Hur beter jag mig mot andra del 2

 

 Fortsätter mina tankar från förra inlägget men med en annan vinkel. Kanhända känner sig någon trampad på tårna och det är inte min mening men jag skriver inga sagor nu så det är ju verkliga händelser eller möjliga händelser jag skriver om. Om jag skulle vilja trampa någon på tårna så hade personen i fråga aldrig kunnat missa det, jag brukar inte ha det som mål men det har hänt här i min blogg och kommer säkert hända igen. I bland kan jag inte låta bli men jag låter den personen enligt mig göra bort sig om och om igen innan jag blir så elak. Jag kommer i detta inlägg utgå från mina år som fritidsledare, från timledare 1988 passerar vi förbi mina anställningar i särskolan, på Rosenlundsskolan, Sanda grundskola1.0, Alfred Dahlinsskolan och fram till min anställning i dag som Fritidsassistent på Fritidsförvaltningen. Jag kommer däremot inte att ange var jag har tänkt till någonstans och mina funderingar kommer inte i någon kronologisk ordning. Så ta det lugnt och läs eller ta det lugnt och strunta i att läs, helt upp till dig.

Jag har varit ny som fritidsledare och har gjort hur många misstag som helst av de problem jag kommer att ta upp här men jag försöker lära mig hela tiden och inte göra om samma misstag flera gånger, funkar så där ibland men jag är bara människa och ibland orkar jag inte tänka efter före. Inte med det sagt att jag inte försöker för det gör jag verkligen.

Vissa av dessa grejer har jag tagit upp tidigare men jag tycker det är så viktigt så här får de ett eget inlägg.

Som jag skrev så jobbar jag som fritidsassistent(fritidsledare) idag. Jag jobbar mestadels med ungdomar mellan 13-22 år. Kan vara bra att veta för att kunna hänga med i mitt tänk. Det sägs ju att barn/ungdomar gör som vi gör och inte som vi säger, kan vara delvis sant men om vi tror att ungdomar är så korkade hela tiden så är vi nog ganska fel ute. Att de utnyttjar det talesättet och gör det till en självuppfylld profetia är en helt annan sak. De flesta ungdomar har väldigt klart för sig om rätt och fel men är inte dummare än att de utnyttjar vissa situationer när de uppkommer. Och jag förstår dom för vi kan inte ha större krav på våra ungdomar än vi kan ha på oss själva sen kan man ju bara hoppas att de är smartare än oss ibland. Vi som jobbar med ungdomar ska ju vara en vettig vuxen till i deras liv, en del av dem har ju väldigt få sådana runt sig så där kan vi vara jätte viktiga.

Vi kräver att ungdomarna ska sköta sig och inte vara taskiga mot varandra. Är dom inte det och det inte passar dom så kan man ju alltid kasta ut dom och stänga av dom ett tag. Kanske nödvändigt i vissa fall men jag tror man kan ta till det lite för lätt för att man inte orkar mer. Undrar hur vi som anställda skulle reagera på att om vi inte kommer överens i arbetsgruppen och det blir en ohållbar situation och våran chef kommer och säger Johan gå hem och stanna där i en vecka. Jag skulle nog inte bli jätte lycklig. En vecka extra semester säger någon då. Men jag vill ju gå till mitt jobb, jag jobbar ju där för att jag trivs med det. Annars hade jag sökt något annat. Och jag har ju ett hem där jag trivs så det skulle inte vara något jätte problem för mig men de ungdomar som vi gör så med då? Fritidsgården kanske är det enda stället där de trivs så det känns nog ännu jävligare för dom. Men då kan de ju bete sig då!!!! Vet vi varför de beter sig som de gör? Har vi tagit reda på det? Det kanske är ett rop på att SE MIG, JAG ÄR HÄR OCH BEHÖVER LITE UPPMÄRKSAMHET. Kan man inte få uppmärksamhet på annat sätt då? Genom att göra något bra till exempel? Nä inte alltid säger jag då. Är vi två personal på fritidsgården så klarar vi kanske att ge uppmärksamhet ordentligt till 25-30 ungdomar under våra tre till fem öppettimmar en vanlig fritidsgårdskväll. Är det mer ungdomar än personalen hinner ge tillräckligt  med uppmärksamhet så är det inte det trevliga som fångar våran uppmärksamhet. De osynliga och lugna kan nog många gånger känna att varför går jag hit jag är bara en liten del av interiören som inte är så viktig. Självklart tycker vi inte så men jag kan tänka mig att känslan kan infinna sig.

Säg att vi ska åka till Liseberg tillexempel. Vi har gått ut i god tid med affischer och vi har en deadline för anmälan. Någon kommer en dag försent med sin anmälan, ska denna person då få följa med? Oavsett av vilken anledning ? Jag kommer att här ta ett exempel där jag själv trampar på även mina egna tår. Chefen säger till oss i Januari att han vill ha in semester ansökningar, tjänstledighetsansökningar osv innan ett visst datum. Hur ofta får han det. Vi som inte av vilken anledning som helst inte fixade det ska vi bli utan semester, tjänstledighet osv? Tror att vi skulle protestera hej villt då. Men vi måste lära ungdomarna ju! Ja det ska vi absolut men vi kan inte ha regler för reglernas skull, kan vi inte rucka på en regel om det finns möjlighet att lösa problemet så är vi långt ifrån några bra vuxna förebilder. Jo jag vill ha regler men reglerna ska vara till för att vi ska ha en bra verksamhet där ingen far illa. Och då måste man i bland rucka på dom reglerna om utrymmet finns så att ingen far illa.

