Sagan om Svitjod fortsätter. Del II

 

 Sist vi var i Svitjod var det kallt runt människorna och bland människorna. Nu har våren kommit till nästan hela Svitjod och värmen sprider sig runt människorna men kylan bland människorna biter sig kvar. Svitjod tinade upp lite när kronprinsessan i landet fick en dotter men det varade bara tills hon fick sitt namn. Den nya prinsessan Stjärna. En känd historiker hävde ur sig några illa valda ord om namnet Stjärna. Skulle han inte gjort. Han är inte längre välkommen att rota i de kungliga arkiven, smart kille. Nej hela hans livsverk av böcker han skrivit har kommit till tack vara de arkiven. Nu får han skriva romaner eller något sådant i stället.

Svitjod styrs fortfarande av dom som gillar politiken höger. Men det skakar lite i deras fäste bland de som röstar. De som gillar politiken vänster har vaknat efter en lång dvala och nu är väl frågan om politiken höger kommer att få bestämma så mycket längre. Vad de ännu bestämmer verkar vara att det är svårt att styra landet Svitjod. Nu i veckan avgick landets försvarsminister. Minister nr 11 som lämnar politiken. Alla 11 kommer från samma parti och det är det största av de politik höger partierna som står för denna bravad. Tor Stenfors valde att lämna sin post som han haft sedan Mitch Torkulle lämnade den posten för 5 årsedan. Mitch lämnade för att han inte tyckte att hans parti stod för det dom sa, Tor lämnar för att han inte vill vara försvarsminister och han har egentligen aldrig velat vara det. Märkligt att ta en så viktig post om man inte vill ha den. Tors avgång har säkert inget att göra med att han godkännt vapenförsäljning till odemokratiska länder som säljer vapnen vidare till krigförande länder. Inget alls med det att göra kan jag tänka.

Får man inte sälja vapen till vem som helst? Nä landet Svitjod har lagar som säger att man bara får sälja vapen till demokratiska länder som har fred. Som att sälja oxfilé till veganföreningen kan man tycka men så är det. Tor skall leva ett lugnare liv nu säger han och lämna ministerposten till någon annan som kan fortsätta myglet och lämna honom ifred. Tor har nog inte tänkt på att Konstitutions Utskottet älskar sådana här händelser så Tor kommer nog att få tillbringa lite tid med utfrågningar och påståenden om att han nog visst visste vad han gjorde under sin tid som minister. Sådant har nog Tor inte tänkt på men det borde han. Som jag sagt innan så är det kallt mellan folket i Svitjod och i ett KU förhör så är det svinkallt så hoppas han klär sig varmt. Det märkliga i sådana här historier är att de gamla ryggdunkarna plötsligt fått kramp i händerna och lyser med sin frånvaro. Men det kan ju vara bra för det kommer antagligen vara jätte ljust under förhören. Så Tor kan nog inte missa att se att det kan bli ännu kallare för honom.

Freddy Regnåker säger bara att han inte kan tvinga kvar Tor som minister även om han vill ha honom där. Folket tror denna gång på Freddy för han kunde inte ens hålla kvar sin fru hos sig. Freddy har i allafall gjort som Gösta Syréndunge sagt att man inte ska göra så det blir spännande om religöshögern håller fast vid Freddy och hans parti eller om de lägger sig ner och självdör.

Nä ska man klara sig i Svitiods politik gäller det att man är hårdhjärtad. Charles Teckning klarar sig gång på gång fast han sitter/satt som ledamot för ett oljebolag som gjorde affärer med diktaturer som avrättar folk på löpande band då gärna kvinnor och barn. Men det är klart, Charles har alltid gillat effektivitet oavsett vad. Freddy skulle nog aldrig våga hota Charles med sparken för då skulle han snart vara ensam och ha ont ifoten vilket skulle glädja politik vänstern något oerhört. De hade till och med en gång en sula som partiledare och statsminister.

Men Freddy och hans vänner kan vara hårda och bestämda på riktigt och då verkligen visa med hela handen. En matkädja som heter Mini ville bjuda hela regeringen på en middag men då sa man nej. det kunde ju räknas som bestickning och sådant sysslar inte högerns politiker med, aldrig någonsin. Att man åker med oljebolaget Skäll på bjudresa och nämner deras namn på sin partiblogg fjorton gånger har man nog glömt eller att partiets största sponsor Van Bigmacs är en konkurent till Mini. Att Van Bigmacs gör reklam för partiet räknas nog inte heller till något konstigt. Antagligen passar det i hop med snabbmat och snabbavgångar. Tänk om de kunde ta med sig det till Svitjods järnvägar (SJ). Tänk om Tågen i Svitjod kunde gå i tid nästan jämt och till och med lite före ibland så skulle Svitjodarna bli lite varmare och lyckligar.

Runt omkring Svitjod har höger höger politiken rönt stor framgång. Senast nu i semesterparadiset Nomoney. Där man vill kasta ut invandrare, idén är inte ny i Ländernas Gemenskap (LG). Det där har Vinland hållit på med länge. De kastar ut och trakaserar Ciggarna, ett folkslag som kommer från Vampyrien och som också är en del av LG men det glömmer man gärna bort. Ciggarna får man trakasera i alla länder som är medlemmar av LG, även Svitjod tycker det är okej. Varför man får trakassera Ciggarna är kanske för att de gärna vill jobba och stjäler jobben från dom som inte vill ha sina jobb. Och stjäla är fruktansvärt fult så länge det inte gäller väldigt stora summor.

