Jag bojkottar ju livesändningarna från OS men det går ju inte undgå rapporteringen från OS i alla möjliga medier just nu. Det är ganska intressant hur man skriver om atleter som det går bra för, som det går dåligt för och hur atleter emellan kritiserar varandra. Det går inte så bra för Frida Karlsson i skidåkningen just nu, hon klappar ihop och mediasidorna fylls av bilder på en utslagen Frida, en Frida i tårar, en Frida med snor och slem i hela ansiktet som ser väldigt plågat ut. Jag bara undrar varför dom bilderna är så viktiga. Frida arbetar som skidåkare och hon är beroende av att det går så bra som möjligt för att lönen ska bli så bra som möjligt. När jag gick på högstadiet 1985-1988 fanns det en lärare som en klass gjorde allt för att knäcka. Det var en seger varje gång hon sprang ifrån klassrummet gråtande, undra vad som hänt om någon börjat sprida bilder på henne med rödgråtna ögon och snoret rinnande, jag vet inte men jag tror ingen tyckt det vore okej. Självklart var det inte okej att den klassen som försökte knäcka henne kunde hålla på med det heller. I media kan man kommentera det som skrivs genom att dela genom andra media ex Facebook, Twitter, Instagram osv.,. Det är inte sällan elitidrottare får ta emot väldigt mycket hon för att bara vara sjätte bäst i världen, för att missat något så man blivit diskvalificerad i tävlingen och liknande grejer. Hur hade det sett ut på sjukhuset om du får hjälp av den sjätte bästa sjuksköterskan i världen, skulle du sagt nej tack och bett dom leta efter en bättre? Det här är ju saker som kanske inte går att sätta emot varandra egentligen för vi har så olika uppfattning av vad olika professioner ska göra på jobbet men jag tycker det är spännande så jag fortsätter.
Vi kan vända på lite saker och ta upp när t.ex elitidrottarna får medkänsla och man undrar varför den medkänslan inte finns att tillgå i andra yrken på samma sätt. När det går dåligt för t.ex Frida Karlsson i skidåkningen så får hon mycket kärlek på sociala medier. Du kommer tillbaka, du är bäst, nästa gång vinner du, det finns inga problem i världen en liten skugga möjligen från tjurskalliga Bosse som inte fattar hur man kunde ta ut Frida till stafettlaget när Charlotte Kalla bara väntar på hotellet för att bli kallad till skidstadion. När förskolelärare Cecilia har gått in i väggen och blir långtidssjukskriven hur ser det ut då? Man önskar ju att man om man känner till henne skulle vara den peppande som tycker, du kommer tillbaka, du är bäst, det blir ingen nästa gång du är stark, det finns inga problem i världen som du inte klarar osv... men tyvärr verkar det som att det bara är en dröm, många undersökningar (Rapporter från bl.a fackföreningar och arbetsmiljöverket) visar på att man ganska snabbt upplever Cecilia som ett problem, avsaknaden av Cecilia kräver lite mer ork av kollegorna tills ersättare hittats. Man är inte alls lika optimistisk att du är snart tillbaka. Man skickar inte peppen på samma sätt, kanske för det är lättare att ge den till någon man inte träffar irl eller för att vi inte har några egentliga problem med att en idrottare kan bytas ut.
Just att det bytas ut i idrott är ju inget konstigt. Man har avbytare i många lagsporter och det är helt lugnt. De bästa är med i spelet och de andra väntar på att få delta när någon inte orkar mer. Ingen ledare i hela världen skulle tvinga Frida Karlsson, Jonna Sundling, Christiano Ronaldo, Jose Verstappen prestera i en tävling/match om de hade brutit benet. Ingen hade sagt till Zlatan att ta dig i kragen och ryck upp dig nu, det är match i eftermiddag om han låg hemma med svår ångest och inte visste hur han skulle ta sig ur sängen han hade antagligen fått förtur till psykiatrin för att få hjälp att lösa problemen och man hade gett han den tid han behöver för att komma tillbaks. Människor med "vanliga" jobb försöker vi tvinga tillbaks till arbetet så fort som möjligt trots att de efter över 4 månader fortfarande väntar på att få en samtalskontakt genom psykiatrin, det är mycket ta dig i kragen, ryck upp dig, du måste motivera dig osv.... som följer. I det läget är Cecilia inte värd lilltån på Ronaldos fot ens. Det är skillnad på jobb och jobb, det är skillnad på människa och människa.
Vad vill jag ha sagt med detta inlägg? Vi är alla människor, alla behöver stöttas ibland oavsett vad man sysslar med. Det lönar sig aldrig förutom då ev i det närmsta ekonomiska sammanhanget att knäcka en människa. Vill eller orkar man inte försöka lyfta en människa som mår dåligt och inte kan prestera sitt max på det område hen har betalt för så kan man låta bli och känner man sig starkare än den personen så är det faktiskt snällt att inte försöka knäcka hen.
Jag hoppas att man kan sluta publicera förfulande bilder på människor som inte lyckats med sin uppgift, en duktig fotograf kan förmedla den känslan på annat sätt och jag hoppas att idrottare som får ros och ris av en hel nation får bra stöttning och hjälp när riset viner. Jag hoppas att få slippa artiklar i min facktidning som handlar om medarbetare som bränt ut sig totalt, som blivit psykiskt misshandlade, som inte orkar komma tillbaks.
Behandla andra som du vill att andra ska behandla dig, inte som andra behandlat dig.
