställda sig själv. Vi måste som sagt bära varandra när benen tillfälligt eller permanent läger av. Bara för att en människa anses ha för långt kvar till tillfredsställande produktion så kan vi inte kasta ut hen på gatan, vi måste slita lite, stå upp och kräva att man har tålamod. Man får väl höja priset på varan så länge. Skulle inte du vilja att du fick komma tillbaks i din takt att folk hade tålamod med dig. Ett benbrott går oftare att komma tillbaks från än posttraumatiskstress p.g.a. kanske ett krig.
Jag tror att vi är så intelligenta och empatiska så att om vi litade på oss själva skulle vi lösa så mycket med tålamod och framför allt kärlek.
Tack David för en fantastisk låt. Den är visst ser jag från 1972 precis som jag. Jag kommer sätta mig i min tin can och resa mer, det har jag alltid gjort lite då och då. Ibland kort, ibland långt men jag vänder alltid tillbaks och det tänker jag fortsätta med. Nu kan man få tokpippiförklara mig men det är min olikhet så den tänker jag avnjuta i min frihet.