Är det konstigt att det är kallt bland människorna i Svitjod. Nä inte om ni frågar mig. När det är kallt bland folket så får media hjärnblödning, varför det är så vet jag inte men så är det. Man börjar göra TV program som går ut på att tycka illa om folk och få folk att mobba varandra. Okej ett slagsmål värmer en stund men det tinar inte upp kylan mellan folket. Man måste komma på bättre sätt. Man måste få människorna i Svitjod att komma ihåg vad ordet empati betyder. Av någon anledning som jag inte kan redogöra för så kan människor tina upp om de får empati. Spännande. Empati verkar vara en energikälla. Nackdelen med empatisk energi är att den verkar vara jobbig att framställa och svår att hitta så Svitjod kommer nog fortsätta att producera energi genom atomklyvning och naturförstörelse. Atomklyvning är rent, lätt och bra att framställa. Inte helt ofarligt men att en olycka skulle kunna hända där är ju nästan omöjligt. Det har hänt tre stora olyckor med atomklyvningsenergi och det borde inte vara möjligt så att det skulle hända i Svitjod är ju helt orimligt.

Den här sagan är faktiskt mycket märklig men författaren Jagär skrattar nog åt sina tokigheter och jag tänker fortsätta berätta den för jag vill också veta hur denna märkliga saga ska sluta. De flesta sagor slutar ju som sagt var med "så levde de lyckliga i alla sina dagar" men hur denna saga ska kunna sluta så det vet jag inte. Det måste in en hjälte i denna saga snart men det kan jag inte se när jag bläddrar bland de kommande hundra sidorna i denna sagobok.

Siffror och tankar.

Ett ljusår är ungefär 9 461 000 000 000 km. Solen ligger ca 8 ljusminuter bort. Andromedagalaxen 2 500 000 ljusår bort. Centrum på Vintergatan 26 000 ljusår bort och det mätbara universum är ca 46 000 000 000 ljusår stort. Spännande siffror men de säger inte så mycket. Varför tar jag upp det här? Har funderat lite då och då på varför det känns som ett oändligt avstånd mellan mig och vissa människor fast vi ibland bara står 50 cm ifrån varandra.

Lätt att tänka då hur dum kan du bli, hur fan tänkte du nu. Känns ibland som att man är tusentals ljusår från varandra. Men ändå bara 50 fysiska cm. Hur gör man? Vad gör man? Hur löser man en situation när det känns som att man har super nära till solen som bara är 8 ljusminuter men som ändå är så långt bort att man aldrig skulle nå den om man satte sig i en raket och for iväg. Kluriga frågor? Klart man kan ta tag i problemet och försöka få ner avståndet till mil, km, dm, och sedan ner till de 50 fysiska cm som är det faktiska avståndet. Men det krävs mycket energi.

Solen alstrar en energi på ca 400 000 000 000 000 000 000 000 000 watt. Mina glödlampor hemma max 60 watt. Det är lite skillnad på energialstringen där. Som jag skrev så krävs det ibland mycket energi för att orka försöka få ner avståndet till en annan människa. Undrar hur mycket energi människokroppen alstrar när man försöker allt man kan och man inte tänker på annat än att lösa problemet. Även om avståndet till solen känns kort ibland så kommer jag aldrig komma i närheten av att kunna alstra 400 kvadriljoner watt med energi.

Samtidigt kan man tycka att 50 cm känns som 10 cm när man umgås med människor som man trivs med. Det går inte åt någon energi alls för att tycka om dessa människor och de utsrålar värme och godhet.

Absoluta nollpunkten apropå värmetemperaturer är -273,15 grader C (Cellsius). Hur man kommit fram till det får ni googla. Temperaturen i Solens centrum är 15 000 000 grader C och yt temperaturen ca 6 000 grader C. Undrar hur många grader Cellsius en människa utsrålar när man pratar om att utstråla värme, antagligen inte många grader men känslan kan ju vara att det är över 100 grader.

Man pratar även om att personer har stora hjärtan. Stporlek är ju också ett spännande område. Stjärnan Betelgeuse har en massa som är ca 20 gånger solens. 4 235 x 10 upphöjt i 31 kg. radien är ca 650 000 000 km, vilket är nästan 1000 gånger solens.

Vad håller jag på med egentligen?? Jo jag kom fram till att vissa människor kan det kännas som att man är 46 000 000 ljusår ifrån, de alstrar en positiv energi på ca 0,01 watt, de sprider -273,15 grader C värme och har ett hjärta av en atoms storlek. Samtidigt som det kan kännas som om man står på någons fötter, någon som alstrar en positiv energi på 400 kvadriljoner watt, de sprider en värme av 15 000 000 grader C och har ett hjärta stort som 1000 solar. Och mitt i mellan dessa ytterligheter finns alla andra. Är det konstigt att det blir lite fel ibland då? Är det konstigt att man inte ödslar energi på dom som är närmast den negativa ytterligheten utan försöker närma sig dom på som ligger mer åt den positiva ytterligheten? Vissa människor kan man tappa lite ibland och då gäller det att hala in dom innan de försvinner bort från där min gräns går för vad jag tror jag klarar att kämpa tillbaks.

Bara så ni vet, jag ger aldrig upp någon men jag prioriterar de som får mig att må bra även om jag får hämta dom en bit ifrån. Ha en bra natt allihop.