Vi har samma Lisebergsresa som utgång här. Vi har bestämt att åka kl 13.00 från stora stenen på höjden. klockan är 13.05 och det fattas två personer. Gör vi rätt om vi säger skyll er själva vi åker nu. eller bör vi ta reda på varför personerna inte dykt upp. Tycker någon att de får skylla sig själva hoppas jag man inför löneavdrag på försen ankomst vid möten eller om det står 09.00 på schemat och man alltid är där kl 09.15. Skulle bli ett jäkla liv kan jag tänka mig. Men ibland som jag skrivit innan så har vi mycket större krav på ungdomarna än oss själva och då vill jag igen påminna om att konsekvens tänket är färdigutvecklat lagom tills ungdomarna lämnar fritidsgården. Med andra ord så är det vi som har passerat den åldern som ska skärpa oss och ibland jäkligt mycket.

Äntligen kommer jag dit där många med mig kan känna igen sig och skämmas. Tror alla har gjort fel på det område jag tänker ta upp nu. Vi kräver av ungdomar att de ska sköta sig och tänka sig för hur de behandlar varandra. För det är vi vuxna riktigt bra på. Ja jag var ironisk, fruktansvärt ironisk. Jag säger bara titta in på Facebook. Nä inte ungdomarnas, de vuxnas. Ibland undrar jag om jag ska skratta eller gråta. Titta in vid fika tiden på ett personalrum var som helst. Hjälp säger jag, fy f-n vad illa det kan var. Absolut inte att det är som big brother jämt. Men har det blivit en konflikt så är vi där. Alla arbetsplatser  som jag jobbat på har varit jättebra så länge man kan ha en rak kommunikation och där kritik framförs konstruktivt. Men när det inte är så så är vi inte ett dugg bättre än de ungdomar som gör exakt samma sak fast med andra metoder. Och jag är säker på att det är lika viktigt att reda ut orsaken på negativt beteende bland vuxna som bland ungdomar. Varför beter sig X på det sättet? Vad kan vi göra i personalgruppen? Ojdå var det personalgruppen som var problemet denna gång? Hur går vi vidare då? Eller var det cheferna? Vem pratar vi med då? Eller var det ungdomarna? Hur gör vi nu då? Jag har inga svar men jag tror att är vi vuxna rakare mot varandra så blir ungdomarna det med. Kan vi erkänna att vi inte är ofelbara så kommer ungdomarna att göra det med. Kan vi skratta åt våran egen dumhet ibland så ökar respekten  och trovärdigheten hos oss.

Som jag sagt är jag för regler. Men det ska vara regler som fyller ett vettigt syfte och man ska kunna gå runt reglerna om det behövs och då är det vi som ska visa att denna gången bryter vi mot den regeln därför att, inte säkert att vi gör det nästa gång. När vi måste ta obekväma beslut så får vi försöka tänka oss in i hur våra beslut påverkar andra och hur vi gör det så smärtfritt som möjligt för de inblandade. Vi, i allafall jag har inte gjort mitt sista fel ännu för jag vill utvecklas och bli bättre. Därför försöker jag att använda ordet förlåt när det behövs för jag är inte ofelbar. Jag gödslar inte med förlåt om det inte passar in för när jag ber om ursäkt ska den jag ber om ursäkt till veta att det är äkta och att jag kommer göra allt för att inte göra om samma misstag igen. Kanske jag gör det ändå men det är absolut inmte mitt mål. Men som sagt jag är inte ofelbar men jag försöker lära mig av mina misstag och även av andras misstag Ja jag känner folk som inte alltid gör rätt men kan man be om ursäkt och att målet alltid är att inte kränka folk så kan i allafall jag ta emot en ursäkt och släppa det sen. Varför? Därför att jag mår inte bra själv om jag inte släpper det som andra tror jag släppt. Ja jag har gjort så och det jag lärde mig där var att det var bara jag som mådde dåligt av det. Däremot inte sagt att man bara ska släppa allt direkt, men när man accepterat ursäkten och sagt att man går vidare så får man ta och göra det med.

Folk får göra som dom vill, detta var bara lite tankar från mig. Och en sak som jag alltid bär med mig från min Fritidsledarutbildning är ett par meningar som en lärare delade med sig av och det försöker jag tänka på lite då och då. 1. Jag är inte outbytbar. 2. Jag måste kunna skratta åt min egen dumhet ibland för det gör andra utan att fråga mig om lov.

Kanske låter som om jag har jobbat på arbetsplatser där det bara är problem. Så är det givetvis inte. Skulle jag skriva om allt bra skulle jag bli tvungen att skriva böcker och det skulle inte räcka med en triologi, det skulle bli ett bokband på flers tusen böcker. Jag kanske gör det någon gång. Jag älskar mitt jobb, jag är oftast nöjd med min arbetsgivare och jag gillar mina kollegor och samarbetspartners,  vissa väldigt mycket. så är det. Jag skulle inte kunna skriva min blogg om det inte fanns människor på arbetet och på fritiden som aktiverar min hjärna och som jag kan skratta ihop med. Ibland låter jag kanske butter i min blogg men jag är en människa som älskar att skratta. Ha det gott till nästa gång.