Hur beter jag mig mot andra del 2

 

 Fortsätter mina tankar från förra inlägget men med en annan vinkel. Kanhända känner sig någon trampad på tårna och det är inte min mening men jag skriver inga sagor nu så det är ju verkliga händelser eller möjliga händelser jag skriver om. Om jag skulle vilja trampa någon på tårna så hade personen i fråga aldrig kunnat missa det, jag brukar inte ha det som mål men det har hänt här i min blogg och kommer säkert hända igen. I bland kan jag inte låta bli men jag låter den personen enligt mig göra bort sig om och om igen innan jag blir så elak. Jag kommer i detta inlägg utgå från mina år som fritidsledare, från timledare 1988 passerar vi förbi mina anställningar i särskolan, på Rosenlundsskolan, Sanda grundskola1.0, Alfred Dahlinsskolan och fram till min anställning i dag som Fritidsassistent på Fritidsförvaltningen. Jag kommer däremot inte att ange var jag har tänkt till någonstans och mina funderingar kommer inte i någon kronologisk ordning. Så ta det lugnt och läs eller ta det lugnt och strunta i att läs, helt upp till dig.

Jag har varit ny som fritidsledare och har gjort hur många misstag som helst av de problem jag kommer att ta upp här men jag försöker lära mig hela tiden och inte göra om samma misstag flera gånger, funkar så där ibland men jag är bara människa och ibland orkar jag inte tänka efter före. Inte med det sagt att jag inte försöker för det gör jag verkligen.

Vissa av dessa grejer har jag tagit upp tidigare men jag tycker det är så viktigt så här får de ett eget inlägg.

Som jag skrev så jobbar jag som fritidsassistent(fritidsledare) idag. Jag jobbar mestadels med ungdomar mellan 13-22 år. Kan vara bra att veta för att kunna hänga med i mitt tänk. Det sägs ju att barn/ungdomar gör som vi gör och inte som vi säger, kan vara delvis sant men om vi tror att ungdomar är så korkade hela tiden så är vi nog ganska fel ute. Att de utnyttjar det talesättet och gör det till en självuppfylld profetia är en helt annan sak. De flesta ungdomar har väldigt klart för sig om rätt och fel men är inte dummare än att de utnyttjar vissa situationer när de uppkommer. Och jag förstår dom för vi kan inte ha större krav på våra ungdomar än vi kan ha på oss själva sen kan man ju bara hoppas att de är smartare än oss ibland. Vi som jobbar med ungdomar ska ju vara en vettig vuxen till i deras liv, en del av dem har ju väldigt få sådana runt sig så där kan vi vara jätte viktiga.

Vi kräver att ungdomarna ska sköta sig och inte vara taskiga mot varandra. Är dom inte det och det inte passar dom så kan man ju alltid kasta ut dom och stänga av dom ett tag. Kanske nödvändigt i vissa fall men jag tror man kan ta till det lite för lätt för att man inte orkar mer. Undrar hur vi som anställda skulle reagera på att om vi inte kommer överens i arbetsgruppen och det blir en ohållbar situation och våran chef kommer och säger Johan gå hem och stanna där i en vecka. Jag skulle nog inte bli jätte lycklig. En vecka extra semester säger någon då. Men jag vill ju gå till mitt jobb, jag jobbar ju där för att jag trivs med det. Annars hade jag sökt något annat. Och jag har ju ett hem där jag trivs så det skulle inte vara något jätte problem för mig men de ungdomar som vi gör så med då? Fritidsgården kanske är det enda stället där de trivs så det känns nog ännu jävligare för dom. Men då kan de ju bete sig då!!!! Vet vi varför de beter sig som de gör? Har vi tagit reda på det? Det kanske är ett rop på att SE MIG, JAG ÄR HÄR OCH BEHÖVER LITE UPPMÄRKSAMHET. Kan man inte få uppmärksamhet på annat sätt då? Genom att göra något bra till exempel? Nä inte alltid säger jag då. Är vi två personal på fritidsgården så klarar vi kanske att ge uppmärksamhet ordentligt till 25-30 ungdomar under våra tre till fem öppettimmar en vanlig fritidsgårdskväll. Är det mer ungdomar än personalen hinner ge tillräckligt  med uppmärksamhet så är det inte det trevliga som fångar våran uppmärksamhet. De osynliga och lugna kan nog många gånger känna att varför går jag hit jag är bara en liten del av interiören som inte är så viktig. Självklart tycker vi inte så men jag kan tänka mig att känslan kan infinna sig.

Säg att vi ska åka till Liseberg tillexempel. Vi har gått ut i god tid med affischer och vi har en deadline för anmälan. Någon kommer en dag försent med sin anmälan, ska denna person då få följa med? Oavsett av vilken anledning ? Jag kommer att här ta ett exempel där jag själv trampar på även mina egna tår. Chefen säger till oss i Januari att han vill ha in semester ansökningar, tjänstledighetsansökningar osv innan ett visst datum. Hur ofta får han det. Vi som inte av vilken anledning som helst inte fixade det ska vi bli utan semester, tjänstledighet osv? Tror att vi skulle protestera hej villt då. Men vi måste lära ungdomarna ju! Ja det ska vi absolut men vi kan inte ha regler för reglernas skull, kan vi inte rucka på en regel om det finns möjlighet att lösa problemet så är vi långt ifrån några bra vuxna förebilder. Jo jag vill ha regler men reglerna ska vara till för att vi ska ha en bra verksamhet där ingen far illa. Och då måste man i bland rucka på dom reglerna om utrymmet finns så att ingen far illa.

Vi har samma Lisebergsresa som utgång här. Vi har bestämt att åka kl 13.00 från stora stenen på höjden. klockan är 13.05 och det fattas två personer. Gör vi rätt om vi säger skyll er själva vi åker nu. eller bör vi ta reda på varför personerna inte dykt upp. Tycker någon att de får skylla sig själva hoppas jag man inför löneavdrag på försen ankomst vid möten eller om det står 09.00 på schemat och man alltid är där kl 09.15. Skulle bli ett jäkla liv kan jag tänka mig. Men ibland som jag skrivit innan så har vi mycket större krav på ungdomarna än oss själva och då vill jag igen påminna om att konsekvens tänket är färdigutvecklat lagom tills ungdomarna lämnar fritidsgården. Med andra ord så är det vi som har passerat den åldern som ska skärpa oss och ibland jäkligt mycket.

Äntligen kommer jag dit där många med mig kan känna igen sig och skämmas. Tror alla har gjort fel på det område jag tänker ta upp nu. Vi kräver av ungdomar att de ska sköta sig och tänka sig för hur de behandlar varandra. För det är vi vuxna riktigt bra på. Ja jag var ironisk, fruktansvärt ironisk. Jag säger bara titta in på Facebook. Nä inte ungdomarnas, de vuxnas. Ibland undrar jag om jag ska skratta eller gråta. Titta in vid fika tiden på ett personalrum var som helst. Hjälp säger jag, fy f-n vad illa det kan var. Absolut inte att det är som big brother jämt. Men har det blivit en konflikt så är vi där. Alla arbetsplatser  som jag jobbat på har varit jättebra så länge man kan ha en rak kommunikation och där kritik framförs konstruktivt. Men när det inte är så så är vi inte ett dugg bättre än de ungdomar som gör exakt samma sak fast med andra metoder. Och jag är säker på att det är lika viktigt att reda ut orsaken på negativt beteende bland vuxna som bland ungdomar. Varför beter sig X på det sättet? Vad kan vi göra i personalgruppen? Ojdå var det personalgruppen som var problemet denna gång? Hur går vi vidare då? Eller var det cheferna? Vem pratar vi med då? Eller var det ungdomarna? Hur gör vi nu då? Jag har inga svar men jag tror att är vi vuxna rakare mot varandra så blir ungdomarna det med. Kan vi erkänna att vi inte är ofelbara så kommer ungdomarna att göra det med. Kan vi skratta åt våran egen dumhet ibland så ökar respekten  och trovärdigheten hos oss.

Som jag sagt är jag för regler. Men det ska vara regler som fyller ett vettigt syfte och man ska kunna gå runt reglerna om det behövs och då är det vi som ska visa att denna gången bryter vi mot den regeln därför att, inte säkert att vi gör det nästa gång. När vi måste ta obekväma beslut så får vi försöka tänka oss in i hur våra beslut påverkar andra och hur vi gör det så smärtfritt som möjligt för de inblandade. Vi, i allafall jag har inte gjort mitt sista fel ännu för jag vill utvecklas och bli bättre. Därför försöker jag att använda ordet förlåt när det behövs för jag är inte ofelbar. Jag gödslar inte med förlåt om det inte passar in för när jag ber om ursäkt ska den jag ber om ursäkt till veta att det är äkta och att jag kommer göra allt för att inte göra om samma misstag igen. Kanske jag gör det ändå men det är absolut inmte mitt mål. Men som sagt jag är inte ofelbar men jag försöker lära mig av mina misstag och även av andras misstag Ja jag känner folk som inte alltid gör rätt men kan man be om ursäkt och att målet alltid är att inte kränka folk så kan i allafall jag ta emot en ursäkt och släppa det sen. Varför? Därför att jag mår inte bra själv om jag inte släpper det som andra tror jag släppt. Ja jag har gjort så och det jag lärde mig där var att det var bara jag som mådde dåligt av det. Däremot inte sagt att man bara ska släppa allt direkt, men när man accepterat ursäkten och sagt att man går vidare så får man ta och göra det med.

Folk får göra som dom vill, detta var bara lite tankar från mig. Och en sak som jag alltid bär med mig från min Fritidsledarutbildning är ett par meningar som en lärare delade med sig av och det försöker jag tänka på lite då och då. 1. Jag är inte outbytbar. 2. Jag måste kunna skratta åt min egen dumhet ibland för det gör andra utan att fråga mig om lov.

Kanske låter som om jag har jobbat på arbetsplatser där det bara är problem. Så är det givetvis inte. Skulle jag skriva om allt bra skulle jag bli tvungen att skriva böcker och det skulle inte räcka med en triologi, det skulle bli ett bokband på flers tusen böcker. Jag kanske gör det någon gång. Jag älskar mitt jobb, jag är oftast nöjd med min arbetsgivare och jag gillar mina kollegor och samarbetspartners,  vissa väldigt mycket. så är det. Jag skulle inte kunna skriva min blogg om det inte fanns människor på arbetet och på fritiden som aktiverar min hjärna och som jag kan skratta ihop med. Ibland låter jag kanske butter i min blogg men jag är en människa som älskar att skratta. Ha det gott till nästa gång.

Hur beter jag mig mot andra. Del 1

Satt och lyssnade på Melissa Horn och det var låten Sen en tid tillbaka. Det är en väldigt fin låt. Den fick mig att tänka lite också. Här nedan har jag skrivit av en liten del av texten så att ni kan få en idé om hur jag tänker idag. Kan/får inte skriva av mer men lyssna gärna på låten så kanske det blir ännu klarare.

Och jag har ändrat I mitt rum, köpt nya möbler
Och samlat damm på min gitarr
För allting jag skriver det blir ändå för kort
Och allt som är bra med mig har jag förmågan att glömma bort

Risk för att det blir lite upprepningar från tidigare inlägg men det får ni ta, annars blir det svårt att få ihop det här.

Det är just det där att vara nöjd med och att veta att man är bra som man är. Inte att glömma det eller låta andra tro att det inte är så.

Har haft anledning till att fundera på hur jag beskriver människor. När personerna man ska beskriva är inom synhåll beskriver jag nog helst med färger och klädesplagg. Är dom inte inom synhåll försöker jag ändå att beskriva med hur personen ifråga brukar klä sig. Jag försöker att inte beskriva med kroppsform, egenskaper eller lyten. Varför gör jag inte det då? Kan jag inte? Jo det är den enklaste sak i världen att säga att någon är smal, tjock, lång, kort, den glade, den sure, den tröga, den smarta osv.

Känner ganska många människor och alla har kroppsliga egenskaper och personliga egenskaper som jag lätt kan ta fram i en beskrivning men det är bara utifrån mina tolkningar. Känner en person som alltid fått höra att hon är ansvarsfull. Jättefint säger någon, verkligen positivt. Men om hon har en syster som alltid blivit sedd som den söta så lovar jag att den ansvarsfulla gärna hade bytt någon gång, kanske bara en gång för att också få vara söt. Och i mina ögon är hon den söte och ansvarsfulle inte sagt att den söte inte skulle vara det men i en jämförelse om jag gör den blir det så.

Jag har alltid varit lång, längre än de flesta jag umgås med och det finns det absolut fördelar med men det är inte kul när man för 1000 000 gången får höra hur lång man är. Jag är bara 193 cm så många har kommit i kapp eller ja några iallafall. Jag har inga problem med det idag men när jag var yngre kunde jag tröttna på att folk tydligen trodde att jag var dum i huvudet eller något för det verkade som om dom trodde att jag inte hade en aning om hur lång jag var/är. Jag har inga problem med att duscha och klä mig själv så jag har rätt så bra koll på mina kroppsformer. Måste vara lika jobbigt att känna att man är kort kan jag tänka då. Man kan ha accepterat sin längd och tycker att man är okej. Men om det kommer någon som t.ex är lite längre och säger att va skönt att någon är kortare än mig. Hur känner den personen sig som är kortast i det läget. Oh va kul att göra en annan människa glad eller jag har hört det där lite för många gånger för att kunna glömma bort att jag inte är längst i detta rum?

Jag kanske är lite gnällig nu för sådana kommentarer är sällan elakt menade men jag tror att de kan ta otroligt fel och få människor att bli ledsna på riktigt. Hur många gånger har jag inte sagt att det är lugnt men menat du då din fete/smala/korta/korkade/dumme.... fan. Det är så vi fungerar. Jag skulle väl aldrig erkänna att jag blev sårad för att någon skojar till det om min längd. Nu är det lugnt för nu är jag inte extremlång längre, lite längre än medel längd och det trivs jag med så det är lugnt. Men därför försöker jag att inte beskriva människor med kroppsform. Klart att det händer men då är det när jag pratar med människor som jag känner och litar på att dom vet varför jag gör det enkelt för mig och är det för att vittna så kan det kanske finnas anledning till att uppskatta längd och vikt men annars så nej. Skulle jag göra det ändå så hoppas jag någon reagerar och säger till mig.

Det är så lätt att det man säger kompererar sig självt. Beskriver jag någon som lätt kraftig blir det lätt i andras mun överviktig sen tjock sen fet. Säger jag smal blir det lätt mager sen tunn sen anorektiker. Eller om jag säger kort blir det lätt liten sen dvärg osv. Och har man otur då så kommer öknamnen som ett brev på posten. Själv kallades jag Älgen i min ungdom, inte så farligt och jag tyckte det var okej. Kanske för att det var bättre än att kallas flaggstången, fyrtornet eller något mindre upphetsande. Men jag vet ju personer som kallats Tjock Nisse, Mini, Cp-lisa osv.  Kan tänka mig att det inte är så kul men vissa lurar sig själva att tro att dom accepterar dessa namn bara för att man inte orkar ta strid hela tiden sju dagar i veckan femtiotvå veckor om året.

Om man tittar på den mänskliga hjärnan så sägs det ju att konsekvenstänket är färdigutvecklat i tjugo-tjugofyraårs åldern så därför är det ju inte konstigt att man kan få öknamn när man är yngre. Det jag tycker är lite tragiskt är när vuxna gång på gång kallar någon något eller beskriver någon på ett ofördelaktigt sätt utan att tänka på om någon blir sårad. Misstag kan alla göra, till och med jag men att göra dom gång på gång är inte okej. Och för att det ska kunna vara misstag så skall man ju helst veta att man gjorde fel annars är det ju svårt att ändra på sitt beteende men när man inte kan ändra på det för man tycker att personen ifråga bara är larvig så undrar jag om konsekvens tänket blir fullt utvecklat på alla eller om det finns vissa som saknar den förmågan hela livet. Vet någon om det kan vara så så skriv det gärna i kommentarsfältet.

Det är spännande att se hur sköra även den mest sjävfortroendestinna människa kan tappa allt och tycka att hon/han/hen är värdelös. Minsta lilla skavank som betraktas eller kommenteras fel kan rasera hela självsäkra attityden. Ett födelse märke, en celluit, en sned näsa, öron som står ut lite en rynka, tjocka ögonbryn tunna/tjocka läppar, skulle kunna hålla på länge men ni förstår nog vad jag är ute efter. Man pratar om att skönheten sitter på insidan och jag kan hålla med men har man inte kommit en människa så nära så är det ju utsidan som räknas därför tycker jag man måste vara försiktig med hur man uttrycker sig. Och visst, en människa som har ett vackert inre får ju helt plötsligt ett vackrare yttre om ni frågar mig. Tänkte jag skulle fortsätta mitt tänk fast i en annan vinkel men det får bli en del två av detta inlägg. Så om en liten stund finns det ytterligare ett inlägg.

Tur att födas "rätt"

 

 Nu är det kväll igen och min hjärna har snurrat igång. Har varit och lyssnat på en massa föreläsningar om FNs barnkonvention idag. Mycket spännande dag och nu kom jag på att jag har haft det väldigt bra. FNs barnkonvention som den ser ut nu är från 1989 så den gällde mig i ett år eftersom den gäller från födseln tills man fyllt 18. Men det fanns ju andra konventioner innan som Sverige så snällt skrivit på. Jag har haft en bra uppväxt med föräldrar som utan barnkoventionen i bakhuvudet uppfostrat mig i en demokratisk anda.

Jag är född i Sverige vilket är en chans man har som är ca 0,08%. Altså har jag haft tur. Det finns ju flera bra länder man kan växa upp i men sannolikheten om man föds i dag är ganska stor att man föds i ett land med stor misär.

Jag skriver att jag haft tur. Och det tycker jag verkligen. Jag har aldrig som barn behövt att jobba för att hjälpa till med familjens försörjning. Jag har aldrig som barn fått ett vapen i min hand för att försvara familj eller land. Jag har aldrig behövt fundera på om det finns mat hemma idag eller om jag ska gå hungrig tills nästa vecka. Jag har aldrig behövt vara orolig för att polisen ska komma och hämta mina föräldrar för att de sagt något som regeringen inte gillar osv. Altså har jag haft tur.

Vad jag har hört idag så är det bara två länder som inte skrivit på Barnkonventionen och det är USA och Somalien, varför vet jag inte.

Som jag skrev så har jag precis som en ca 8000000 levande andra infödda svenskar haft tur. Därför blir jag lite bekymrad över att vi har ett parti som tycker att vi inte skall ta emot ensamkommande flyktingbarn. Varför ska vi inte dela med oss av den turen vi är födda till? Har vi inte råd? Jo det tror jag nog att vi har. På bekostnad av vad tänker kanske någon. Har vi inte det så bra i detta land att vi kan sänka våran levnadsstandard ett litet litet snäpp för att se till att fler människor ska kunna ha det bra. Har vi inte plats? Jo det har vi. Utrymme är inget vi saknar i Sverige. Om Vättern frös till is så skulle alla världens människor få plats på den isen, vi skulle få ca 0,5 m2 / person. Om isen skulle brista och alla människor skulle hamna i vattnet skulle vätterns nivå öka med ca 20 cm. Så en människa tar inte så stor plats. 10000 människor tar inte heller överdrivet med plats.

Men det finns ju inga jobb ju!!!! Nä det är möjligt men det kommer att behövas en jäkla massa människor inom bl.a äldreomsorgen inom en snar framtid. Men det går ju inte att ge jobb om vi inte kan betala löner! Nä det är möjligt men vad är alternativet. Att börja skjuta folk inan dom blir gamla och sjuka? Inget jag skulle se fram emot. Höja pensionsåldern till 75 år? Tror inte att det gör gamlingarna friskare heller. Oavsett hur mycket eller lite löner vi kan betala ut så behövs arbetskraften ändå. Vi kommer i allafall att behöva ta till arbetskraftsinvandring för att lösa äldrevården när den stora skaran av 40 och 50 talister hamnar där.

Jag skulle vilja se hur de som tycker att vi inte ska ta emot ensamkommande flyktingbarn resonerar. Skulle vara spännande att se lite riktiga argument mot att de ska få stanna. Inte att vi inte har plats eller råd för det köper jag inte. Inte heller att en del kommer att hamna i vård eller fängelse osv. Där hamnar infödda svenskar med. Och det har väl att göra med att vi inte lyckas få alla människor att må bra i vårt land inte vilket land man kommer ifrån. Mycket konstigt argument. Skulle härkomsten ha betydelse så borde det vara den enklaste sak i världen att lösa det problemet. För då vet man ju orsaken och kan jobba med den istället för symptomen. Om en läkare vet att benet är av så kommer dom ju inte fortsätta att behandla hela kroppen utan då lagar man det trasiga och så får det läka sen. Nä lite riktiga argument skulle vara intressant att se från dessa personer.

Nä ta emot alla som kommer hit och ge dom trygghet så får vi lösa det ekonomiska sen. Vi borde kunna göra så. Bara för att följa FNs Barnkonvention och ta den ett steg längre. Ha en bra kväll/natt/morgondag.

Lite sena reflektioner om veckan som varit.

Jag satt faktiskt och kollade på finalen av melodifestivalen på en förfest ihop med en massa trevliga tjejer. Jag funderade inte så mycket på vad som hände under tävlingen i lördags men allt som rapporterats efteråt har ju varit som en dröm i blogginläggstorkan.

Loreen vann ju som säkert alla vet, hon fick flest röster av både Europa och de svenska tv tittarna. Danny kom tvåa, det har säkert ingen heller missat. Men vilken dålig förlorare! Han står och säger att de som röstat inte fattar vad de gjort och att hans låt är mycket bättre. Torsten Flink och Björn Ranelid verkade ha en egen tävling om vem som inte skulle bli sist. Inte så mycket att bry sig om där och man kan tycka vad man vill om detta spektakel som jag ändå tycker att det är.

Men när jag tittar mig runt på mina arbetsplatser blir jag lite orolig för det som hände under melodifestivalen händer i min verklighet hela tiden. Vi har människor som inte klarar att andra gör ett väldigt bra jobb samtidigt som dom är ödmjuka när dom gör det bra jobbet. Finns människor som måste visa att jag kan också, jag bestämmer så här istället så slipper jag att du kommer hit och gör något riktigt bra. Jag vill också glänsa. Det är kanske ett litet problem, men vi sprider ju det vidare. Vi har ganska stora krav på våra ungdomar som vi jobbar med. Ganska ofta så stora krav att vi vuxna inte skulle ha en chans att leva upp till dom kraven själva. Varför gör vi så?

Om en elev på en skola har sönder något med eller utan vilje så skall den personen sättas dit för annars tar skolan Stockholmsresepengarna för den årskursen. Rätt eller fel, just nu skiter jag i vilket. Jag blir bara lite fundersam över hur vuxna tänker när det ända målet är att "sätta dit" personen i fråga. Man har ingen tanke på att ta reda på varför personen gjorde som personen gjorde. Nä det är tydligen inte intressant. Bara någon får skulden och får ersätta så blir allt bra. I helvete säger jag då. Kan man tänka sig att denna person känner sig kränkt på något sätt av skolan, kan det vara ett sätt att hämnas, kan det vara så att personen mår dåligt och försöker visa det på olika sätt. detta är inga ursäkter men tänkbara förklaringar om mina misstankar om vem stämmer. När vi vuxna ska lösa problem mellan ungdomar så ska det redas ut till 110% och man pratar om att det aldrig är bara en persons fel men när en ungdom/elev ger sig på skolan så är det inget snack om vem som är syndabock. Jag tycker det är jäkligt märkligt. Vi är jäkligt bra på att vilja lösa konflikter mellan ungdomar men den viljan verkar inte finnas när det är ungdom vs vuxen/egendom.

Nä jag har varit ny en gång i tiden i mitt jobb också, jag har gjort hur mycket missar som helst men jag försöker ta lärdom av de missarna. Ibland skäms jag över hur dålig fritidsledare jag kunde vara i början men jag tror nog att jag utvecklats. Det tragikomiska i det är att vi pratar alltid om att ungdomarna ska lära sig av andras misstag men om jag skulle säga till någon kollega/samverkanspartner att -Lugn det där funkar inte du kommer inte komma någon vart med den personen på det viset, så är sannorlikheten att den vuxna skulle ignorera mig totalt och tycka lägg dig inte i och själv då göra det misstag jag gjort innan. Varför är det bara ungdomar som ska lära sig av andras misstag?

Ofta hör jag att det pratas om dokusåpor och om hur illa det är för ungdomar för dom tror ju att livet är så. Eller så har dom fattat hur vuxenvärlden fungerar säger jag då. Det är ingen större skillnad på Big Brother och en arbetsplats med fler än 20 anställda. Det är så lätt att säga att TV förstör ungdomarna men de är enligt mig inte mer korkade än att de förstår vilka spelregler vi har i samhället och skillnaden på de regler vi gärna pratar om och de regler vi bryter mot. Lagliga, Moraliska eller etiska regler spelar ingen roll, de vet. Om vi inte vågar ta den diskussionen och vara ärliga där så kommer vi bli överkörda av regelbrytande ungdomar.

Nä jag önskar mer respekt för ungdomarna vi har i samhället, mer ödmjukhet för då kommer vi att kunna vara med och påverka betydligt mer än nu och puffa ungdomarna i den riktning vi tycker är rätt.

Varför skriver jag om det här? Läs nöjesbladet, sportbladet eller nyhetsdelen i en kvällstidning så har vi allt det här i samhället bland vuxna. Kanske därför vi har så stora krav på ungdomarna för att det ska bli ett slut på massa dumheter som vi är orsaken till men som jag skrev innan. Jag tror vi ibland måste fundera på om kraven är rimliga. Har vi inte rimliga krav så kommer ungdomarna inte ens försöka. Jag skulle själv inte försöka göra något jag inte trodde var möjligt, varför slösa tid på det?

Är vuxna helt värdelösa då, ska vi gå och dö bara och låta ungdomarna ta över??

Inte en chans, men om jag ska ha i en spik i väggen så använder jag inte fogsvansen. Altså, jag ser oss som verktyg för ungdomarna och det är bra om rätt verktyg används till rätt sak. Ska du t.ex måla så blir det mycket snyggare om man gör ett bra förarbete och då kan det behövas olika verktyg för ett mål, så anser jag att måste vi jobba mer.

Tack för mig och god natt.

Här borde det funnits en rubrik men jag hittade ingen passande.

Jag vet att det jag kommer att skriva nu kommer att uppfattas som naivt, idiotiskt, korkat, osv. Jag har velat skriva om det sedan jag startade bloggen men det är klurigt hur jag ska skriva för att det ska ge en rättvis bild av min syn på det som hänt. Jag har skrivit tillräckligt många inlägg som jag hoppas visar min syn på allas lika värde och demokratiska rättigheter, jag hoppas att det märks i mina tidigare inlägg att jag är helt emot högerextrema, främlingsfientliga, rasistiska åsikter.

Olika anledningar den senaste tiden har gjort att jag känner att jag måste stå upp för en människa som enligt mig bedömts orättvist utifrån de fakta jag har men som aldrig kommit fram i media. Jag tänker inte redovisa för hur jag fått fram dessa fakta då jag inte vill ställa till det för någon annan. Ni får som vanligt dömma själva om det är bullshit eller om det kan finnas sanning i det jag skriver.

Jag tycker att sättet att arbeta på som personen i fråga, vi kan kalla honom Nisse är tvivelaktigt men syftet med jobbet har enligt mig aldrig kommit fram ordentligt. Detta är en fyra år gammal historia. Dags att begrava den tycker någon, men det dyker upp saker med jämna mellanrum som får den att leva vidare. En sådan här historia kommer att påverka Nisse betydligt längre än någon annan och hade han haft facit i handen innan hade han antagligen lagt upp arbetet på helt annat sätt.

Nisse fick för sig att han skulle hitta ett sätt att jobba med både vänster och högerextrema ungdomar samtidigt, få dom att med honom som mellanhand arbeta tillsammans. Få dom att jämföra sina värderingar. Enligt de uppgifter jag fått så började han med "AFA" grupperingen i staden där han jobbade men de nappade inte riktigt. Han gick över och började fiska efter intresserade människor på sidan nordisk.nu där flera av oss som jobbade i Jönköping också var ute och letade efter info om grupperingar som inte är hälsosamma för samhället. Tyvärr fick han napp. En reporter på tv3s program Insider körde samma bluff som Nisse och fick Nisse intresserad av att få i gång arbetet. Vad som inte kommit fram i media är att AFA hittade Nisse på nordisk.nu eftersom dom själva är på den sidan för att som dom säger kartlägga fienden. En person från AFA kännde sig lurad och kontaktade Insider. Verkar det långsökt? Det är det inte. Insider med Expos hedersordförande Robert Ashberg har många AFA anhängare. Det mest logiska alternativet för att få hämnd på en person som vill "infiltrera" om ni frågar mig.

När Insider visar sitt reportage börjar man med ett klipp där en av Nisses kampsports "kamrater" brutalt misshandlar en annan människa. Har ingenting med Nisse att göra egentligen men den killen har varit ett mål för den verksamhet Nisse jobbar i. Man fortsätter att köra samma grej som Nisse med den skillnaden att den hemlige reporten gör ett reportage och Nisse försöker komma innanför dörren bland högerextrema. I grund och botten har de samma mål men det kommer aldrig fram. Det fanns ett skäl till att han alltid använde jobbtelefonen för att få kontakt med dessa grupper. han ville alltid att hans chefer skulle kunna kolla vad han gjort, att han gjort det i jobbet så att det inte skulle finnas tvivel om något gick fel. Han gick ut med var han jobbade av samma anledning och behövde då hitta på en historia eftersom det kunde verka märkligt att han ville ha kontakt med dessa grupper. Nynazistiska skrifter och böcker är material som Nisse och hans kollegor kommit över av före detta nazister som vill att Nisse och hans kollegor som jobbar med grupper med motsättningar ska ha för att kunna bygga argument mot sådana grupper.

Det kallades in en utredare från Stockholm som skulle gå igenom det som kommit fram och se om man kunde avskeda Nisse. Varför utredaren inte fick fullfölja sitt uppdrag vet jag inte men sparken kunde man inte ge Nisse. Man köpte ut honom. Det lite ironiska är att direkt när det blev kännt var det flera behandlingshem och andra kommuner som ville ge Nisse jobb och till slut tackade han ja till ett av de jobben. Jag har hört från ungdomar som varit med i diverse grupper som Nisse jobbat med säga att om Insider ville veta var Nisse stod så hade de kunnat fråga vilken ungdom som helst som Nisse jobbade med. Nisse tolererade inget diskriminerande, inget rasistiskt, främlingsfientligt och hans jobb gick alltid ut på att bygga "kärleksfulla" relationer mellan människor och grupper. Oavsett vem eller vilka grupper. Kampsporten var en del i att få med sig ungdomarna precis som boxningen rekryterar för att få bort våldet från gatan.

Som jag skrev innan kan jag tycka att metoden är tviveelaktig, men det gör inte Nisse till nazist. Jag kan tycka att han kunde varit tydligare mot sina kollegor och chefer men det gör i allafall inte Nisse till Nazist. Jag kan ycka att Nisse varit naiv och blåögd. Inte heller detta gör honom till Nazist. Och jag är så säker jag bara kan bli på att Nisse aldrig skulle sympatisera med sådana åsikter. Det jag lärt mig av hela denna historia är att den hand som ryggdunkar dig och kallar dig vän i ena sekunden i nästa sekund kan hålla en kniv i andra handen och hugga hej villt. De personer du samarbetat med helt plötsligt säger att det här anade vi. Och om man säger så, så erkänner man att man gjort tjänstefel enligt mig. Jag skulle aldrig samarbeta med någon jag trodde var Nazist för det skulle sabba hela mitt arbete. Jag anser att ett sådant handlande borde ge avsked, altså om man samarbetar med personer som inte ställer upp på FN s ställning vad det gäller mänskliga rättigheter. Men som sagt om jag inte skulle ställa upp på en människa när jag anser att fel begåtts och orättvis behandling pågått/pågår så är jag inte heller värd att försvaras den dag jag blir orättvist behandlad.

Och som jag skrev i början av inlägget så vill jag att det inte ska finnas något tvivel om att oavsett etnisk härkomst, religion, kulturell bakrund, kön, funktionshinder, sexuell läggning osv så är alla människor lika mycket värda och jag anser att ett land som Sverige lätt skulle kunna hjälpa hit människor och ta hand om dom här. Vi har plats och vi borde ha hjärta stort nog för det när vi kan konstatera att vi borde vara lyckliga i Sverige som sluppit krig och etniskrensning under så lång tid.

Jag slutar här för att inte upprepa mig själv mer och ni som kommer ihåg denna historia får ha era åsikter om det som hände jag har bara redogjort för mina. Och det jag kallar fakta är som sagt saker jag fått av personer som berättat det för mig. Kanske dom har lurat mig men det är personer jag inte har anledning att misstro och det är från personer som både gillar och ogillar Nisse. Det är ganska intressant att de som ogillar Nisse är de som avfärdar hans påstådda högerextrema åsikter hårdast.

Ha en god natt alla människor.